Är det dags att avköna Oscarsgalan?

Jag brukar att gå och lägga mig vid klockan 22 för att sedan gå upp klockan två på natten, kolla på Oscarsgalan i fyra timmar, sova en timme till och sedan gå upp för dagens jobb.

Det lär jag göra denna söndag också.

Som på de flesta galor är vissa av kategorierna uppdelade efter kön. Best Actress och Best Actor, medan det till exempel bara finns en Best Director.

För några år sedan uttryckte filmkritikern Bob Mondello en önskan om att skrota uppdelningen och bara belöna Best Performer.

”Nobody separates Best Director from Best Directress (directrix?), or Best Editor from Best Editress, so why Best Actor and Best Actress? Combine them, and let the best “performer” win.”

Mondello ser detta som ett sätt att ”strike a blow against sexism”, men jag finner att det är ett haltande argument i detta fall.

För eliminerar vi verkligen sexism genom att ta bort de enda kategorier där kvinnor med all säkerhet vinner?

Jag är generellt emot isärhållande av könen i olika kategorier, och som jag resonerade i fallet med Grammisgalan finns det anledningar både för och emot det.

Men i det här fallet är det inte lika solklart. För faktum är att filmbranschen är patriarkal. Män får generellt fler roller, bättre betalt och deras filmer har oftast större budgetar.

Om bara en Best Performer belönas, har kvinnor någon chans när det är en sådan patriarkal församling som Oscarsakademien som röstar?

Mondello påpekar då en intressant sak. Anledningen till att de på 1930-talet separerade män och kvinnor i skådespelarklasserna var tydligen för att det var kvinnor som Joan Crawford och Greta Garbo som hela tiden vann.

Anledningen var helt enkelt att de ville se även män vinna, och var då tvungna att dela in efter kön för att det skulle kunna bli så.

Mondello menar att kvinnor återigen står sig så pass starka att de även i dag skulle lyckas i tävling mot männen.

”Yes, of course the game has changed since then, but it’s changed in a way that could actually work against men at Oscar time. The blockbusters and crime dramas that men have dominated since the studios’ heyday rarely win acting awards any more. Performers wanting to place that neutered gold statue on their mantels these days have to play in something more touchy-feely—what used to be called, um, women’s pictures.”

Mondello pratar om ”women’s pictures”, men de är inte särskilt många, även om exempelvis The Help var ett välkommet exempel förra året.

De allra flesta filmer skrivs, regisseras och produceras av män. Endast fyra kvinnor har blivit nominerade till bästa regissör de senaste hundra åren.

Endast Kathryn Bigelow har stått som segrare.

Med andra ord är det tematiskt manliga filmer gjorda av män som premieras av Oscarsakademin. Det syns även i årets nomineringar.

Det är mycket möjligt att kvinnliga skådespelare skulle ha hyfsade chanser mot manliga. Men vi får inte glömma bort vad kategorier som Best Actress och Best Supporting Actress har betytt för framväxandet av starka roller för kvinnor.

Om de kategorierna inte hade funnits så skulle det troligtvis inte ha gjorts en bråkdel av alla de bra kvinnoroller som sedan har tilldelats Oscars genom åren.

Och de rollerna är fortfarande inte många, trots det.

Jag hatar isärhållande av kön. Men ibland är det ett nödvändigt instrument för att motverka den underordning som existerar mellan könen och som gör att kvinnor ständigt ignoreras.

Tänk er till exempel om det för 80 år sedan hade införts en Best Female Director. Då skulle Hollywood tvingats att lyfta fram bra kvinnliga filmmakare och de hinder kvinnliga regissörer möter än i dag skulle ha varit betydligt färre.

Med andra ord ser jag gärna i detta fall att könen hålls isär, för att annars tror jag att en patriarkal ordning skulle göra att kvinnorna ständigt glömdes bort.

Som vanligt.

Annonser

En detektivhjälte som råkar vara bög.

Han har kort stubin, dricker helst whisky och har en gammal dåligt fungerande bil. Han är en slarver, säger alltid vad han tycker och till sin motsats har han en lugn och sansad livskamrat.

