Ikväll rev stormen nästan upp mitt hjärta.

Jag hade läst om stormen som har rivit upp marker, hav och människoliv på andra sidan jorden. Tänkte att den inte berörde mig.

Ikväll rev den nästan upp mitt hjärta.

För hur jag höll andan tills jag visste att han, min enda kärlek, är vid liv. I tre timmar och fyrtiosju minuter ikväll befarade jag det värsta. När jag plötsligt insåg att han var mitt i stormens öga och jag inte fick tag i honom.

53 obesvarade telefonsamtal.

Då såg jag framför mig att min enda kärlek hade blivit ett med vågorna. Att hans ljus hade släckts i ett hav av främlingars ägodelar och kroppar.

Under de där tre timmarna och fyrtiosju minuterna tänkte jag på vår första kyss. Hur jag inte vågade stänga ögonlocken för att jag var rädd att allt bara var en dröm.

Jag tänkte på den gången då jag råkade spy på hans skor, och hur vi bara skrattade, då det var fula skor jag alltid hade hatat.

Jag tänkte på vartenda ögonblick vi hade delat och vartenda jag kanske aldrig skulle få. Det var en av de värsta känslor jag har känt.

När han efter tre timmar och fyrtiosju minuter äntligen ringde föll jag ihop på hallgolvet. Tårarna rann längs kinderna. Lättnaden i bröstkorgen.

Tack.

Tack.

Tack.

Han berättade hur han hade sett himlen skifta färg och sedan falla över allting. Hur vackert och förödande det var. Att han har klarat sig utan en skråma. Bara vinden genom kroppen, och lite kaos.

Åh, om han bara hade stannat i sitt hem söderut hade mitt hjärta inte behövt hoppa över så många slag. Men så klart var han där mitt i stormens öga.

Superstormen, frankenstormen. Oavsett dess namn kunde den ha tagit min älskade i från mig. Jävla stormhelvete. Fucking jävla stormhelvete.

Nu tänker jag bara på hur han innan han la på sa att han älskar mig. Att han sa det som om han aldrig hade sagt det förut. En mening bakom orden som bara kan komma från en närhet till att aldrig få säga dem igen.

Det är strimman av ljus i det hela, antar jag. Kärleken som skapas. Att jag älskar honom om möjligt mer. Och han mig.

Men än är jag inte helt lugn. Jag håller andan tills han har torkat ordentligt. Tills jag vet att vindarna har dött ut.

Men nu när orden är nedskrivna. Nu när jag kan skriva att han lever, då kan jag somna ikväll. Då kan det bli ett minne. Något jag genomlevde då, och inte för en timme sedan.

Åh, nu är hjärtat mitt stilla igen.

2 responses to “Ikväll rev stormen nästan upp mitt hjärta.

  1. Och du uttrycker dig som vanligt på ett sådant sätt att jag inte kan låta bli att bli berörd. Vet hur det är att inse att ”men vänta, kan det vara så att…?” även om det i mitt fall gick att genom att använda uteslutningsmetoden, logiskt tänkande och sannolikhetslära komma fram till att det verkligen inte borde vara mina föräldrar som omkommit i en trafikolycka, även om den skedde nära deras hem ute i buschen. Uppskattade även att min pappa messade vid ett annat tillfälle och meddelade att det inte var deras hus som brann i vår lilal by utan en grannes. Då hade jag inte ens hört talas om det än…

    Men om känslorna är så starka som de uppenbarligen är i ert fall så kanske hoppet om att kärleken kan få ett lyckligt slut fortfarande lever? Hey, varför inte prova på frilans från andra sidan Atlanten ett tag?

    • cho-san, tack! jag har haft tanken på flytt många gånger, tro mig. men det handlar om att praktiska saker runt omkring måste fungera och det har det inte gjort hittills. men tanken finns alltid där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s