Det vackra i sorgen är kärleken.

Han känner med fingrarna över gravstenen som bär hans namn, men inte hans dödsdatum. När fingrarna når hans frus namn faller tårarna.

Han är 87 år och blind. När hans fru gick bort kände han fortfarande efter henne. ”Om hon var kvar i sängen.”

I SVT-serien ”Sveriges bästa äldreboende” har en fått lära känna några personer på ett äldreboende i Lycksele. Deras livsöden, deras tankar. Deras vilja och ovilja att dö.

Som den 89-årige mannen som visar upp ett foto där han håller sin frus hand för sista gången. ”Hon hade varit död i en kvart. Hon var varm ännu.”

Jag föreställer mig den ålderns höst. När de andra årstiderna av mitt liv har fallit med bladen. Vad som är kvar, vad som är kvar då.

Hur många gravstenar med mina älskades namn på.

Döden viskar i mitt öra ibland. Jag vaknar med ett skrik i bröstkorgen. Som aldrig når min hals, som aldrig lämnar min kropp. Det stannar därinne. Ordlösheten över att förlora ytterligare en.

Om jag bara vågade skulle jag hålla mina älskade närmare. Trycka deras öron mot min bröstkorg. Så att de hör hur mitt hjärta endast slår för dem. Men ett sådant mod lever inte i mig.

Det lever inte i mig.

Istället, rädslan för alla gravstenar med mina älskades namn på.

Jag står ständigt på kanten till att förlora allt. Alltid med ena foten i luften. Alla jag någonsin älskat. Det strypgreppet. Var är andan. 16 år och var är andan. Den är inte här.

Åh.

Åh.

Åh, släpp taget.

Jag måste finna modet igen. Jag måste det. Annars kommer jag inte ha ett foto där jag håller min älskades hand. Varken ett första eller sista.

Jag måste finna modet. Jag måste det. Annars kommer mina utsträckta armar aldrig att öppnas. Telefonsamtalen kommer att bli färre. Till slut inga alls.

Jag måste finna modet. Jag måste det. Annars älskar jag ingen mer än att jag tror det. För kärlek är ett verb. Kärlek är det jag gör.

Så gör.

Och minns.

Det vackra i sorgen är kärleken, och den dör aldrig.

2 responses to “Det vackra i sorgen är kärleken.

  1. Hej,
    Jag är i det svarta nu. letar frenetiskt efter ord med insikt, människor, skrivande människor som kanske verkligen förstår.
    Jag hamnar på din blogg, ett gammalt inlägg från den 17:e februari 2012 och fäster mig spec vid en mening – ”Det får göra ont, men det vackra i sorgen är kärleken.” sanna ord det vet jag, trots vanmakten som bor i mig. (Harry Martinssons dikt om ”den djupaste äran” har alltid varit en favorit). Sedan klickar jag ”refresh” på din blogg, kommer till startsidan här och du har skrivit meningen igen, ännu vackrare denna gång tänker jag. Så jag vill säga tack.
    Sorgen är ett ensamt rum, ödsligheten skrämmer i det svarta. Men kärleken som fanns var stor, jag hoppas kunna skriva ”större” så som du gör, en dag.

    Du skriver så fint.

    • regnnatt, trist att läsa att du varit i mörkret. tack för snälla ord. känns fint att texterna gett dig något.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s