Att vara sitt eget största fan.

Jag tänker på Phoebe i komediserien Friends. Hur hon alltid höll med när någon gav henne en komplimang för hennes utseende.

Varje gång hon gjorde det skrattade studiopubliken.

Även om Lisa Kudrow är en briljant komisk skådespelare så skrattade publiken mest för att det är lite skrattretande att en kvinna tycker om sitt utseende.

En del humor går ut på att finna skratt i det som går utanför normen, utanför ”vanligt” beteende. Som att som kvinna faktiskt tycka om sig själv och sitt utseende.

Dessutom på ett sådant självklart sätt som Phoebe.

Det känns betydligt vanligare att se kvinnor på tv och film ta emot komplimanger som om de inte tror på dem. Eller snarare, som om de inte tyckte det själva innan en man sa det till dem.

Kvinnor som Phoebe, som bär på en egen känsla av att hon är bra, smart och vacker, är allt för ovanliga i populärkulturen. Och i verkligheten.

Kvinnor som definierar sig själva som något bra, och inte sitter och väntar på en mans omdöme och godkännande. Kvinnor som vet att värdet de har inte beror på andra.

Men att faktiskt känna ett värde i sig själv oavsett och oberoende av om någon ger en sitt godkännande. det är inte lätt. Jag skulle önska att vi alla kunde vara mer som Phoebe.

För även om studiopubliken skrattade för att de tyckte att hon var konstig och märklig som gillar sig själv så mycket, så spelade det ingen roll. Hon var ju sitt eget största fan.

Jag vill bli mitt eget största fan också.

27 responses to “Att vara sitt eget största fan.

  1. Jag brukar tänka på sånt ibland. Det har hänt att jag sagt ”Ja, jag vet” när jag fått komplimanger.

  2. Du har rätt. Men jag tror faktiskt att detta med att ta komplimanger är ett mer generellt problem än bara begränsat till kvinnor. Eller snarare, jag tror att det till stor del är situationsbundet. Bekräftelse på kompetens inom ett yrke söker man väl kanske i första hans hos andra inom yrket. Utseende bland de som man vill se bra ut inför.
    Men som sagt, jag förstår din poäng och jämförelsen med Phoebe. Vi måste definitivt lära oss att förstå hur bra vi är, även om ingen annan säger det (för det händer allt för sällan att någon gör). Kanske ska vi börja med att vara de som sprider komplimangerna? Men nu kom jag utanför ämnet.

    • simon, absolut kan män känna samma sak. min poäng var att kvinnor är mer utsatta för skönhets- och vikthets vilket gör att få mår bra i själva. men så klart känner säkert många män igen sig i det också.

    • Simon, håller med om att vi ska vara de som börjar sprida komplimangerna! Det är så himla lätt att säga till någon att den är fin i håret, eller har gjort något bra, eller ser pigg och fräsch ut och samtidigt ger det så mycket, både till den som får komplimangen och den som ger den. Det sjuka i att säga ”men vad snygg du har blivit” till folk som har gått ner i vikt har diskuterats här hos Linus tidigare, och en del komplimanger är onödiga och konstiga. Men just att säga till någon att den ser glad/pigg/fräsch/fin ut kan helt enkelt inte vara något annat än bra. Och om man vet att någon kämpar med att gå ner i vikt kan man givetvis säga ”oj, vad du har gått ner, vad duktig du är”.

  3. Jag tror att publiken hade skrattat även om en man hade svarat så om han hade blivit tilldelad komplimanger. Men bara för att män på TV sällan tilldeles några så där rakt ut. Kanske för att de inte de behöver dem eftersom de redan vet hur fantastiska de är?

    • fröken bella, ja kanske hade de skrattat då också, men precis som du skriver är det sällan att de hamnar i liknande situationer.

