Det är när jag faller som den fångar mig.

Jag har ett nytt hem. Alldeles nyligen flyttade jag till något större och finare. Jag lämnade bakom mig mitt eget förfall. Resterna av ett brustet hjärta.

Mitt hjärta hade brustit av att säga hejdå till mitt livs största kärlek. Den sortens förjävliga farväl som inte finns i romantiska filmer för att det skulle få biopubliken att förlora allt hopp om kärleken.

Jag var otröstlig på det vidrigaste sätt. Livet hade lämnat mig och kvar var bara en skugga av den jag brukade vara. Utåt sett var det som att det inte gjorde ont. Men inuti rasade allt.

Det bara rasade.

Jag gjorde som jag alltid har gjort. Bar smärtan själv. När någon frågade sa jag bara en del av sanningen för att jag inte ville att de skulle oroa sig. Jag grät tårarna när ingen såg.

Utåt sett levde jag som vanligt. Arbetade, roade mig och skrattade. Jag gav all energi för att orka med dagen. För att inte rasera allt. Hålla ihop fasaden medan det bakom rämnar.

Så fort jag kom innanför ytterdörren mötte jag en lägenhet i totalt kaos. En spegling av mitt inre. Jag hade inte ork med det vardagliga. Jag hade inte ork med mig själv.

I mitt liv har min bästa vän i mörkret varit min ätstörning, Och den tog min hand igen. Jag spydde aldrig upp, men hetsåt emellanåt. Sedan gick jag flera dagar utan att äta.

Jag var tillbaka i det som höll mig fången i tio år av mitt liv. Det som förstörde mig och som jag ägnat åren efteråt att göra helt. Återigen blev det destruktiva det som höll mig på fötter.

Efter ett tag såg jag dock mönstret och bröt det. Det är ändå den stora skillnaden från förr. Nu kan jag se snedstegen och hitta rätt igen. Nu kan jag släppa handen i mörkret.

Jag har tvingats inse att jag ibland fortfarande gräver hål så djupa och mörka att jag har svårt att ta mig ur dem på egen hand. Därnere måste jag sträcka mig efter hjälp.

Det måste jag lära mig.

Jag skulle kunna skämmas för att jag tog ett så stort kliv bakåt. Men det finns ingen mening med det. Mitt enda livsmotto är Oprah Winfreys: ”If you know better, you do better”.

Nu vet jag att när sorgen blir för tung så är det fortfarande ätstörningen jag stöttar mig mot. Det måste jag bryta. I vardagen, när bröstkorgen inte är full av sorg, är det ätstörda hanterbart.

Det är när jag faller som den fångar mig.

Det måste jag bryta.

Och det kan jag nu när jag ser sanningen. Jag kan ta stegen jag behöver. Jag har redan tagit några. Jag har lämnat kaoset bakom mig, bokstavligen. Jag har en ny plats att kalla mitt hem.

Sorgen är kvar, men känns inte lika tung längre. Jag håller på att tejpa ihop det brustna. Det gör inte lika ont längre.

Ett nytt år, det kan bara bli bättre.

Annonser

Jag längtar efter nya bögserien Looking.

I min senaste text för TVdags.se har jag tagit en första blick på HBO:s kommande bögserie Looking. Den får mig att minnas hur det var att vara 14 år gammal och se Queer as Folk för första gången.

Det är också oron, har inget mer hänt sedan dess? Looking känns vid en första anblick ganska bekant. Samtidigt längtar jag efter en serie där bögarna inte är avvikarna, så jag hoppas Looking är bättre än förväntat.

Läs texten här!

Jag joinar Sveriges bästa tv-sajt.

Tv-nörden i mig är väldigt glad över att berätta jag nu har blivit en del av redaktionen för TVdags.se. Den nystartade sajten samlar Sveriges bästa tv-skribenter och ger den mest kompletta och passionerade tv-bevakningen.