Han är den stereotype detektivhjälten.

Men han är bög.

Böckerna skrivna av Richard Stevenson, och filmatiseringarna av fyra av dem, om privatdetektiven Donald Strachey är ganska vanliga och konventionella för deckargenren.

Förutom att huvudkaraktären är bög och handlingarna tar plats inom hbt-kulturen. Strachey undersöker brott som rör outning av konservativa politiker, ex gay-rörelsen och hbt-par som trakasseras.

Som så ofta i dessa historier har den slarvige privatdetektiven en mer förnuftig och pedantisk livskamrat, i detta fall politiska rådgivaren Timothy.

Det jag gillar med de här berättelserna är att de bara har ersatt den vanliga heterosexuelle hjälten och den vanliga heterosexuella omgivningen mot hbt-motsvarigheter.

Allt annat är precis lika konventionellt och stereotypt som det brukar vara i deckargenren.

Jag gillar det greppet, då det visar både hur nära alla våras verkligheter är, men också hur långt ifrån varandra de är. Det tydliggör de levnadsvillkor många hbt-personer lever under.

Genom att bara byta ut huvudkaraktären och miljön skapas andra tankebanor. Som att Donald och Timothy bara kan vara ”så gott som gifta” eftersom de inte tillåts gifta sig.

När jag ser deras förhållande, som är kärleksfullt och stabilt, men får veta att de inte får vara gifta sig, då tydliggörs det förjävliga i att samhället vilar på och styrs av heteronormativa krafter.

(Ps. I de välgjorda tv-filmatiseringarna av böckerna spelar öppet homosexuelle skådespelaren Chad Allen huvudrollen. Han är mest känd som äldsta sonen i Dr Quinn.)

Skräckfilmerna där männen är sexobjekten.

Jag hatar skräckfilmer. För att jag blir så jävla rädd.

En gång gjorde jag misstaget att gå och se en skräckfilm på bio. Jag satt bredvid min pojkvän och skrek rakt ut genom hela filmen.

Inte små nätta skrik, utan riktiga gallskrik. Folk måste ha trott att jag var fullständigt galen.

Men trots det har jag sett min beskärda del av skräckfilmer genom åren. Ett genomgående tema förutom det sprutande blodet är de halvnakna, och ofta korkade, brudarna.

De tvålar in sig i duschen i en kvart, springer utan bh åt fel håll och provar kläder i små trosor. De springer runt i mörka källare som om de ville bli mördade.

Skräckfilmer är ingenting utan lite sexiga brudar på väg att möta sin skapare. Men det finns en skräckfilmsregissör som har en helt annan filosofi.

David DeCoteau gör i snitt tre b-skräckfilmer per år. Han har gjort över 70 stycken de senaste 25 åren med namn som Voodoo Academy, Witches of the Caribbean och Brotherhood.

Hans filmer kännetecknas av att det är männen som objektifieras in absurdum. Det är långa sekvenser när de duschar (varför duschar folk så mycket i skräckfilmer?) och springer runt utan tröjor.

Men det mest utmärkande för DeCoteaus filmer är de vita kalsongerna. Männen i hans filmer går nästan alltid runt i små vita kalsonger utan någon som helst anledning.

Eller vissa går ju i och för sig runt i svarta. DeCoteau har nämligen världens enklaste symbolik. Vit kalsong = god. Svart kalsong = ond.

Men främst har kalsongerna blivit hans sätt att visa upp sexiga killar utan att klä av dem helt, då han på senare tid konstigt nog vägrar att visa någon naken i sina filmer.

Självklart har många av hans filmer homoerotiska undertoner, vissa har till och med homoromanser med hånglande killar som står där i sina vita och svarta kallingar.

Då skriker jag alltid: grabben, du hånglar med mördaren!

DeCoteaus filmer är fruktansvärt banala, förutsägbara och larviga. Men just därför är de så underhållande.

Han har skapat en helt egen genre där det är den manliga kroppen som kameran oftare zoomar in på än den kvinnliga.

