Jag kysste honom.

Jag skrev en ”Sthlm i mitt hjärta” i Dagens Nyheter i dag om hur jag aldrig kan känna mig trygg i min hemstad när jag visar min kärlek till en annan man offentligt.

”Jag kysste honom på en bro över Norgegatan. Regnet föll runt omkring oss. Han värmde händerna i mina bakfickor.

Jag kysste honom på rad nummer sju i en biosalong vid Hötorget. Några ungdomar kastade popcorn på oss.

Jag kysste honom vid en busshållplats på Trondheimsgatan. På marken låg krossat glas som knastrade under våra fötter.”

Läs resten av texten här.

Posted in Okategoriserade

Min njutning hade inte med mig att göra.

På marken låg krossat glas som knastrade under våra fötter. Regnet föll omkring oss. Han värmde händerna i mina bakfickor.

Jag har aldrig älskat någon mer än i det ögonblicket.

Tills nästa.

Samma sekund som min ytterdörr small igen bakom oss hade vi nått min säng. Hans andedräkt mot min hud. Hans fingrar genom mitt hår.

Jag har aldrig velat ha någon mer än i det ögonblicket.

Tills nästa.

När han drog av mig mina kläder drog han även av mig ett lager av skam. Han drog bort tyngden av en våldtäktsman. Han drog av mig all skuld.

Jag låg där naken för att jag ville vara det.

Jag ville ha honom för att jag ville ha honom för att jag ville ha honom.

Jag tänker på alla de män som har utsatts för sexuella övergrepp och skäms så oerhört över att de kände njutning. Eller snarare, att deras kroppar gjorde det. Det kände även jag.

Efter våldtäkten lät jag honom ha sex med mig trots att jag aldrig ville. För att jag visste att min vilja inte betydde något. Att mitt nej inte betydde någonting.

Och jag fick stånd. Min kropp blev exalterad av hans beröring.

Jag fick utlösning, jag kom.

Varje gång jag kom lämnades jag med skam. Det som blev kvar var händer runt halsen, ett tryck över bröstkorgen. Det som blev kvar var känslan att jag inte visste vad njutning var.

Är njutning att skrika nej i sitt huvud medan en man rör en?

Min kropps upphetsning, dess njutning, har sedan dess varit fullständigt sammankopplad med tanken att min vilja inte betyder något.

Att njutning inte kommer från att jag vill och sedan har sex med den jag vill och sedan har sex med.

Min njutning har inte med mig att göra.

Jag har lärt mig att min kropp svarar på beröring. Att den blir upphetsad oavsett om jag vill det eller inte. Oavsett om jag faktiskt känner lust. Vad är njutningen i det?

Min lust har inte varit min. Jag har varit tvungen att ta tillbaka den. Lära mig att koppla ihop den med min hud, mitt hjärta, min hjärna, min kuk, mitt jag.

Så att när jag känner lust så känner jag lust så känner jag lust.

Så att när en man jag vill ska röra mig gör det så känns det som det ska göra när en man jag vill ska röra mig rör mig.

Det tog många dåliga knull och män jag aldrig skulle se igen innan jag hittade någon att återupptäcka min lust med. Någon vars beröring jag inte kunde missta för något annat.

Och en lyhördhet inför minsta tvekan. Alla gånger jag fick andnöd mitt i. Där fingrarna mot min hud kändes som framtida sår. Där ångesten tog strypgrepp.

Mellan hans kropp och lakanet fann jag närheten jag hade längtat efter. Hans läppar längs min rygg. Mina mellan hans ben. Där fann jag till slut min lust.

Jag ville ha honom för att jag ville ha honom för att jag ville ha honom.

Med en tår i ögonvrån.

Jag ser alltid slutet i början. Det är aldrig lyckligt, det är aldrig lyckligt. Med det framför ögonen, hur har kärleken en chans. Han var den första som jag bara såg en fortsättning med.

Och det fortsatte med kyssar under broar, cigaretter på balkongen, två kroppar i ett badkar, fällda tårar i snön, tryckare till Moorestown, ett farväl, ett hej.

Efter så många nätter ihop och isär såg jag bara vårt slut som ett blodbad. Inget annat skulle kunna ta honom ur mitt liv.

Jag drömde en gång att hans skalle hade spräckts. Antingen när den slogs mot bilrutan eller när den slog i marken precis efteråt. Som i en film, blodet som rann rött över vägen. Hans brutna kropp.

Där låg han, mitt livs största kärlek.

Död.

Det var den enda sortens slut jag kunde föreställa mig. Ett där han bokstavligen slets ur mina armar. Ett där han gick någonstans där jag inte kunde gå.

