Det som gör ont är hjärtat och dess farväl.

Jag ligger i sängen och känner hur halsen stänger sig. Klockan är två på natten och jag hör hur hjärtat börjar att slå dubbla slag. Hur jag plötsligt knappt kan andas.

Jag reser mig upp i mörkret, försöker hämta andan.

Men det går inte.

Jag klär på mig, lyckas boka en taxi mellan andetagen. Jag ligger sedan där i en hög i baksätet och försöker hitta andan. Jag finner den inte.

En halvtimme senare ligger jag på en brits på sjukhusakuten. Det tas blodprover och jag får snart en syrgasmask med mediciner som ska få mig att andas bättre.

Medan jag ligger där med syrgasmasken på hör jag någon kissa ner sig på britsen bredvid. Lite längre bort ylar en äldre dement man.

Det luktar rengöringsmedel och sjukdom.

Jag ligger där helt själv mitt i natten på ett kallt sjukhus med andan i halsen. Jag har nog aldrig känt mig mer ensam i mitt liv.

Jag får veta att jag har råkat ut för en astmaattack troligtvis framkallad av en lång tids förkylning och en veckas uttröttande dubbelarbete.

Kroppen orkade inte andas.

När jag ligger där snurrar tankarna. Ser ansikten framför ögonen. Minns scener, ögonblick. I takt med att min hals öppnar sig gör även mitt hjärta det.

Det är i de svagaste ögonblicken, när en ligger där med en syrgasmask över munnen, som ögonen öppnas för det de aldrig såg förut.

Som att handen jag har över min överansträngda bröstkorg saknar en annans. Hur han jag älskar inte är där för att hålla den. Hur han inte kunde.

Det går inte att ta sig till akuten med några hav emellan utan att det blir för sent. Det är det jag gråter över där på sjukdomsbritsen. Att det är för sent. Hur jag än gör, för sent.

Att få hans hand i min när jag behöver den som mest.

Jag ville bara ha honom där. Jag ville känna mig trygg så fort jag såg in i hans ögon. Jag ville krama hans hand när sjuksköterskan stoppade in nålarna.

Jag ville att han skulle skratta åt den ylande dementa mannen bara för att lätta upp stämningen. Jag ville att han skulle lägga sig bredvid mig på britsen.

Men nej.

Ibland räcker det inte med kärlek.

En vecka senare och jag har mödosamt reparerat mig från den värsta påfrestning min kropp någonsin har varit med om.

Men det enda som gör ont på riktigt är hjärtat och dess farväl.

10 responses to “Det som gör ont är hjärtat och dess farväl.

  1. När jag tappade minnet i somras hade jag någon vid min sida. Då förstod jag än en gång hur viktigt det är.
    Jag har också varit ensam, då förstod jag hur fel det är.
    En behöver finnas till i ett sammanhang, en behöver kunna känna sig trygg – med sig själv och med vetskapen att det alltid finns någon där när det behövs. Vi behöver varandra.

    • calle, jag har många i mitt liv som finns där och som har funnits där efter denna incident. men problemet var att det enda jag kände var att jag behövde ha en viss person där och han kunde inte vara det.

      • Linus, vi lever två liv helt skilda från varandra. Du vet inte vem jag är och jag vet inte mer än vad jag läst i dina texter som jag följt under en tid nu. Det gör ont i hjärtat att läsa hur du precis gått igenom detsamma som mig. En sjukdom i familjen betydde att jag behövde ha han som jag släppt närmast inpå livet bredvid mig, men han kom aldrig. Jag såg honom, men kände honom inte. Allt som fanns var tystnaden när han inte ringde eller knackade på dörren. Det har aldrig gjort så ont som när han inte förstår att jag behöver honom fast jag skrek det rakt ut. Du har satt ord på precis den besvikelse och sorg som jag burit runt i bröstkorgen de senaste dagarna. Ibland räcker det inte med kärlek.

      • fanny alicia, åh tråkigt att höra. i mitt fall var det att min älskade bor i ett annat land så han kan inte vara här. men gör lika ont att inte ha den där handen där när en behöver det som mest.

  2. Finns så mycket jag vill säga, men vet inte hur jag ska formulera det i ord. Men tack och lov för att du står på fötterna igen och jag vet hur det är att längte efter den där någons hand, det gör ont, men det blir alltid bättre tillslut.

    • sofia, tack. är svårt att känna närhet när den en älskar är så långt borta. frågan är om det är värt det.

  3. Ensamheten märks inte alltid, men ibland blir den oerhört påtaglig. Tack för din berättelse.

  4. Att älska är underbart och plågsamt. Helst ska det väl finnas en bra balans däremellan. Finns inte den utan det mest är plågsamt så måste vi fundera över om det kan bli bättre eller om det är dags att släppa taget och gå vidare, oavsett hur ont det gör.

    Att inte få han den bredvid sig som man behöver måste vara rent outhärdligt. *kram*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s