Margaret Cho skrev en gång för länge sedan att hon ibland önskar att hon vore vit, och inte asiat. Bara för att slippa vara i minoritet och allt vad det innebär.
När hon hade frågat människor i sin omgivning som också är i minoritet på grund av sexuell läggning, kön eller hudfärg, så hade ingen av dem förstått henne. Varför vilja vara någon man inte är?
Men jag förstår dig, Margaret. Jag har många gånger önskat mig skrevande kvinnor i mina runkfantasier.
Margaret skriver:
”Sometimes, I just really get sick of fighting all the time. I am doing battle when I am sleeping. I have to slay the dragons of the myth of heterosexual European male society in my dreams, then get up in the morning and be an activist. I have to watch movies and news about the people that I am not, then I have to translate all of my difficulties and observations in order to make my struggle palatable to those who don’t have to march, but are sympathetic to my voice. This is a major part of my audience, an easy ear to bend – yet I still myself must bend it.”
Jag kan vägras ett jobb för hur jag älskar, jag kan vägras att få adoptera för att min partner har en kuk, jag kan vägras vara oblåmärkt för att jag drömmer våta drömmar om David Beckham.
Att vara en del av en minoritet betyder att ens mänskliga värde alltid är uppe för diskussion. Att vara en del av en minoritet betyder att ens privata liv ska offentliggöras och inspekteras för att man ska få grundläggande mänskliga rättigheter.
Att vara en del av en minoritet betyder att man nästan aldrig ser någon att känna igen sig i inom populärkulturen och i medierna. Man är osynlig större delen av tiden. Man är aldrig ”den vanliga människan”.
Precis som Margaret Cho skriver måste det mesta översättas och kodas om för att komma nära ens egna erfarenheter.
Jag blir ibland trött på att vara rädd, ensam och annorlunda.
Så.
Jag vill vara heterosexuell. Då skulle mina rättigheter aldrig diskuteras i debattprogram. Jag vill vara heterosexuell. Då skulle jag slippa pratet bakom ryggen om att ”det här är faktiskt KILLARNAS toalett”.
Jag vill vara heterosexuell. Då skulle inte min pappa ha fått ett sorgset hjärta för att han aldrig kommer att få biologiska barnbarn. Jag vill vara heterosexuell. Då skulle jag inte behöva oroa mig för att bli nerslagen bara för att jag håller min kärleks hand.
Jag vill vara heterosexuell. Då skulle jag slippa tankar om att jag kanske inte fick det där jobbet, den där lägenheten, det där erbjudandet på grund av att jag har en annorlunda sexualitet.
Så kan jag känna ibland. När annorlundaskapet står mig upp i halsen. När mitt hjärta bara vill vila. Sedan inser jag vad Margaret Cho också har insett:
”There is definitely something to be said for having aspects of minority life illuminated so you can thoughtfully examine your own culture and feel lucky to be who you are. Discussing a heritage and having a collective past that is oppressed and depressing can be a lovely way to spend time after dinner on the front porch as the sun goes down. Friendships can be built on a legacy of loathing, and how wonderful some of the bonds forged in this repressive world can be.”
Det finns något i att kämpa. Man lär sig att uppskatta det man har och får. Sällan har heterosexuella behövt tänka på alla de rättigheter de saknar eller vilken underordning de lever i.
För de är det självklart att ha alla rättigheter och ett odiskutabelt människovärde. En dag hoppas jag att jag också känner så.
Självklarheten.
linus fremin. 
Wow. Nästan alltid när jag läser en text du skrivit blir jag intresserad. Idag blev jag golvad.
yevonde, åh tack!
Lika bra som alltid.
Och finns många kvinnor som önskar att de vore män också (tänker inte på trans. nu) för att slippa kämpa för sina rättigheter, löner, säkerthet etc.
deizi, precis. jag tror att de flesta i minoritet och underordning önskar att de vore normen ibland.
[…] också gärn Linus Fremins inlägg ”Jag vill vara heterosexuell” om att leva i ett heteronormativt och homofobt […]
Jag känner igen mig med. Jag önskar väldigt ofta att jag vore cis (motsatsen till att vara trans), för även om det är en gåva på sitt sätt att vara transsexuell, så är det så himla jobbigt att aldrig få bli tagen för given, att inte respekteras, att oroa sig för att folk ska sluta se mig som kille om jag berättar att jag är trans, att inte veta vilket omklädningsrum som är säkert att byta om på, vara säker på att potentiella dejter inte behandlar en med avsmak. Ibland är det bara för mycket för att man ska orka.
timortinel, ja det är för tufft ibland. orken tar slut. men i slutändan kan vi bara omfamna de vi är, nöja oss och i bästa fall älska oss själva. och se att allt bara gör oss starkare i oss själva.
Inget fel på det du skriver, men kärleken då? Är inte den underbar? Får den dig inte att glömma allt negativt? Vem har någonsin kunnat bevisa att heterosexualitet är ”normal” eller ”rätt”? Är det inte härligt att vara speciell och tillhöra en grupp som gått igenom mer men klarat sig? Är det inte bättre att acceptera det och förstå att det är vad man är. För precis som jag är född med brunt hår är jag född som homosexuell. Jag har inte kommit ut med det för jag vet att ingen i min omgivning skulle acceptera det. Mina föräldrar anser att det är en sjukdom, men jag känner mig helt frisk och lycklig när jag är kär i den jag vill vara kär i. Jag är sån, fuck the rest. Ingen kan säga att det är fel till mig för ingen kan bevisa det. Jag skrattar åt de hemsidor det finns som gör reklam för att göra om homosexuella till heterosexuella. Att man ens lägger ner tid på sånt. För in the end of the day, känslorna finns fortfarande kvar och kommer inte att försvinna.
Every night I empty my heart, but by morning it´s full again
d, jo verkligen! och de här tankarna har jag bara iland, då allt står mig upp i halsen. för det mesta skiter jag i att jag är bög och älskar de jag gör. trist att du inte känner att du kan vara öppen med dina föräldrar, men bra att det inte får dig att nedvärdera eller försöka omvärdera dig själv. för det är bara deras jävla problem om de inte kan acceptera dig.