12 bästa bögfilmerna: Le Temps Qui Reste.

2. Le Temps Qui Reste (Frankrike)

I François Ozons film Le Temps Qui Reste får Romain (Melvil Poupaud), en snygg och framgångsrik Parisfotograf, plötsligt veta att han har obotlig cancer med bara några månader kvar att leva. Han reagerar med stor förtvivlan, men delar den inte med någon, varken med sin pojkvän, sina föräldrar eller sin syster. Istället för att närma sig sina närmaste stöter han bort dem. Den enda han berättar för är sin farmor. För som han säger i filmen, hon ska ju också snart dö.

Le Temps Qui Reste handlar inte om döden i sig. Den handlar om alla år, dagar, sekunder fram till den. Vad är de alla värda? Är livet bara en lång väntan till döden? Det handlar om att acceptera och förlåta alla felsteg, alla snedsteg, alla rättsteg. Om att finna ro i sig själv, innan det sista andetaget.

Det handlar inte om att ta livet vid hornen, eller fånga dagen. De flesta dagar kommer att gå förbi utan något minnesvärt. Det handlar inte om att alltid göra rätt. Det handlar om att även kunna omfamna det som är fel. Att kunna acceptera och förlåta sig själv för sina misstag. Och finna ro i det.

Bara François Ozon kan göra en film om något så sorgligt som sjukdom och död, men varken göra det kletigt eller översentimentalt. Det är en enkel historia som tillåts vara just enkel. Där bara små detaljer lägger till en extra dimension. Melvil Poupaud är fantastisk i huvudrollen och hans fysiska förändring genom filmen är slående. Han bär på Romains sjukdom som om det vore hans egen.

Romains homosexualitet är inget problem i filmen. Hans omgivning har sedan länge accepterat den. Men den spelar en roll sällan utforskad på film. Alla tankar om att lämna efter sig något när man dör. Något som håller ens minne och namn levande. Inget är bättre än ett barn. Gener, blod och ansiktsdrag. En avbild av en själv, som få homosexuella får uppleva. Denna aspekt tas upp i filmen på att trovärdigt och berörande sätt.

I slutet. Själva dödsscenen är kanske det vackraste jag har sett på film. Så oerhört vackert gjort. En subtil, men ändå glasklar, bild av hur kroppen bara är ett skal. Ett skinn att kasta av sig.

Resten försvinner iväg någonstans.

De 12 bästa bögfilmerna

12. Plata Quemada
11. Were the World Mine
10. Patrik 1,5
9. Mannen som elsket Yngve
8. Big Eden
7. Bangkok Love Story
6. Yossi & Jagger
5. Beautiful Thing
4. Shelter
3. Milk

Advertisements

1 thought on “12 bästa bögfilmerna: Le Temps Qui Reste.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s