Varför är det så svårt att säga jag älskar dig?

Det finns tre ord som tillsammans är de svåraste i svenska språket. Så lätt att de inte landar rätt på tungan. Så lätt att de stannar där de föddes.

I hjärtat.

Jag har själv alltid haft och har fortfarande så innerligt svårt att yttra de tre orden, trots att de alltid har och alltid kommer att finnas på tungspetsen.

Trots att jag menar dem med allt jag är.

Jag älskar dig.

Jag säger det nästan aldrig. Några gånger per år. Skriver det lite oftare, men inte alls ofta. Jag avskyr min oförmåga. För det handlar inte om att jag inte känner det, eller att jag inte vill säga det.

Jag bara inte gör det.

Jag tror att förklaringen ligger i min mammas död. Att efter den har jag varit vaksam med att yttra högt det jag känner för att jag innerst inne har känt att det har varit att yttra en dödsdom.

Att yttra en domedag.

Att yttra ett slut som kommer att förgöra mig.

Om jag säger att jag älskar någon kan det göra att den försvinner. Jag vill inte yttra att en person betyder så mycket för mig att jag skulle brista om den försvann.

Det finns en rädsla så tätt sammankopplad med orden.

En rädsla att yttra det som är närmast ens hjärta. För jag vill inte att någon ska veta vad de ska ta i från mig för att göra mig amputerad.

För att göra mig sårbar.

Jag tänker på de som säger ”I love you” i stället. Som översätter orden till ett annat språk, kanske för att det gör orden lättare att säga.

De översätter, inte för att de menar det mindre, utan snarare för att de försöker hitta ett sätt att säga det som är möjligt för dem.

Och det spelar ju ingen roll i vilket språk, det är samma sak.

Jag önskar att jag vore bättre. Jag önskar att det vore lättare. Jag kan bara hoppas att alla som står mig nära vet att jag älskar dem.

Att de vet att utan dem skulle jag vara en så mycket sämre och en så mycket mindre människa. Att utan dem skulle jag inte vara jag.

De vet vilka de är. Att allt det jag är och kommer att vara är på grund av att de är i mitt liv. På grund av att de delar alla sorger och alla skratt. De är det som gör mitt liv.

Jag älskar er.

8 responses to “Varför är det så svårt att säga jag älskar dig?

  1. Vackert! En del av oss har lättare att uttrycka i text, det är en bra början. När min moster, pappa, mormors syster och farmor och farfar dött inom några år gick jag bara och väntade på vem som skulle dö härnäst. Det kändes som om jag spred det omkring mig, att man inte borde känna mig för då kunde man dö. Tror att det är lite likt det du känner. Och för mig har den känslan bleknat väldigt mycket med åren.

    • linus fremin

      tantmango, ja den känslan har blivit mindre med åren för mig med, men den sitter fortfarande där.

  2. Jag tror att min pappa har gjort att för mig så är det lätt att säga de där orden. Inte till alla jämt, men dom sägs. Speciellt till maken och lillskiten (sonen). Jag är glad över att pappa har sagt det så mycket och spridit det vidare till mig , då min mamma aldrig har uttryckt de orden.
    Men kärlek är ju långt ifrån de ord vi säger, jag tycker mer att man visar det genom handlingar än själva orden, Jag känner flera som har svårt för att säga det, men jag vet ju ändå att dom älskar mig dom bara visar det på ett annat sätt. Det har min make lärt mig, att kärlek visas och faktiskt betyder mer med handlingar än med ord.

  3. Jag har jättesvårt att säga att jag älskar människor, bortsett från min karl då, där det känns mer naturligt. När det gäller vänner & familj känns det på något sätt ”fel” att säga det. Helt absurt, varför skulle det vara fel att uttrycka positiva känslor inför någon om det faktiskt är så en känner? Jag vet inte, men tror det har med min sociala fobi att göra. Min rädsla att dömas, skrattas åt, tas fel. I kombination med kulturen vi lever i, förstås.

    Jag sa aldrig till min pappa att jag älskade honom, vilket jag kan ångra idag när han inte längre finns i livet. Och när min storebror sa: ”Jag älskar dig” till mig blev jag helt stum & visste inte vad jag skulle svara. De få gånger jag säger att jag älskar någon som inte är min karl, då är jag antingen full eller skriver det i ett sms.

    Jag hatar att det är så.

    • sugarhearted, jag tror det är en vanesak. att tvinga oss igenom det som hindrar oss från att säga det och sen göra det till en vana.

  4. Pingback: Det börjar verka kärlek banne mig… | Tidskriften Libertas

  5. Pingback: Det börjar verka kärlek banne mig… | S-Studenters Burmautskott

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s