I en värld där objektifiering av kvinnor är vardagsmat är det uppfriskande med något annat. Dessutom är ju jag en förespråkare av att män ska objektifieras mer.

För att jämna ut bördorna, som jag brukar säga.

Empati för en kvinnlig seriemördare.

Aileen Wournos var den tionde kvinnan att avrättas av den amerikanska staten. Den nionde oktober 2002 stack de en spruta i armen på henne. En dödande en.

Hennes allra sista ord var: ”I’ll be back, I’ll be back.”

Hon hade dömts för morden på sju män.

Aileen jobbade som en liftande hora och hävdade länge att de alla hade våldtagit henne eller försökt att göra det och att hon hade agerat i självförsvar. Senare tog hon tillbaka det.

I en scen i dokumentären Aileen: Life and Death of a Serial Killer när hon tror att kameran är avstängd säger hon att hon visst sköt männen i självförsvar.

Hon ville bara inte hävda det juridiskt längre efter 12 år på death row. För kanske skulle det hindra hennes avrättning.

Och hon ville bara dö, hon ville bara dö.

Hon hade fått utstå rättegångar med okunniga försvarsadvokater, poliser som hellre försökte sälja hennes historia till pressen än att utreda morden ordentligt och hennes närmaste som sålde ut henne i vittnesbåset.

Hon hade sedan hon hade arresterats utnämnts till USA:s första kvinnliga seriemördare. Hon hade förklarats skyldig av medierna långt innan någon domstol gjorde det.

Hon fick sammanlagt fyra dödsstraff.

Jag ser Nick Broomfields dokumentär och ser bara en spillra av en människa. Det är så svårt att se om Aileen någonsin var fylld med det som gör livet värt att leva.

Drömmar, kärlek, hopp.

För barndomen var inte en av sommarängar och glass. Hennes pappa dömdes för flera barnvåldtäkter. Hennes mamma övergav barnen när Aileen var fyra år.

Hennes morfar, som tros vara hennes riktiga pappa, förgrep sig på henne hela barndomen.

Hon började byta avsugningar mot cigaretter vid nio års ålder.

Från att hon var 15 år, och kastades ut av sina morföräldrar, hade hon varit hemlös och horat och liftat sig igenom resten av sitt liv. USA fram och tillbaka, en avsugning där, ett analknull där.

Hade hon någonsin en chans? Hur hade det kunnat sluta någon annanstans?

Det går aldrig att ursäkta dödandet av en annan människa. Det går kanske att förklara och förstå, men aldrig att ursäkta.

Inte heller den amerikanska statens mord på Aileen Wournos.

Efter hennes död spreds hennes aska i trakterna där hon växte upp. På begravningen spelades låten Carnival med Natalie Merchant. Det var Aileens favoritlåt.

Natalie Merchant uttalade sig om det:

”It’s very odd to think of the places my music can go once it leaves my hands. If it gave her some solace, I have to be grateful.”

Jag kan inte låta bli att beröras av Aileens historia. För att den är så fruktansvärd att den knappt går att förstå.

Det är alla historier där mänskligheten bankas, utnyttjas och våldtas ur en människa. Kvar finns bara sorg, smärta och hat.

Aileens allra sista ord var: ”I’ll be back, I’ll be back.”

Jag tror hon gör bäst i att stanna var hon än är.

Den här världen var aldrig hennes.

Min kärlek till en kvinna med Spock-tröja.

I går tillkännagavs nomineringarna för detta års Oscarsgala. Den nominering jag blev gladast över var den för bästa kvinnliga biroll för Melissa McCarthys insats i lysande Bridesmaids.

Jag älskar Melissa McCarthy. Jag tycker att hon är fruktansvärt rolig i allt hon gör. Hon är en sådan som kan få mig att gapskratta bara med en min.

Trots att hon har varit med i tv-serier som Gilmore Girls och Samantha Who? så var det först förra året som hon fick sitt stora genonbrott. Dels med Bridesmaids och dels med huvudrollen i tv-serien Mike & Molly.

Som jag har skrivit förut har hon ofta fått de klassiska tjocka bästisen-rollerna, men har alltid lyckats fylla dem med stor värme och humor.

