Jag har inget att berätta.

När min mamma dog när jag var 12 år förändrade sorgen mig fullständigt. Jag vände inåt, jag gick in i mig själv, då det inte fanns någon annanstans att ta vägen när världen omkring mig rämnade.

Jag märkte av det tidigt. Jag gjorde få andra saker än att gråta, kolla på tv och klappa min katt Stina. Jag umgicks inte med någon. Jag var bara inne i mitt eget huvud, inne i min sorg. Det gjorde att jag missade de första tonåren.

Jag saknar dem fortfarande.

Jag minns att min närmsta vän berättade om fyllor, förälskelser och tonårsdumheter. Jag hade inget att berätta. Det gav mig alltid en sådan fruktansvärd ångest. Att aldrig ha något att berätta, då ingenting hände i mitt liv.

Usch, vilken ångest.

I vuxen ålder känner jag ingen ångest längre, men att berätta om vad som händer i mitt liv kommer fortfarande inte naturligt. De som känner mig flyktigt tänker att jag tar plats, hörs och syns i de flesta rum. De som känner mig väl vet dock att jag hellre lyssnar på andra än pratar om mig själv. Det är så präglad jag är av de tidiga tonåren.

Det är nog därför skrivandet blev så viktigt för mig redan när jag var ung. Det var där jag kunde säga allt jag ville säga. Det var där jag kunde dela med mig av tankar och känslor, på mina egna villkor. Så är det fortfarande. Jag uttrycker mig bäst i text.

Det är bara där jag har något att säga.

Advertisements

4 thoughts on “Jag har inget att berätta.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s