Jag kommer att skriva om allt möjligt jag tycker är intressant, men kommer att ansvara för bevakningen av olika realityserier. Allt från X Factor UK till Rupaul’s Drag Race till Life with LaToya.

I min allra första text skriver jag om hur program som Dancing with the Stars och Let’s Dance är mer än bara kändisar som dansar samba. Att de låter utstötta och (ö)kända få en chans till revansch.

Jag tar bland annat upp hur Elizabeth Berkley, stjärnan från kalkonfilmen Showgirls, har fått upprättelse genom sin medverkan i den pågående säsongen av Dancing with the Stars.

Läs texten här!

Jag har stöttat ett stillsamt queert drama.

För nästan exakt ett år sedan bidrog jag till en Kickstarter-kampanj för att den argentinske regissören Marco Berger skulle kunna spela in sin nya långfilm Hawaii.

Jag älskade Marco Bergers första långfilm, Plan B, och tyckte även mycket om hans andra, Ausente. Så jag bidrog med några hundralappar till den nya filmen, som spelades in för mindre än 200 000 kronor, mot att jag fick ett tack i eftertexterna.

I dag fick jag äntligen möjlighet att se filmen och jag tyckte glädjande nog väldigt mycket om den.

Hawaii är ett stillsamt drama om två barndomsvänner som möts igen i vuxen ålder och då långsamt upptäcker nya känslor för varandra. Det är bara de två i fokus i hela filmen och Manuel Vignau och Mateo Chiarino är utmärkta i huvudrollerna.

Marco Bergers filmer har alla ett queert tema då han undersöker mäns attraktion till varandra på ett sätt som utmanar normer kring manlighet och sexualitet. Och han gör det med så lätt hand.

Han har verkligen en förmåga att långsamt mejsla fram relationer mellan människor. Med knappt med något som för handlingen framåt annat än små detaljer som utbytta blickar, tystnader och vardagligheter.

Det är de stora känslorna i de små gesterna. Känslor som vi som åskådare kanske ser innan karaktärerna själva är medvetna om dem. För mig är det en konst att så trovärdigt skildra hur en förälskelse växer fram.

Det finns inget mer berörande att följa än en förälskelse, och det är något få filmer lyckas skildra på ett bra sätt.

Att Marco Bergers filmer är så långsamma och finkänsliga gör att de inte passar alla åskådare. Jag förstår de som tycker att de är tråkiga eller inte fattar grejen. Jag däremot älskar den här typen av filmskapande.

Jag finner något speciellt i att hans berättelser ständigt sker mellan män som utforskar känslor de har för varandra. Det är något som sällan sker på film, och när det görs så är det sällan på ett trovärdigt sätt.

Jag tycker också om Marco Bergers filmer för att han lämnar så mycket åt mig som åskådare att tolka in i de små ögonblick jag ser och allt det jag inte får se.

Med Plan B ledde det till 15 sidors universitetsanalys. På engelska dessutom. Det kommer jag inte att göra med Hawaii, men även den är en film där jag kommer att upptäcka något nytt varje gång jag ser om den.

Jag känner en stolthet att på mitt pyttelilla sätt ha möjliggjort en film som berikar hbtq-filmskapandet. När jag läser mitt namn i eftertexterna så känns det stort.

Skrattar åt män på dejtingsajter.

Jag skriver mycket om det som gör ont, eller har gjort ont. I verkligheten skrattar jag mer än jag gråter.

Något jag just nu skrattar åt är serietecknaren och skribenten Nanna Johanssons nya skojiga sajt Swedishgirlseeking.com där hon dejtar amerikanska män.

Jag skrattar så mycket att jag gråter. För mejlen hon får är på riktigt, men hennes komiska svar är just bara komik. För den som någonsin varit på en dejtingsajt är igenkänningen stor.

Våldtäktslåtar, idoldyrkan och Hillary Clinton.

Mina tre senaste kulturkrönikor för Frihet finns nu ute på nätet.