Hon har gjort det mesta av det som lätt kunde ha varit klichéer och stereotyper.

Och när hon numera har fått spela roller bortom stereotyperna, som skådespelerskor med större kroppsstorlek ständigt tilldelas, briljerar hon än mer.

Och ingen förvaltar det bättre än Melissa McCarthy.

Ibland är det dock bra att skapa sitt eget material, när det är dåligt med bra roller. I veckan fick jag reda på att Melissa McCarthy har gjort just det.

Då och då de senaste fem åren har hon i all hemlighet lagt ut videor på Youtube med karaktären Marbels Harsgrove. Videos som hon och hennes make gjort hemma när de har haft det tråkigt.

Melissa McCarthy vill dock inte att folk ska tro att Marbles är korkad, tvärtom. Som hon sa hos Anderson Cooper:

”Marbles is very intelligent. She just looks different!”

Oavsett, är hon bland det roligaste jag har sett på länge. Den där peruken, de där käcka tröjorna och hennes lysande analyser av populärkultur.

Hoppas Marbles får en egen film.

 

De här filmerna var bäst 2011.

Jag tycker att 2011 har varit ett riktigt svagt filmår. Det är ytterst få filmer som jag har tyckt om. De flesta har jag glömt direkt efter eftertexterna.

En film jag hade velat se är Ruben Östlunds film Play eftersom hans förra film, De ofrivilliga, i mitt tycke är den bästa svenska film som har gjorts.

Men efter alla skriverier om Play kände jag att jag väntar med att se den tills jag känner att jag inte längre färgas av alla andras åsikter om dem.

Men förutom den så har jag funnit fem filmer som i år har berört mig, fått mig att gråta, fått mig att skratta. De är bara fem till antalet, men de är alla jävligt bra på sina egna sätt.

1. Tyrannosaur (Storbritannien)


Så knäckande bra om hur två personer med olika erfarenheter av våld möter varandra och försöker finna något annat. Olivia Colman i ena huvudrollen visar årets bästa skådespeleri. En film som lämnade tankar i huvudet som bara de bästa filmerna gör.

2. Bridesmaids (USA)


Den är ovanlig på många sätt. Den har nämligen blivit en massiv succé trots att den är skriven och frontas av kvinnor och trots att den är den roligaste komedin på flera år. Brukar ju tyvärr vara tvärtom. Smart, varm och jävligt rolig med Melissa McCarthy som årets scenestealer.

3. Poetry (Sydkorea)


En vacker och hjärtskärande film om en äldre kvinna, lysande spelad av Yoon Jeong-hee, som trots tilltagande Alzheimers försöker utveckla sig själv med poesikurser samtidigt som hon brottas med ett barnbarn som anklagas för våldtäkt.

4. Like Crazy (USA)


Om förra årets bästa relationsdrama var Blue Valentine så är Like Crazy detta års bästa. Det är en delvis improviserad film om hur ett ungt par som förälskar sig tvingas till ett långdistansförhållande när den ena får visum-problem. Så realistiskt och berörande om hur ont distans kan göra kärleken.

5. Happy End (Sverige)


Briljanta skådespelare som Ann Petrén och Malin Buska visar hur våra relationer till andra kan påverka vilka vi är. Om hur svårt det är att hjälpa den som mår dåligt. Det är en film som sätter i gång tankar om hur svårt det är att bara gå vidare ibland.

11-åringar som tar livet av sig.

En elvaårig pojke hänger sig från trappräcket. En annan hänger sig i sin garderob. En tredje hänger sig i badrummet. Ingen av dem orkade leva längre. Att ta livet av sig efter endast 11 år.

Varför?

Alla tre mobbades i skolan. De kallades för bögjävlar. De fick veta att de var fula. Äckliga. Och så vidare, och så vidare.

Så de orkade inte längre.

Det är så fruktansvärt. Att deras mammor var tvungna att hitta sina barn hängandes. Döda. De berättar sina historier för Oprah Winfrey, och jag gråter. För jag förstår att pojkarna inte orkade längre.