Men livet ville annat, vi ville annat. Till slut. Havet mellan oss blev för stort och mörkt. Vi, och vår kärlek, skulle ha drunknat om vi höll i varandra längre. Så jag släppte hans hand.

Och nu är han jag älskar mest i världen inte längre i den.

I alla fall inte i min.

Och det gör nästan mer ont. Att jag måste hantera att han lever sitt liv utan mig. Och jag mitt utan honom.

Och det gör nästan mer ont. Att jag måste klara av att någon annan kommer att göra honom lycklig. Och någon annan mig.

Och det gör nästan mer ont. Att kärlek ibland inte räcker.

Det gör ont.

Men, varje slut är en ny början. Detta är blott mitt brustna hjärtas första slag utan honom. Kanske kommer det en dag hitta en annan att slå för igen. Någon att älska.

Tills dess somnar och vaknar jag med en tår i ögonvrån.

Punkt punkt punkt.

Blodet som rann längs mina ben, de bleknade blåmärkena. Det brustna som var jag. Ett första streck drogs över allt det första gången han kysste mig.

Mina händer, som så länge hade famlat i mörkret efter någon att röra, fann äntligen en. Den vackraste av människor.

Mitt blåslagna hjärta hade nu någon som höll det ömt. Som såg rakt igenom mig och omfamnade det han såg.

Alla år av omfamningar, stilla ögonblick med läpparna mot varandra. Armarna faller nu mot sidorna, läpparna drar sig undan.

Att lämna är det som stannar hjärtan.

Ändå, detta är vårt sista ögonblick.

Åh, jag trodde att det var han som skulle stå bredvid mitt lyckligaste jag.
Åh, jag trodde att det var jag som skulle stå bredvid hans lyckligaste jag.

Att säga, men inte säga farväl till honom. Istället ett farväl till hoppet om att vi någonsin kommer att leva tillsammans igen.

Åh, det är att krossa mitt eget hjärta. Med en stilla förhoppning om att av spillrorna kanske något nytt kan växa fram.

Vår kärlek är en jag kommer att säga farväl till resten av mitt liv.

Det är en kärlekshistoria utan en punkt.

Snarare punkt punkt punkt.

Mitt dåvarande jag älskade honom.

Jag har en låda med kärleksbrev. Ett hjärta adresserat till mig.

De är skrivna av min våldtäktsman.

Jag minns när jag satt på hans pakethållare. Hur jag fick munnen full av knott i nerförsbackarna.

Jag minns när han ritade ett hjärta med dipsås på restaurangfönstret. Hur han kysste mig genom konturerna.

Jag minns när han bokstaverade med fingret mot min rygg och hur jag bokstav för bokstav fick fram ”Jag älskar dig”.

För han älskade mig. Och jag honom.

När han våldtog mig där på vår säng var det känslorna av kärlek som blödde ur mig. Personen han var innan det ögonblicket dog där i vårt hem. Precis som jag gjorde.

Från en sekund till en annan blev vi skuggor av de vi hade varit.

Jag skriver vi, för det är först nu jag ser hur även han påverkades. Det ursäktar honom inte. Det gör inte smärtan han orsakade ok. Det läker inga sår.

Men det gör det svarta mer grått.

Jag har sedan det där ögonblicket tänkt att jag inte älskade honom. Att det aldrig var riktig kärlek. För hur kan jag känna något för mannen som trasade sönder min kropp, och mitt inre?

Men.

Jag älskade honom. För han var så vacker när han vaknade i morgonljuset. Jag älskade honom. För det fanns ingen tryggare plats i världen än med huvudet mot hans axel.

Jag älskade honom. För hans hand hittade alltid min.

Det var just för att jag älskade honom som hans våld mot mig gjorde så ont. Såren satte sig på insidan. Blåmärken bleknar, blod torkar. Det är härinne som det varar.

Ja, jag älskade honom en gång i tiden.

Och det är ok.

Det är därför jag måste låta kärleksbreven vara. För det som står i dem var sant, i alla fall när de skrevs. Innan vi blev skuggorna av de vi kunde ha blivit.

Och de tillhör mitt dåvarande jag.

Jag må känna de mörkaste av känslor gentemot honom och den skada han orsakade mig och mitt liv. Men mitt dåvarande jag älskade honom. Och hans älskade mitt.

För varje slag, för varje droppe blod, blev kärleken mindre och mindre. Men den fanns en gång. Bakom allt det svarta fanns en strimma ljus.

Jag låter den vara.

Sorgen har blivit en viskning, men hörs ändå.

Jag hade tänkt säga hej. För att det var så länge sedan. Stå där vid graven, lägga ner en blomma och säga hej till min döda mamma.