I den allra senaste, ”Välj bort kvinnoförnedrande musik”, diskuterar jag det högst problematiska med att en låt direkt ur våldtäktskulturen, ”Blurred lines” av Robin Thicke, blir en världshit.

”I musikvideon sjunger de om hur tjejer som säger nej egentligen menar ja medan nakna kvinnliga modeller dansar runt dem. Kritiken har som väntat haglat över låtens och videons innehåll. Från feministiskt håll har många påpekat att låten normaliserar sexuellt våld mot kvinnor och att videon är en fallstudie i objektifiering.”

I ”Unga fans – en maktfaktor” skriver jag om det förkastliga i att tjejers idoldyrkan så ofta hånas och förlöjligas.

”Att en ung tjej skriver till Harry Styles i One Direction och berättar att hon fått sin mens är inget att skratta åt, utan visar vilken intim och personlig relation ett fan kan ha till sin idol i dag. Den tvålfagre manlige artisten är den perfekta projektionsytan för den första hormonstormande kärleken.”

I ”Kan vi lita på filmen?” tar jag den kommande storfilmen om Hillary Clinton som exempel på hur fel det kan bli när biografiska skildringar tas för sanning.

”Manuset till filmen ”Rodham” är dock mest en sexistisk soppa. Förutom de elaka beskrivningarna av hennes utseende diskuteras det till exempel i en scen hur Hillary Clinton tycker att det är obekvämt att ha behå på sig.”

Det vackra i sorgen är kärleken.

Han känner med fingrarna över gravstenen som bär hans namn, men inte hans dödsdatum. När fingrarna når hans frus namn faller tårarna.

Han är 87 år och blind. När hans fru gick bort kände han fortfarande efter henne. ”Om hon var kvar i sängen.”

I SVT-serien ”Sveriges bästa äldreboende” har en fått lära känna några personer på ett äldreboende i Lycksele. Deras livsöden, deras tankar. Deras vilja och ovilja att dö.

Som den 89-årige mannen som visar upp ett foto där han håller sin frus hand för sista gången. ”Hon hade varit död i en kvart. Hon var varm ännu.”

Jag föreställer mig den ålderns höst. När de andra årstiderna av mitt liv har fallit med bladen. Vad som är kvar, vad som är kvar då.

Hur många gravstenar med mina älskades namn på.

Döden viskar i mitt öra ibland. Jag vaknar med ett skrik i bröstkorgen. Som aldrig når min hals, som aldrig lämnar min kropp. Det stannar därinne. Ordlösheten över att förlora ytterligare en.

Om jag bara vågade skulle jag hålla mina älskade närmare. Trycka deras öron mot min bröstkorg. Så att de hör hur mitt hjärta endast slår för dem. Men ett sådant mod lever inte i mig.

Det lever inte i mig.

Istället, rädslan för alla gravstenar med mina älskades namn på.

Jag står ständigt på kanten till att förlora allt. Alltid med ena foten i luften. Alla jag någonsin älskat. Det strypgreppet. Var är andan. 16 år och var är andan. Den är inte här.

Åh.

Åh.

Åh, släpp taget.

Jag måste finna modet igen. Jag måste det. Annars kommer jag inte ha ett foto där jag håller min älskades hand. Varken ett första eller sista.

Jag måste finna modet. Jag måste det. Annars kommer mina utsträckta armar aldrig att öppnas. Telefonsamtalen kommer att bli färre. Till slut inga alls.

Jag måste finna modet. Jag måste det. Annars älskar jag ingen mer än att jag tror det. För kärlek är ett verb. Kärlek är det jag gör.

Så gör.

Och minns.

Det vackra i sorgen är kärleken, och den dör aldrig.

En liten film om kärlek.

Den här kortfilmen om en kille som inser att han är kär i sin bästa kompis är så fruktansvärt fin. Den är skriven och spelad av blott 17-årige Kim Ho. Vilken talang.

Jag älskar den här meningen om folks attityder till homosexuella:

”You always hear people saying it’s ‘weird’ and ‘just not normal’. But isn’t that the point of love? To transcend normalness and become something special?”