Mobbning kan förstöra människor innan de ens har hittat sig själva. Innan de ens har hunnit bli kära. Innan de ens har hunnit med något alls.

Jag blev ibland kallad för bögjävel på högstadiet. Men inte så ofta, och jag berördes inte så mycket av det. Jag vet inte varför jag klarade det, varför någon gör det. För det gör ju så ont i unga hjärtan.

Det är som i den utmärkta filmen 2:37. Den inleds med att en elev tar livet av sig på skoltoaletten. Tittaren får inte se vem det är och hela filmen går ut på att se vem det är av några ungdomar som har tagit livet av sig.

Är det den anorektiska tjejen? Bögen? Den mobbade killen? Den sexutnyttjade tjejen?

Det är en fruktansvärd film då den verkligen visar att döden är så nära. Att den flykten är så nära. Alla ungdomarna i filmen, jag förstår varför de inte skulle orka. Det är en så jobbig förståelse.

I slutet får tittaren reda på vem det är som har tagit livet av sig. Och det är en så väldigt grafisk och blodig självmordsscen att den får mina ögon att tåras bara av tänka på den.

Men samtidigt är den viktig att se i all sin brutalitet. För det går inte att inte tänka annorlunda efteråt på den viktigaste frågan i sammanhanget.

Ett liv släcks.

Varför?

I huvudet på en bögporrstjärna.

gaypornstars

”I told myself, I am a pornstar. I am an escort. In my world, I can’t afford to love. Nor can anybody love me in return.”

Samme man dricker bara Cola Light och äter Viagra innan en porrinspelning. Eller skjuter upp.

Jag ser på dokumentärserien Everything you wanted to know about gay porn stars (but were afraid to ask).

16 bögporrskådisar berättar öppenhjärtligt och naket om kärlek, droger och sjukdomar. Om hur de kom in i branschen, pinsamma inspelningsögonblick och sina uppväxtår.

Jag får tårar i ögonen väldigt ofta under de sju avsnitten. För det är ganska mycket trasigt som syns bakom de vita leendena och stora musklerna. Det är utlämnande, tankeväckande och utmanande.

Jag skulle kunna skriva tusentals tecken om allt de säger.

Men jag vet inte hur jag ska ta till mig alla deras historier. Det är en värld så långt från min, samtidigt går det inte att ignorera sorgen i många av deras ögon.

Det är svårt för mig att göra mig av med bilden av porrbranschen som enbart fylld av en massa med trasiga människor. Som en av dem säger:

”There’s something familiar with living in loneliness. Even though it’s horrible and lonely, stepping outside of that can be even more terrifying. In porn you never have to step outside.”

Det är en helt annan värld som jag aldrig någonsin har varit i närheten av. Varken i mitt liv eller genom skildringar av andras liv.

Och jag försöker att inte döma. Jag försöker att inte generalisera över bögporrstjärnor och hela den industri de ingår i när jag hör deras ofta sorgliga historier.

Jag märker efter varje nytt avsnitt av serien att jag verkligen börjar förstå dem. Alla dessa tatuerade muskelmän. Alla dessa unga tonårsgrabbar med fnittriga röster.

För de är verkligen så ärliga. Som en av porrskådisarna säger:

”You work as a fantasy and your work is a big part of your life. How do you think that would effect you? The porn has become my life, I am my porn self 90 percent of the time cause I work so much. And he’s not real, that guy is not real. How much space is there left for me, my true self?”

För de flesta har porren blivit en del av dem. Det och prostitutionen, som de flesta tydligen gör vid sidan av. För de blir inte rika på porren. Alla de miljarder som bögporrindustrin omsätter hamnar inte i deras fickor.

Så varför gör de det om inte för pengarna?

Det är här en komplex bild av en massa olika livsöden tecknas. Vissa har haft vanliga uppväxter befriade från mobbning och omfamnade av sina familjer. De flesta har haft det sämre.

En berättar om att han blev sexuellt utnyttjad hela barndomen. En annan berättar om hur han har blivit våldtagen av två män som gjorde att han fick ärr i analen. En tredje berättar om sin mamma som dog ung av alkoholförgiftning.