Men när jag såg hur mycket folk det var på kyrkogården vände jag mig om, och gick hem igen. Det privata som är min sorg ville jag inte visa där.

Ändå gör jag det ständigt här.

Jag vet knappt hur många ord jag har beskrivit min mammas död med under åren. Jag vet bara att de är många.

Sorg innebär livslång bearbetning av den allra största av smärtor. Det betyder inte att en alltid har ont, utan att en ständigt måste hitta sätt som gör att det onda inte känns.

För mig är ett sådant sätt att skriva ner tankarna och känslorna och hur de har förändrats och förblivit desamma i över 15 år.

Jag känner mig så jävla tjatig, men det är vad sorg är. Den ger sig inte. Den må bli till en viskning med åren, men den hörs likväl.

När jag för några månader sedan fick panik av tanken vad som hade hänt min älskade i stormen i New York tänkte jag på hur en kan förvänta sig sorg.

Jag vet känslan av att förlora marken en står på. Hur allt som var ens värld plötsligt blir till ruiner omkring en. Och styrkan som krävs för att bygga upp allt igen.

Hur jag fortfarande bygger, 15 år senare.

Jag vet känslan, den är familjär. Även om varje smärta är ett nytt slag i magen har jag en aning om hur det kommer att kännas. Jag vet de inre blödningarna.

Det värsta är dock inte sorgen i sig, utan vad den berövar en. Hur den gör en oförmögen att se de potentiella lyckliga ögonblicken.

Den gör att en inte ser vad en har kvar. Den lägger en skugga över allt en älskar. Människorna en älskar.

Och den gör mig rädd. Rädd att låta någon komma ända in. För förlusten blir så mycket större då. Ändå måste jag, för att känna närheten som måste fylla hjärtat för att allt detta ska vara mödan värt.

För att livet ska vara värt något.

På vägen hem från kyrkogården blickar jag upp mot den grå himlen. Hur inte en endaste strimma ljus kan tas sig igenom.

Jag sätter mig på en bänk, lägger blomman bredvid. Låter tårarna komma.

När jag efter ett tag har torkat dem, ser jag regnet faller runt om mig. Hur himlen har öppnat sig för något. Kanske inte för något ljus, men något.

Kanske inte ljus, men något.

Slag för slag älskade min pojkvän mig.

Jag har skrivit en krönika i dagens DN Söndag som är en systertext till den jag skrev för ett tag sedan om att vänja sig vid att kärlek gör ont.

I min krönika tar jag upp hur problematisk frågan ”Varför lämnade du inte?” är.

”Den första gången jag kände blodet rinna från min spruckna läpp, tänkte jag att han inte menade att göra mig illa. Den andra gången tänkte jag att han åtminstone inte slog mig lika hårt. Den sjätte gången låg resterna av mitt krossade hjärta kvar på lakanet efteråt.”

Läs resten av krönikan här.

Jag älskar inte livet.

Jag läste de vackra orden om den stora sorgen. Om barnen han aldrig skulle få. Om operationsärret från bröstkorgen till magen. Om smärtan att lämna sina närmsta.

Tårarna rann. För hans sorg, men även min egen. Jag tänkte på min mamma. Alla stora svarta känslor fyllde min bröstkorg. Plötsligt var döden nära igen.

Jag läste Kristian Gidlunds bok I kroppen min för att jag skulle intervjua honom (läs intervjun i dagens DN Söndag). Han har obotlig cancer och kommer en dag att dö av den. Det enda han hoppas på är att få en sommar till.

Jag hade en sådan ångest inför intervjun. Inte på grund av honom. Jag har förstått genom hans sätt att skriva och andra intervjuer han gjort att han inte har problem med att prata om det mest privata.

Jag hade ångest för att jag inte skulle klara av att genomföra intervjun utan att bryta ihop. Att det skulle bli så starkt att jag skulle brista. Och då skulle det plötsligt handla om mig, när det bara borde handla om honom.

Men väl där mittemot honom gick det bra. Han var fantastiskt närvarande, öppen och eftertänksam. Ibland var tårarna nära, men det är oundvikligt. Hans sätt att berätta berör. Det är så jävla starkt.

Det som satte sig hos mig var när han sa att han såg så mycket framemot nya dagar att han ibland inte kunde somna för att han var så uppspelt. Så mycket älskar han livet.

Jag tänkte på mig själv. Hur ofta jag har gått och lagt mig bara för att slippa dagen, slippa livet. Och i mina mörkaste stunder önskade att jag aldrig skulle vakna igen.

I så många år önskade jag att slippa se en annan dag.

