Oavsett hur långt borta står ingen mig närmre.

Jag krossades en gång. Hela min känsla inför en mans fingrar mot min hud förändrades.

Från längtan till rädsla.

När han jag trodde älskade mig i stället våldtog mig var det mer än blod som rann ur mig.

Hela min känsla inför närhet med en man blev en annan. Såg bara det blödande, kände aldrig annat åren efteråt.

Tills jag mötte mitt livs enda kärlek. Han som andades åtrå mot min kropp. Väckte det som hade dött.

Lärde mig för varje finger genom håret, mot låren, att känna det som inte gör ont.

Något öppnades.

Vilket gör att varje gång jag älskar honom så förlorar jag en liten del av mig själv.

Den del som så länge hindrade mig från att känna mig värdig lycka.

Varje gång jag öppnar för honom att älska mig, med mig. Som det simpla i att mina ögon ser in i hans utan att vika med blicken.

Att jag ler och slänger fånigt med håret bara för att jag är så förälskad.

Att oavsett hur långt ifrån honom jag är så står ingen mig närmre.

Det finns ingen förlust i det, ändå.

2 responses to “Oavsett hur långt borta står ingen mig närmre.

  1. Så fint du skriver. Vackert men grymhet i det. Det griper tag och jag märker att jag läser snabbt och håller andan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s