Ingen har något bättre svar på varför de gör porr än att de en gång i tiden tyckte att det var spännande och att de sedan har fortsatt. Att det ger dem bekräftelse och jälvförtroende.

Men kärlek då?

De intervjuade har olika erfarenheter, men de flesta har svårt att hitta någon som vill ha dem för dem, och inte bara porrstjärnan. Och det är svårt att hitta killar som klarar av att de knullar andra regelbundet.

De flesta väljer därför bort kärleken för porren.

”You can not not have a problem with your boyfriend fucking tons of guys. I can’t give my partner enough blowjobs to build his confidence and to make him believe me when I say it’s just work.”

Ett allvarligt problem som serien tar upp är spridningen av hiv. Dels är det många som drogar i industrin och dels är det många som kör utan kondom. Och porrindustrin är tydligen inte alls så noga att se till att skådisarna inte är infekterade.

Dokumentärens regissör John Roecker säger:

“During the year-and-a-half it took to complete this project, 22 gay porn stars have died either due to hiv infection or drug addiction. And yet the majority of these movie companies do nothing.”

Den här dokumentärserien är kanske inte den bästa jag har sett, men mycket väl en av de mest tankeväckande. Sex, homosexualitet, kärlek, droger, övergrepp, prostitution beskrivet ur helt nya perspektiv.

Och även om jag fortfarande har svårt att leva mig in i dessa personers liv, så har jag fått en större förståelse och respekt för dem som är porrskådisar. Som en i dokumentären säger:

”What I think of people judging me? I will live my life, make my own choices and make my own mistakes. That is no ones business but my own, so fuck off!”

Mitt böghjärta sörjer varje bögkaraktärs olycka.

Som många av er vet är jag nördigt intresserad av att följa bögkaraktär i såpor från världens alla hörn. Som jag ser det är det en fantastisk revolution för hbt-representation som gjorts tillgänglig tack vare YouTube.

Men det ä oerhört känslosamt att följa dessa bögkaraktärer. För jag blir lätt så emotionellt investerad. Jag blir liksom stereotypen av den där amerikanska hemmafrun som lever sitt liv genom såporna.

I nästan två år följde jag till exempel karaktärerna John Paul och Craig i den brittiska såpan Hollyoaks (se bilden). De är fortfarande mitt favoritpar. Jag minns så väl hur jag grät när de fick sitt olyckliga slut.

Och jag minns så väl hur jag grät när Craig kom tillbaka några år senare och de fick ett av ytterst få lyckliga slut två bögkaraktärer har fått med varandra i en såpa.

Vi är alla i behov av att se lyckliga slut. Men jag har insett att det blir än mer påtagligt med hbt-karaktärer. Helt enkelt för att ett utmärkande drag i skildringen av dem är att de utsätts för så mycket olycka.

Speciellt bögar dör som flugor inom populärkulturen.

Jag kan bara ta några aktuella exempel. Mitt nuvarande favoritpar bland bögarna i såpornas värld är Edwin och Lucas i nederländska såpan Goede Tijden Slechte Tijden. De har precis fått varandra efter mycket bekymmer.

Men nu ligger Lucas i koma och Edwin sörjer. Och jag sörjer med honom.

Eller som Aaron i brittiska Emmerdale som hjälpte sin, från nacken ner paralyserade, pojkvän Jackson att ta livet av sig. Och nu sörjer Aaron honom och sitt beslut genom att börja skada sig själv tills han blöder.

Eller ta Roman i tyska såpan Alles Was Zählt som i veckan dog av en hjärntumör efter sitt livs bästa konståkningsuppvisning. Han tog sitt sista andetag i armarna på sin älskade Deniz.

Bögarna dör inte bara i såporna. När jag ser på min lista på världens bästa bögfilmer så har en huvudkaraktär dött i hälften av dem. Eller ser på redovisningen av bögkaraktärer på tv. Alla dör eller skadas.

Vad sänder det för signaler?

Visst kan man säga att det enbart är en representation av den på många sätt homofoba värld vi lever i där hbt-personer faktiskt dör av olika anledningar. Men det här är ändå fiktion.

