När någon väljer att säga hejdå till jordelivet. Det är alltid en förlust. För de som älskade personen. För den som dog är det inget mer. Inget mer.
Mina pubertala tankar och försök att ta mitt liv kan inte jämföras med någon annans. Allas sorger är olika och vi väljer att bära dem på olika sätt. Och vi försöker att döda dem på olika sätt.
Jag sänkte huvudet under ytan i badkaret, men kom alltid upp igen.
Jag påminns om den känslan när jag läser om att modeskaparen Alexander McQueen hittades död i sitt hem i London. Att han uppges ha hängt sig.
De skriver att han hade varit deprimerad ett tag. Att det hade förvärrats efter att hans mamma gick bort för bara en vecka sedan.
Han twittrade från sitt numera raderade twitterkonto att hans mamma hade dött. En sorts utsträckt hand. Jag undrar om det ens spelade någon roll om någon tog hans hand i sin.
Han själv verkade i alla fall försöka se ett liv även bortom hennes död.
Men det kunde det tydligen inte, till slut.
Jag vet inte så mycket om Alexander McQueen, men jag känner igen mig i honom. Mamma. Förlusten. Som om marken under en ger vika för ens tunga hjärta.
Imorgon är det min mammas dödsdag. Det är då 13 år sedan hon dog. Jag har då tagit mig igenom över 113 000 timmar utan henne.
Många av de timmarna var jag bara omfamnad av kletig svart sorg. Den typen som man aldrig kan skrubba bort, som man aldrig kan bli riktigt ren från.
I några svaga sekunder under vattenytan var jag som död. Jag hade släppt alla tankar om denna värld, och alla mina älskade. Mitt hjärta hade slutat slå. Det ville inte längre.
Men lyckligtvis ångrade det sig.
Det var bara några sekunder av ett av mitt livs värsta timmar. Jag har haft så många bra sedan dess. Så många underbara sedan dess.
Men jag bär med mig de där sekunderna som en konstant påminnelse om att lyckan alltid är närmare än vad man tror. Även i de värsta av tider finns den där, någonstans.
Ja, när någon väljer att säga hejdå till jordelivet. Det är alltid en förlust. Men det borde få oss att uppskatta det vi har, vilka vi har och vilka vi är. En påminnelse om att vi alltid har varandra.
Jag vet att mitt hjärta vill slå för så många, i många timmar till.
linus fremin. 
Helt rätt.
Att han försvann.
seivan, ja självmord är ju alltid den bästa lösningen. dödspatruller också va?
Tack för orden – som en ganska ytligt bekant skrev till mig efter mamma gick bort alldeles för tidigt: ”Inget ljus utan mörker”.
En annan sak som slog mig är att det är en speciell symbolhandling att hänga sig. Jag har gått i samma konst- och musikskola som både McQueen och andra ”performativa” människor som tyvärr har valt den vägen. Det är svårt att leva på den där blödande eggen mellan ljus och mörker, men det är starkt också.
katarina, känner igen det där med konstnärssjälar. det har väl att göra att man i sin konst ständigt gräver i sig själv, och det är tufft.
Det där gick ju rakt in.
katbat, bra!