Jag älskar inte livet.

Jag läste de vackra orden om den stora sorgen. Om barnen han aldrig skulle få. Om operationsärret från bröstkorgen till magen. Om smärtan att lämna sina närmsta.

Tårarna rann. För hans sorg, men även min egen. Jag tänkte på min mamma. Alla stora svarta känslor fyllde min bröstkorg. Plötsligt var döden nära igen.

Jag läste Kristian Gidlunds bok I kroppen min för att jag skulle intervjua honom (läs intervjun i dagens DN Söndag). Han har obotlig cancer och kommer en dag att dö av den. Det enda han hoppas på är att få en sommar till.

Jag hade en sådan ångest inför intervjun. Inte på grund av honom. Jag har förstått genom hans sätt att skriva och andra intervjuer han gjort att han inte har problem med att prata om det mest privata.

Jag hade ångest för att jag inte skulle klara av att genomföra intervjun utan att bryta ihop. Att det skulle bli så starkt att jag skulle brista. Och då skulle det plötsligt handla om mig, när det bara borde handla om honom.

Men väl där mittemot honom gick det bra. Han var fantastiskt närvarande, öppen och eftertänksam. Ibland var tårarna nära, men det är oundvikligt. Hans sätt att berätta berör. Det är så jävla starkt.

Det som satte sig hos mig var när han sa att han såg så mycket framemot nya dagar att han ibland inte kunde somna för att han var så uppspelt. Så mycket älskar han livet.

Jag tänkte på mig själv. Hur ofta jag har gått och lagt mig bara för att slippa dagen, slippa livet. Och i mina mörkaste stunder önskade att jag aldrig skulle vakna igen.

I så många år önskade jag att slippa se en annan dag.

Jag har aldrig älskat livet. Jag har aldrig haft den känsla Kristian har. Jag har gått igenom livet för att det har förväntats av mig. Jag dog när min mamma dog och vägen därifrån har varit en tillbaka.

Det känns som att jag precis har nått fram till något som kan kallas ett liv.

Numera önskar jag inte att dö, inte alls. Jag tycker om många delar av mitt liv. Mitt syfte, min familj, mina vänner. Jag är inte deprimerad eller värre.

Men jag kan inte säga att jag har Kristians positiva inställning. Jag har levt med sorgen för länge för det. Därför avundas jag honom.

Jag kände den i mitt möte med honom. Hans livsglädje gjorde ett starkare intryck på mig än hans närhet till döden. Jag hoppas det påverkar mig.

Jag vill älska livet lika mycket som han gör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s