Och fiktionen befäster verkligheten.

Det finns alternativa berättelser att berätta. Och som tur är berättas de i allt större utsträckning med varje år. Men problemet för mig är att jag på något sätt är fast i föreställningen om det olyckliga bögslutet.

För sanningen är att för varje bögkaraktär som dör blir jag påmind om hur jävla illa det fortfarande kan vara för hbt-personer runt om i världen. Både i verkligheten, och i fiktionen. Olyckan är ständigt så nära.

Det känns alltid i mitt böghjärta.

(Nedan är ett klipp från där Edwin sörjer att Lucas ligger i koma. Gråter varje gång jag ser det.)

Att ständigt träna hjärtmuskeln.

 

De säger, sjunger, skriver att kärlek är allt. Att det är vad som ger livet mening. Att det är vad som håller ens huvud uppe, ens hjärta slående. Att utan kärlek, då finns ingenting.

Då är man ingen.

Men det är inte sant. Man är någon, även utan kärlek.

Sanningen är att det finns någonting utan kärlek. Livet går vidare ändå. Andetagen kommer att komma tills de slutar. Utan en enda känsla i hjärtat, de kommer att komma ändå. Tills de slutar.

Jag har lärt mig den hårda vägen att kärlek är någonting man måste lära sig att känna. Hjärtat är en jävla muskel. Seg, envis och härdad. Ibland orkar den jävla muskeln bara inte veta bättre.

Men som vilken muskel som helst kan den tränas för att bli starkare, för att orka mer och för att kunna användas till allt det den är till för. Som M.I.A sjunger:

”It takes a muscle to fall in love.”

Denna träning och täring av hjärtat ser jag i filmen Blue Valentine. Det är en drabbande berättelse där lysande Michelle Williams och Ryan Gosling spelar ett par som går från överväldigande förälskelse till instängd tvåsamhet och familjeliv.

Det är en framtida filmklassiker som på ett oerhört närgånget sätt visar upp vad som görs med människan när den är full av kärlek. Och när den är helt uttömd. Om hur ofta kärleken gör att man bryter ihop, bryter isär och bryter upp.

Hur lätt det är att tappa bort den där kärlekskänslan på vägen, om man ens hade den från början. Kvar är inte ingenting, utan någonting som gör en mindre än den man kan och vill vara. Som Michelle Williams karaktär säger:

”How do you trust your feelings when they can just disappear like that?”

Och hon får svaret:

”I think the only way you can find out is to have the feeling.”

Det krävs en insikt om att kärleken i sig är otillräcklig, och att den gör människor otillräckliga. Den tar en inte igenom allt, men mycket. Den krossar ens hjärta, men hjälper att hela det igen. Den är vad som håller ihop oss, och vad som särar oss.

Det som gör Blue Valentine så jobbig att ta sig igenom är att den beskriver just det. Känslorna är så råa, så blottade och jag känner igen mig i dem alla. Den ständiga förändring som kärlek skapar hos en.

Först en vacker sådan, sedan i allt mörkare färger, för att sedan ljusna lite igen.

Ett livslångt ständigt känslokretslopp.

Oavsett hur lite eller mycket kärlek man känner att man har i sitt hjärta för andra, hur lite eller mycket kärlek andra har för en i sina hjärtan, så är man någon.

Men denna någon kanske inte är den man vill vara.

För med riktig kärlek kommer också viljan att bli bättre, för sig själv och för andra. Det gäller bara att hålla i den där viljan även när man närmar sig öknen och en trösteslös och ensam vandring tar vid.

För den har alltid ett slut, och något annat kan ta vid igen.

Om man bara vågar se framåt.

(Se alltså gärna Blue Valentine. En annan av sakerna jag älskar med den är hur mannen har fått bli den känslomässiga och klängiga som nöjer sig med att vara familjeman och kvinnan blir som den som tar avstånd, ser åt annat håll och vill ha ut mer av livet än relationen. Det är en utmaning av traditionella könsroller som bara tillhör ett modernt relationsdrama värt namnet.)