Uppleva tonårsdramat som kallas kärlek.

Åh, jag kan ångra att jag aldrig var kär som 14-åring.

För när en som jag visste att jag inte hade en chans på någon av de söta killarna så dog fjärilarna i magen innan de ens hann börja fladdra med vingarna.

Kvar blev bara en tonårig kåthet. Ofrivilliga stånd i omklädningsrummet. Ständiga ursäkter till att inte duscha med de andra killarna. Där fanns inget utrymme för några kärlekskänslor.

Så jag vet inte riktigt hur den känslan känns.

Jag blev kär senare. Flera gånger till och med. Men undrade alltid hur det hade känts att faktiskt ha fått bli kär tidigare, fått fråga chans, kanske knulla på någon ff-fest.

Mitt kärleksliv hade inga tonår.

Kanske besparade det mig bara sorg.

För det brustna hjärta min bröstkorg har hållit. Alla år det slogs sönder och samman. Alla år jag hörde det skramla. Alla år jag lät det vara.

Jag tänkte att det skulle bli helt bara jag la ögonen på någon som jag inte kunde släppa med blicken. Tänkte att bara om han eller han la sina händer på min kropp så.

Men de lämnade bara smutsiga fingeravtryck på min hud.

Jag blir inte hel av en främmande kuk i mig.

Jag blir inte ens varm.

Sedan, den stora kärleken. Hur den lyste upp allt. Att bara kunna se in i hans ögon och känna hur alla av dagens bördor föll av mig. Hur det var en kärlek värd ett helt livs väntan.

Jag tog igen allt. Blev kär, frågade chans, knullade på någon ff-fest.

Men så kom allt komplicerat i vägen. Sådant som en inte behöver bry sig om som 14-åring. Alla drömmar, karriärmål, ekonomiska och praktiska faktorer, som komplicerar kärleken.

Det är då jag saknar minnen av något enklare. Något som inte har vuxit upp än. Men jag vet, det är knappast okomplicerad kärlek mitt bland tonårshormoner och osäkerheter heller.

Men jag saknar minnen av att inte vara så jävla ensam.

Att ha fått uppleva tonårsdramat som kallas kärlek. Lärt mig och ifrågasatt att jag är åtråvärd, älskvärd, mycket tidigare i livet. Kunnat öva, om inte annat. Öva mig i kärlek.

Lärt mig att skydda hjärtat mot de som inte vill det väl.

Jag har henne ingen annanstans än härinne.

I dag skulle hon ha fyllt 66 år. Men hennes liv slutade vid 49.

Och mitt vid 12.

En i min närhet har en mamma som ligger för döden. Jag sa att sorgen blir lättare att bära med tiden. Att den till slut släpper sitt grepp om halsen.

Jag ljög.

Eller, sorgen känns inte lika tung en vanlig dag. Men en sådan här dag sjunker jag genom marken. Hjärtat sjunker.

Jag känner fingrarna runt halsen. Trycket över bröstet.

Det enda jag vill ha är en till kram från henne. Bara det. Känna tryggheten som jag inte har känt på över 16 år. Bara det.

Min hud känns så ensam nu. Jag känner mig så ensam.

Nej, det finns ingen rättvisa. Ingen alls. Sorgen jag, min syster, min bror, min familj, känner. Det finns ingen rättvisa. Ingen alls.

Döden tar oss alla. Men varför var hon så långt fram i kön.

Varför.

Hon är bara minnen. Som hur jag klämde en pormask bakom hennes öra. Det var så äckligt. Hur den bara åkte ur huden. Lämnade ett litet hål.

Jag skulle göra allt för att få göra det igen.

Det är de små sakerna. Hur de blir så stora när en inte har dem längre.

Jag har henne ingen annanstans än härinne.

Så jag viskar till mig själv. Grattis, mamma. Grattis, finaste mamma.

Åh, vad jag saknar dig.