  4. Jag brukar också skratta åt Pheobe för att hon är så ljuvligt udda och totalt sig själv (ja utom då när hon börjar jobba för ett stort massage-företag). Men jag började fundera på att du skrev att publiken skrattar när hon håller med om andras komplimanger om att hon ser bra ut. Personligen tror jag inte jag skrattar för att det är så oväntat eller speciellt att hon är nöjd med sitt utseende, utan snarare åt att det är så emot alla normer att säga det rakt ut, i alla fall här i väst. Och det här tycker jag nog gäller för både män och kvinnor. Eller kanske mer för kvinnor, vad säger ni andra?

    I Senegal, där jag jobbade några månader förra året, var det däremot en helt annan kultur beträffande komplimanger och självkännedom. Där sade min kompis bara: ”Jag dansar bra.” när vi var inne på det ämnet. Inga falska förminskningar där inte. Och det är ju så onödigt egentligen. När hon själv och alla som sett henne dansa vet att hon dansar bra, varför skulle hon då låtsas att hon inte gör det?

    Sedan tycker jag ofta att humorn i det Pheobe säger ligger i att hon brukar verka väldigt förvånad. Tex när hon säger ”I sound amazing!” på bilden. Som att hon hela tiden upptäcker nya, fantastiska sidor hos sig själv. Inget falskt förminskande där inte.

    Problematiken du skriver om att kvinnor inte ”får” vara nöjda med sitt utseende är så ju tyvärr alldeles för utbredd och dessutom outtalad, att därför behöver den lyftas upp om och om igen på precis det här belysande sättet du gör. Tack!

    hälsar en som är 22 år, kvinna, nöjd med sin kropp och som märker att andra reagerar (läs: negativt/överraskat) om man säger något positivt om sig själv

    • fanny, du har många bra poänger. absolut är det det så att det är att hon säger det rakt ut så självklart som också ger skatt. hela grejen är så ovanlig.

      inget mer falskt förminskande!

    • Jag tror att jag skrattar för att det är så befriande, helt enkelt. Och att falsk blygsamhet premieras så högt är rent äckligt. Det man borde göra när man får en komplimang är säga ”tack!” och helt uppriktigt ta den till sig. Och gör man som Phoebe och säger ”jag vet!” så är det bra också!

  5. bra skrivet, helt enkelt.

  6. linus! så sant, så himla sant. det här youtube-klippet skickade min storasyster till mig igår, kanske intresserar det även dig? och förhoppningsvis även dina läsare.

    del två:

  7. Vilken igenkänningskänsla! Vänner till mig skrattar alltid nervöst när jag säger att jag/vi är fantastiska/snygga. ”Du är så rolig”. Jag har inte ens reflekterat över det.. Har bara tänkt ”Ja, tänk jag är rolig också ovanpå min snygghet och allmänt fantastiska tillstånd”.

  8. Jag med! Men jag reflekterade faktiskt inte så mycket över det hela, förens jag en dag pratade med en vän om en arbetsintervju jag skulle på. ”Är du nervös då?” frågade han. ”Nej inte ett dugg” svarade jag. ”Jag är helt säker på att jag får det.” Varpå han tittade på mig konstigt och kallade mig arrogant och självgod. Men jag fick jobbet. Såatteh..

  9. Jag tror inte att en tänker jag vet förrän man har hört ”du är snygg” x-antal gånger. Skillnaden är väl att vissa inte har förmågan att ta åt sig av komplimanger… vilket kan bero på att flickor ganska tidigt får lära sig att de bör ha komplex över minst en sak i deras utseende.

  10. Så sant! Det är inte bara ovanligt att säga att man är snygg/fin etc man får liksom inte säga det heller.
    Jag gillar verkligen Phoebe men tycker att hon ofta behandlas taskigt av de andra ”vännerna” och av studiopublikens skratt som du skrev. Dels för att hon gillar sitt utseende, men också för att hon tycker att hon sjunger bra – vilket hon väl inte direkt gör men ingen säger det utan skrattar bakom hennes rygg istället. Och för att hon ibland säger rätt ut hemska saker som hon varit med om, det anses tydligen vara roligt för sådant får man ju inte prata om bara sådär.

    • tantmango, ja tyvärr var det phoebe som fick ta mkt skit. hennes annorlundahet skulle hela tiden skrattas åt.

  11. jag vill också bli mitt eget största fan, hurra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s