Jag har en låda med kärleksbrev. Ett hjärta adresserat till mig.
De är skrivna av min våldtäktsman.
Jag minns när jag satt på hans pakethållare. Hur jag fick munnen full av knott i nerförsbackarna.
Jag minns när han ritade ett hjärta med dipsås på restaurangfönstret. Hur han kysste mig genom konturerna.
Jag minns när han bokstaverade med fingret mot min rygg och hur jag bokstav för bokstav fick fram ”Jag älskar dig”.
För han älskade mig. Och jag honom.
När han våldtog mig där på vår säng var det känslorna av kärlek som blödde ur mig. Personen han var innan det ögonblicket dog där i vårt hem. Precis som jag gjorde.
Från en sekund till en annan blev vi skuggor av de vi hade varit.
Jag skriver vi, för det är först nu jag ser hur även han påverkades. Det ursäktar honom inte. Det gör inte smärtan han orsakade ok. Det läker inga sår.
Men det gör det svarta mer grått.
Jag har sedan det där ögonblicket tänkt att jag inte älskade honom. Att det aldrig var riktig kärlek. För hur kan jag känna något för mannen som trasade sönder min kropp, och mitt inre?
Men.
Jag älskade honom. För han var så vacker när han vaknade i morgonljuset. Jag älskade honom. För det fanns ingen tryggare plats i världen än med huvudet mot hans axel.
Jag älskade honom. För hans hand hittade alltid min.
Det var just för att jag älskade honom som hans våld mot mig gjorde så ont. Såren satte sig på insidan. Blåmärken bleknar, blod torkar. Det är härinne som det varar.
Ja, jag älskade honom en gång i tiden.
Och det är ok.
Det är därför jag måste låta kärleksbreven vara. För det som står i dem var sant, i alla fall när de skrevs. Innan vi blev skuggorna av de vi kunde ha blivit.
Och de tillhör mitt dåvarande jag.
Jag må känna de mörkaste av känslor gentemot honom och den skada han orsakade mig och mitt liv. Men mitt dåvarande jag älskade honom. Och hans älskade mitt.
För varje slag, för varje droppe blod, blev kärleken mindre och mindre. Men den fanns en gång. Bakom allt det svarta fanns en strimma ljus.
Jag låter den vara.
linus fremin. 
Jag dör lite inombords vad fint och smärtsamt.
amanda, dö inte! men tack!
Förmodligen det vackrast formulerade jag läst på väldigt länge. Blev verkligen jätte berörd!
robert, åh tackar!
❤
aida, tack!
Du har en sådan otrolig förmåga att måla med orden att det nästan är obegripligt! Du berör mig till tårar! O jag läser väldigt lite ska tilläggas, för att jag upplever att det inte berör mig. Snälla, sluta inte beröra mig!
anna, åh tack snälla, vad glad jag blir!
I mitt fall så måste jag glömma den kärlek jag en gång kände för min våldtäktsman, för när jag tänker tillbaka på det så gör det så ont att det blir svårt att andas. De djupa såren rivs ännu en gång upp och åter igen slås jag av känslor av att vara så fruktansvärt oälskbar och värdelös, så som jag kände mig efter vad han hade gjort mot mig. För hur skulle annars någon som påstår sig älska en, skada en så mycket?
Det du skriver är mycket vackert, men för min del så måste jag glömma, jag måste hata. Allt han någonsin har gett mig eller påminner om honom har jag slängt. Även kärleksbreven. Annars är jag rädd att jag inte kommer att kunna ta mig vidare, och våga älska igen. Det är lättare att enbart betrakta honom som ett empatilöst monster, istället för den man jag blev kär i.
nina, du ska göra det som känns bäst för dig! precis som jag gör för mig. jag förstår dina känslor och att du mår bättre av att radera och glömma.
jag själv känner att jag känner mig friare från smärtan genom att erkänna att känslorna jag hade var äkta. det ursäktar ingenting och en del av mig hatar honom för vad han gjorde, men för att kunna gå vidare måste jag erkänna hela spektrat av känslor.
ta hand om dig!
Jag förstår absolut, och jag tycker det är väldigt fint och inte minst modigt av dig! Någonstans önskar jag nog också att jag kunde känna så, men det gör för ont.. Det är lättare att intala sig själv att allt det vi hade bara var en lögn och att det aldrig var kärlek, mest för att jag vill fortfarande tro på kärleken. Tro att det kan finnas kärlek utan att den slår om till misshandel. Hoppas du förstår vad jag menar. Kanske någon dag kommer jag att kunna se tillbaka och uppskatta de fina stunder vi hade tillsammans, men inte än. Inte idag.
Tack snälla du, du med! Din blogg är en av mina favoriter, mycket just för det du skriver berör så och går rakt in i hjärtat.
nina, jag förstår vad du menar. det viktiga är att ta and om sig själv på det sätt som passar en bäst. att göra det en kan för att släppa smärtan och skapa sig det liv en vill ha.
Åh , sitter här tårögd och kan inte förstå hur fint du kan skriva även om de allra hemskaste sakerna, du kan verkligen formulera. Kommer ihåg det du skrev i ”frihet” för rätt längesen om när din kille friade till dig med mera, det var det finaste jag läst och jag gjorde det om och om igen. Du är grym! Ha det bra 🙂
bella, åh tack snälla du!