Att våga låta olyckan vänta.

Att lära mig att ta emot kärlek. När den kommer min väg, att inte springa. Att inte slå bort den. Att bara stanna, och öppna armarna.

Det är mitt livs största projekt.

Om jag låter den komma för långt in, ända till roten, det är då risken för smärta blir så stor. Risken för en smärta som dränerar mig.

Jag har varit med om det en gång, och det är knappt att jag överlevde. Jag klarar inte av det en gång till. Bara tanken gör mig knäsvag.

Samtidigt vet jag att döden är oundviklig.

Just därför blir reaktionen allt för ofta distans. Om jag bara känner lite mindre så gör det mindre ont när lyckan tar slut.

I fredags fick jag mitt livs största överraskning då jag i tron att jag skulle bli bjuden på restaurang i stan i stället hamnade på en färja med min närmaste familj och vänner.

I tre månader hade mina närmaste planerat och hållit det hemligt för att överraska mig. Resultatet blev tveklöst en av mitt livs bästa kvällar.

Men samtidigt hade jag så svårt att ta emot känslorna. Att verkligen släppa in den överväldigande kärleken. Jag stänger lätt av, viftar bort, förminskar så att jag kan hantera det.

Blockerar hjärtat för att skydda det.

Jag vet att jag har så många fantastiska människor i mitt liv. De ger mig kärlek, skratt, tröst. Det handlar inte om att jag inte vet eller uppskattar det.

Det handlar just om att jag vet vad det innebär. Att jag ofta mer känner den eventuella förlusten det innebär att älska någon i stället för att bara känna kärleken.

Det låter så jävla sorgligt, jag vet, men har en förlorat någon som stod en närmast i livet så blir att älska det läskigaste som finns. För rädslan finns alltid där för det sista andetaget.

Men jag vet att livet är inget utan kärlek. Det är därför jag ständigt försöker lära mig att ta emot den. Att våga känna den överväldiga mig. Att våga känna den göra mina knän svaga.

Att våga låta olyckan vänta.

4 responses to “Att våga låta olyckan vänta.

  1. Du skriver fantastiskt och jag känner igen mig så mycket trots att jag inte delar dina erfarenheter och jag vill bara ge dig världens största kram!

  2. Du skriver så otroligt vackert! Jag känner så igen mig, jag är också en sån som springer från kärleken, inte vågar stanna upp och släppa in den. Jag har märkt att jag har svårt att slappna av och vara riktigt löjligt glad, för om något är riktigt jävla bra så kommer det ju förr eller senare bli sämre. Det är så dumt, för man missar ju så mycket.
    Det tar tid att släppa in folk nära, jag vågar inte känna och visa vad jag känner för det kommer att göra så ont när de försvinner. Men det är så få som orkar stanna och vänta på att jag ska våga, de tror att jag inte bryr mig men när det i stället är att jag är rädd för att visa och känna hur mycket jag faktisk tycker om dom.
    Men det är som du säger, det enda man kan göra är att försöka lära sig att ta emot och att visa sin kärlek. Att våga låta människor komma in fast dom kanske kommer att gå sin väg och lämna en ensam och krossad, för om man har tur så stannar dem.

    • elin, precis som du skriver vill jag inte missa lycka och kärlek bara för att jag inte vet hur jag ska ta emot dem. bara att jobba på det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s