Att lämna ut mig själv.

För en massa med år sedan frågade jag författaren och skribenten Lena Andersson om varför hon ibland skriver så självutlämnande. Hon svarade då:

”För att annars blir det inget. Man måste vara uppriktig om det man skriver. Sedan skriver jag om allmängiltiga känslor som alla andra också har. Så då känns det inte så konstigt. Jag tycker att det är bättre att vi berättar om de vi är, istället för att gömma oss bakom masker. Jag tror jag har en stor strävan efter uppriktighet.”

Hon talade om att att hon såg det som ”nödvändigt att sätta sig själv på spel, annars blir det lätt bara falskt.” Och jag har sedan den intervjun burit med mig det.

För någon månad sedan frågade en tidning samma fråga som Lena Andersson hade fått av mig. Om hur det känns att vara så självutlämnande. Jag svarade:

”Jag tycker att det är viktigt att kunna prata om känslor och erfarenheter på ett sätt som känns ärligt och personligt. Så länge jag känner att det finns ett syfte med att dela med mig av något privat så gör jag det. Dessutom, det jag vill behålla för mig själv behåller jag för mig själv och det är betydligt mer än det jag delar med mig av i bloggen.”

Jag tror, precis som Lena Andersson, på att skriva uppriktigt. Det tolkas ofta som självutlämnande, men jag ser det inte som att jag egentligen lämnar ut något av mig själv.

Så länge jag känner ett syfte, en mening, med att dela med mig av personliga erfarenheter så lämnar jag egentligen inte ut mig själv. Jag bara bidrar till allas vår kollektiva kunskap.

Jag ger inte bort delar av mig själv om jag är uppriktig.

Men. Det är en ständig diskussion inom mig, och måste vara det, varje gång jag börjar skriva en personlig text. Jag berättar oftast inte allt, utan det som behövs för uppriktighetens skull.

Det handlar inte om att blotta sig, om att klä av sig alla privata känslor och erfarenheter. Det handlar om att dela med sig av det en vill för att bidra till att vi lättare förstår varandra som människor.

För jag kan läsa skribenter som delar med sig av privata detaljer ur sina liv, men som inte säger något som känns uppriktigt om hur de känner och vad de har varit med om.

Så länge det inte finns har jag svårt att förstå dem.

Att känna dem.

Det är därför jag skriver som jag gör. Jag försöker att vara uppriktig, då det är det enda sättet jag vet som någon annan har möjlighet att förstå mig och känna vad jag känner.

När det händer, det finns inget vackrare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s