Sorgen har blivit en viskning, men hörs ändå.

Jag hade tänkt säga hej. För att det var så länge sedan. Stå där vid graven, lägga ner en blomma och säga hej till min döda mamma.

Men när jag såg hur mycket folk det var på kyrkogården vände jag mig om, och gick hem igen. Det privata som är min sorg ville jag inte visa där.

Ändå gör jag det ständigt här.

Jag vet knappt hur många ord jag har beskrivit min mammas död med under åren. Jag vet bara att de är många.

Sorg innebär livslång bearbetning av den allra största av smärtor. Det betyder inte att en alltid har ont, utan att en ständigt måste hitta sätt som gör att det onda inte känns.

För mig är ett sådant sätt att skriva ner tankarna och känslorna och hur de har förändrats och förblivit desamma i över 15 år.

Jag känner mig så jävla tjatig, men det är vad sorg är. Den ger sig inte. Den må bli till en viskning med åren, men den hörs likväl.

När jag för några månader sedan fick panik av tanken vad som hade hänt min älskade i stormen i New York tänkte jag på hur en kan förvänta sig sorg.

Jag vet känslan av att förlora marken en står på. Hur allt som var ens värld plötsligt blir till ruiner omkring en. Och styrkan som krävs för att bygga upp allt igen.

Hur jag fortfarande bygger, 15 år senare.

Jag vet känslan, den är familjär. Även om varje smärta är ett nytt slag i magen har jag en aning om hur det kommer att kännas. Jag vet de inre blödningarna.

Det värsta är dock inte sorgen i sig, utan vad den berövar en. Hur den gör en oförmögen att se de potentiella lyckliga ögonblicken.

Den gör att en inte ser vad en har kvar. Den lägger en skugga över allt en älskar. Människorna en älskar.

Och den gör mig rädd. Rädd att låta någon komma ända in. För förlusten blir så mycket större då. Ändå måste jag, för att känna närheten som måste fylla hjärtat för att allt detta ska vara mödan värt.

För att livet ska vara värt något.

På vägen hem från kyrkogården blickar jag upp mot den grå himlen. Hur inte en endaste strimma ljus kan tas sig igenom.

Jag sätter mig på en bänk, lägger blomman bredvid. Låter tårarna komma.

När jag efter ett tag har torkat dem, ser jag regnet faller runt om mig. Hur himlen har öppnat sig för något. Kanske inte för något ljus, men något.

Kanske inte ljus, men något.

10 responses to “Sorgen har blivit en viskning, men hörs ändå.

  1. Anna Jessica

    Hej Linus. Jag vill bara säga hur mycket dina texter om din mamma har påverkat mig. Jag har mått väldigt dåligt av och till, riktigt dåligt, självmordstankardåligt. Det du skriver om din mamma fick mig att förstå hur viktig jag är för mitt barn. Så stort tack! Från mig och min Linus (ja, så heter mitt barn).

    • linus fremin

      anna jessica, åh tack! blir väldigt rörd. jag hoppas att du ser till att stödja dig mot dem i din närhet när du behöver det. för din linus behöver verkligen dig!

  2. Jag förlorade min mamma för några månader sedan. Även om hon var åttio år och något vi kunde vänta oss så spelar det ingen roll. Döden kommer alltid plötsligt. Sorgen och saknaden är oändlig och något jag vet att jag kommer att leva med resten av mitt liv. Kanske blir den hanterbar med tiden, jag hoppas det. Den formar oss också till det vi är och det behöver inte vara negativt, en lär sig att se det stora i det lilla, ljusglimtarna i mörkret. Den kommer att låta oss att våga älska.

    ”Om dina föräldrar lever är det som en buffert mellan dig och evigheten.
    När de dör finns det ingenting mellan dig och stjärnorna.”
    (Tony Parsons)

    • linus fremin

      calle, åh beklagar sorgen. och ja, sorgen blir hanterbar med tiden, i alla fall lite. som jag brukar skriva: döden kommer snabbt och stannar en livstid.

      hela jag är formad av mammas död. på gott och ont. försöker göra det mer till gott.

  3. Det du skriver handlar om livet, om hoppet som nästan aldrig dör, som kämpar vidare för att hitta en mening med allt. För att det måste finnas en mening med allt elände och all sorg man upplevt och gått igenom. Den tanken har räddat mig många gånger från att ta mitt liv.

    • linus fremin

      tantmango, ja håller med! hitta vägarna till lyckan igen. lära sig av sorgen att bli bättre på att älska det en har kvar. jag lär mig, fortfarande.

  4. Åh, du, det gör så jäkla ont detta, att läsa det du skriver om din mamma, men jag gör det ju ändå, för det känns som det hjälper. Det känns som att du förstår lite hur jag har det också. Nu var jag i och för sig ”vuxen” när min mamma dog för ett och ett halvt år sen, och jag kan inte föreställa mig hur det skulle varit att förlora henne när jag var i tonåren. Efter gårdagen då jag blev rätt knäckt av att kolla instagram käns det här som kombinerad tagelskjorta och balsam. Tack, kära du.

    • linus fremin

      alex, tack! jag tror vi alla kan förenas och känna gemenskap i sorg, även om den är olika hos oss alla. jag tror att vi behöver känna igen oss även i varandras mörker, för tror det hjälper. om än bara för att känna sig lite mindre ensam. jag är tacksam för det.

  5. Du berör mig något oerhört med dina texter Linus! Även om jag inte varit och hoppas jag aldrig kommer behöva säga att jag känner igen mig så berör det mig djupt! Du är så skicklig! Hoppas du kan ta detta till dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s