Jag har aldrig älskat livet. Jag har aldrig haft den känsla Kristian har. Jag har gått igenom livet för att det har förväntats av mig. Jag dog när min mamma dog och vägen därifrån har varit en tillbaka.

Det känns som att jag precis har nått fram till något som kan kallas ett liv.

Numera önskar jag inte att dö, inte alls. Jag tycker om många delar av mitt liv. Mitt syfte, min familj, mina vänner. Jag är inte deprimerad eller värre.

Men jag kan inte säga att jag har Kristians positiva inställning. Jag har levt med sorgen för länge för det. Därför avundas jag honom.

Jag kände den i mitt möte med honom. Hans livsglädje gjorde ett starkare intryck på mig än hans närhet till döden. Jag hoppas det påverkar mig.

Jag vill älska livet lika mycket som han gör.

En homo hockeykille, so what?

Det går inte att förneka att idrottsvärlden, och då framför allt den manliga, dras med homofoba strukturer. De sitter i väggarna och golven på de flesta omklädningsrum, arenor och planer.

Det är ingen slump att det finns så få öppna hbt-personer inom den manliga idrottsvärlden. De har känt av homofobin hela sina liv och vet vad de skulle tvingas utstå om de var öppna.

Det finns så jävla mycket kvar att göra.

Att då få se en reklamfilm som visar en annan verklighet, en där den manliga hockeyspelarens homosexualitet inte är en big deal alls, är minst sagt hoppfullt.

Vi behöver se hur det borde vara. Vi behöver se hur det kan vara. Det betyder inte att den bistra verkligheten förnekas, utan att vi kan ta oss an den lite mer inspirerade.

Vi behöver mer av det här. Skildringar av en verklighet befriad från sexism, rasism och homofobi. I vår långa och mödosamma kamp mot dessa förtryck behöver vi påminnas om vad vi kämpar för.

Då känns inte målet lika långt bort.

Ibland sträcker jag armarna mot himlen.

Det var smaken av blod. Hur jag hörde hur käkbenet knäckte till. Min kropp som långsamt föll till marken. Hans knogar genom mig, och förbi.

Sedan dess är kärlek ett fladdrande ljus som när som helst kan dö ut. Ett ljusrör i taket som ständigt blinkar. Ibland ser jag allt klart, ibland ser jag inte ens handen framför ögonen.

Ögonblicken av lycka, jag kan se dem, känna dem. Men mellan dem kommer mörkret som gör att jag famlar, går vilse, slår mig, hamnar fel, trampar sönder något.

När jag står i solen, när jag bländas av den, känner värmen mot min hud. Hur jag ändå sträcker mig efter molnen. Hur det lyckliga gör att jag sträcker mig efter det enda jag känner till.

Sträcker mig efter smaken av blod. Sträcker mig efter ljudet av hur ett ben i min kropp flyttar på sig. Sträcker mig efter fallet mot golvet.

Jag sträcker mig efter knogarna jag känner så väl. Kärleken i dem.

Hur de går genom mig, och förbi.

För det är kärlek. Att veta att lyckan inte varar. Det är kärlek. Att veta att blodet på lakanet går bort i 60 grader. Det är kärlek. Att veta att han alltid smeker blåmärkena han ger mig.

Det är kärlek. Att veta att nejet jag skriker medan han tränger in i mig inte betyder något. Det är kärlek. Att veta att ett förlåt alltid kommer efteråt. Det är kärlek. Att veta att de ”jag älskar dig” han viskar i mitt öra egentligen är hot.

Det är kärlek.

Det var det jag fick lära mig. Det är roten jag ständigt drar ur jorden, men som alltid växer tillbaka igen. Lite långsammare för varje gång, men den kommer alltid tillbaka.

Alla dessa år, hur jag har försökt lära om allt jag vet om kärleken.

Att vila i någons armar utan att få andnöd. Att känna någons fingrar mot min hud utan rädsla för att det ska göra ont. Att kyssa någon utan att känna smaken av blod på tungan.

Mitt livs enda älskade lärde mig allt han visste. Jag låg med örat mot hans bröstkorg och hörde hur ett hjärta slår hos en människa som vill mig väl. Jag hörde mitt skratt eka mot hans revben.

Mitt livs enda älskade lärde mig allt han visste. Jag såg hur livslinjerna på våra handflator var identiska. Varje gång jag vände mig mot molnen pekade han mot solen.

Där.

Här.

Mitt livs enda älskade lärde mig allt han visste. Kartan går att ritas om. Stigarna runt hjärtat kan leda någon annanstans. Känslan av kärlek kan vara en annan än den som får mig att blöda.

Ibland sträcker jag armarna, men mot himlen.