Jag minns min ungdoms allra sista sommar.

Jag hittade en gammal krönika jag skrev för Resumé för flera år sedan. Tyckte den var ganska kul att läsa så här inför sommaren.

För det var verkligen min ungdoms sista sommar.

Jag var en annan då.

Jag gillar mitt nuvarande jag bättre.

Jag kysste min ungdom farväl i somras. Inte för att jag ville, men för att det var dags. Jag gjorde det genom att kära ner mig i lammkött, supa så ofta jag kunde och jobba för småpengar.

Det allra sista av ungdomsdumheten släppte jag i en fritös på Gröna Lund.

Där jobbade jag och tusen andra young folks. Eller jobbade, vi slevade ut cancerframkallande mat, hånglade upp varandra i Kärlekstunneln och drack sprit ur colamuggar på båten över till verkligheten om kvällarna.

Vi levde och jobbade som om allt var ett stort skämt. Big brother på grönbete ungefär. Vi var grovt underbetalda, men även grovt alkoholiserade. Helt enkelt för att det var den sista sommaren som vi kunde vara det.

Jag minns med skräckblandad förtjusning kvällarna då vi nästan ramlade ner i Slussenkanalen och kvällarna då vi höll varandras hår för att vi behövde spy innan vi gick in på klubben.

Vi lärde oss även livsviktiga saker som hur man friterar ungersk deg, hur man håller god min när gäster spottar en i ansiktet eller hur man låtsas som ingenting när Magnus Hedmans son kastar sin nalle i fritösen.

Och cheferna övervakade oss som hundar vaktar får. För det finns inget farligare än att slänga in några tusen ungdomar under ett och samma tak. Klamydia var tydligen minst lika vanligt som sjukskrivningarna.

Men ingen brydde sig. Vi var unga och dumma för en sista gång. Jag har aldrig haft det roligare. Men nu efteråt har jag aldrig känt mig äldre.

För på ålderns höst saknar man inget mer än sin ungdoms sommar. Jag fyller visserligen bara 23 år nästa månad. Men mitt liv är räkningar, stadigt sällskap, Ica-kort och jobb 9 till 5.

Det finns inte samma utrymme för en trevlig könssjukdom eller festande mitt i veckan. Det finns inte riktigt plats för en snefylla och en misslyckad jobbromans.

Ansvaret över mig själv är plötsligt alldeles för stort.

Men jag visste att det skulle hända någon dag. Jag visste det redan när jag festade med mina kolleger den där sista gången. Då när vi lutade huvudet mot varandras axlar, tog ett djupt bloss på ciggen.

Vi visste att vi inte ägde världen längre. Vi hade den bara fram tills sommaren regnade bort för sista gången, och löven började falla. Efter det var vi vuxna.

Vi hade inget annat val än att beställa in en femte tequila och stålsätta oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s