Att kunna ses för de vi är.

I en av mina favoritscener av mitt älskade The Golden Girls misstas Dorothy och Blanche för att vara lesbiska älskare. I tv dessutom.

De spelar med i lögnen för Roses skull, då hon är programmets producent och riskerar att sparkas om sanningen kommer fram.

Varken Dorothy eller Blanche har något emot lesbiska. Men de vill inte pekas ut som något de inte är. Speciellt inte Blanche, som är rädd för att ingen man skulle vilja gå ut med henne efter det hela.

Den här scenen får mig att tänka på hur olika folk reagerar när någon misstar deras sexualitet. Mina heterovänner brukar bara rycka på axlarna om någon tror att de är homo.

Jag själv brukar gapskratta de få gånger någon tror att jag är hetero.

Men sedan finns det ju de killar som börjar att skrika och veva med armarna så fort någon säger bög. Det är som att någon har klippt av dem kuken.

Och det är väl så, om någon tror att de är bögar så är det som att klippa av dem deras manlighet. Då blir de det lägsta av lägsta: ”kvinnliga” och ”fjolliga”.

Det kan inte vara kul att  ha en sådan osäkerhet kring sin egen identitet. För inget skapar en sådan reaktion förutom osäkerhet och rädsla.

Men det finns ändå något där jag kan känna igen. När ens identitet inte syns, erkänns och accepteras. Att det en är inte förstås.

För att de samhälleliga koderna gör att en avkodas fel.

Jag kan få frågan om jag ska byta kön för att jag släpar på en handväska överallt. Det rör mig inte i ryggen att någon tror det. Men det betyder ändå att de inte ser mig så som jag ser mig själv.

Att de har avkodat mig fel.

Med tid kan de självklart komma att se och koda av mig rätt. Men den tiden finns inte alltid. Och då vet jag att jag har lämnat efter mig människor som aldrig kunde förstå mig.

Att vilja ses för den en är handlar dock inte om att se ner på eller nedvärdera det en inte är. Allt handlar egentligen om att bli förstådd.

Jag tror att de flesta av oss vill ses och förstås för de vi är. Vilka vi än må vara. Men ofta står de samhälleliga koderna, normerna och idealen i vägen.

Bakom dem finns vi.

9 responses to “Att kunna ses för de vi är.

  1. Det är inte ovanligt att folk tror att jag är bisexuell eller lesbisk, särskilt andra tjejer som dras till tjejer. Det är inget problem för mig men jag kan ju tycka att det är lite trist att folk i allmänhet verkar tro att sexuella preferenser och läggningar syns på utsidan.

    • linus fremin

      matilda, ja det är ju det som är trist. att vi bara ser varandra utifrån stereotyper.

  2. Sara Brännholm

    Det är väldigt spännande, det här med hur vi tror om människor på grund av sexualitet och andra faktorer som någon grund för personlighets-stämpel. Detta gäller både sexualitet, kön, etnicitet, religion och andra faktorer som egentligen inte alls har med människans själ att göra. Jag är nästan övertygad om att folk som måste stämpla andra in i fack gällande sexualitet och de andra faktorerna jag nämnde, är ytterst, ytterst osäkra människor och dessutom väldigt trångsynta människor. Varför ens försöka facka (hah) människor, varför inte bara uppleva varandra, för de vi är?

    (enda gången jag kan bry mig om en persons sexuella läggning är om jag själv vill ligga med personen, då är det ju lite en käpp i hjulet om killen är bög….)

    • linus fremin

      sara, jag kan förstå att folk fackar in för att det gör världen och människor mer förståeliga. problemet är när det infackandet både blir falskt och normerande, vilket det ofta tenderar att bli.

  3. Golden Girls! Bea Arthur är så fantastisk!
    Även om jag kanske skulle vilja, så tror jag inte att vi kommer kunna komma ifrån att kategorisera människor. Så fungerar människor för att inte bli tokiga (eller något sådant). Men det betyder inte att vi är fria från ansvar för detta omedvetna, eller att vi inte kan skapa andra eller nya kategorier.

    • linus fremin

      simon, ja golden girls är bäst!

      håller med. tror det är svårt att inte kategorisera, men det handlar om att vara medveten om hur en gör det och varför.

  4. Jag tycker det här är väldigt intressant på så många olika plan. Först och främst så har jag inte riktigt förstått mig på varför vi överhuvudtaget delar in oss i olika grupper, dvs hetero-, bi-, homosexuell mm. Varför kan vi inte bara få vara sexuella helt enkelt? Det kanske är en lite för utopisk tanke från mitt håll, men jag kan inte, hur jag än försöker, dela in mig själv i någon av ovanstående kategorier. Jag känner mig helt etikettlös. För tillfället är jag tillsammans med en kille, men jag ser mig inte som hetero, och om jag skulle dejta en tjej skulle det aldrig bli någon slags ”komma ut ur garderoben”-fas för jag skulle inte se mig själv som homo, och jag ser mig inte heller som bi… jag ser mig bara som mig själv helt enkelt och jag kommer nog aldrig komma fram till om min läggning har med kön, personlighet, etnicitet, bakgrund (eller vad man nu kan tänka sig) att göra. På ett annat plan förstår jag att det kan vara mycket praktiskt att dela in sig i kategorier, man kan hitta personer med samma intressen som sig själv, med samma utgångspunkt. Hur som helst, etiketter eller inte, så tycker jag att du skriver mycket bra och om väldigt intressanta ämnen. Tack för det!

    • linus fremin

      sofia, tack själv!

      jag förstår känslan av att inte vilja sätta etikett på sig själv, och det är och borde vara just ens eget val. jag kallar mig bög för att jag känner att jag passar in där sexuellt, men samtidigt innebär etiketten bög saker som som jag inte tycker passar in på mig. så det är tricky!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s