Jag trodde att jag var adopterad.

Vem är jag? Var passar jag in?

Jag ser på program som Spårlöst där adopterade letar efter sina biologiska föräldrar. De bär på dessa frågor om sina ursprung och önskar hitta den pusselbit som ska göra dem hela.

Jag vet att jag som barn bar på samma frågor. Jag minns till och med att jag ett tag gick runt och trodde att jag var adopterad. Jag har aldrig förstått varför.

Jag hade två underbara föräldrar som gav mig allt jag behövde. Min barndom var trygg och kärleksfull. Ändå gick jag som barn runt med dessa frågor och tankar om att inte passa in.

Jag visste inte vem jag var och var jag passade in.

Nu inser jag varför.

Jag kände mig udda för att jag var bög. Eller snarare började jag instinktivt inse att mina tankar och känslor, som jag senare i tonåren skulle identifiera som homosexualitet, sågs och behandlades som något udda.

Det var därifrån känslan kom. Att jag inte passade in. Jag kände när jag såg mig om i min lilla värld att jag var annorlunda. Att jag egentligen passade in någon annanstans.

Så mitt lilla barnhuvud, som inte fattade var känslan kom ifrån, trodde att det berodde på att mina föräldrar inte var mina riktiga föräldrar.

Att det fanns en annan plats med andra föräldrar där jag passade in bättre. Jag kan bara anta att det är en känsla som liknar den adopterade kan känna.

Så jag förstår viljan att hitta platsen där en inte är udda, utan där en passar in. Vare sig det är att människor liknar en i utseendet, i hur de agerar eller bara känslan av det.

Det är därför de adopterade i program som Spårlöst talar om en känsla av att tillhöra när de sätter sin fot i sin födelsestad för första gången. Där känner de sig inte längre som konstiga.

I mina tonår när jag identifierade mina känslor av att vara annorlunda med min homosexualitet, och framför allt hur omvärlden såg på den, så försvann den där känslan jag hade som barn.

Jag vet att jag i många sammanhang fortfarande är udda och annorlunda. Ibland får det förjävliga konsekvenser, då allt utanför normen ständigt synas, hånas och förtrycks.

Men det gör mig inte särskilt illa.

För jag vet att den plats där jag inte behöver vara något annat än mig själv är den där jag är omgiven av människorna som älskar mig. Min familj, min valda familj.

Där är mitt hem.

2 responses to “Jag trodde att jag var adopterad.

  1. Förhoppningsvis finns det en plats att kallas ”hemma” åt oss alla, vare sig det är en fysisk plats eller en inre. Vi behöver alla känna att vi hör hemma någonstans.
    Fint att du har hittat ditt ”hem”, Linus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s