Ett brev till min mamma på hennes dödsdag.

Mamma, älskade mamma.

I dag är det 15 år sedan jag såg dig sist. Där i sjukhusrummet, då jag räknade skrattrynkorna i ditt livlösa ansikte. Då jag låg med örat mot din bröstkorg, och hörde hur ditt hjärta hade lämnat oss.

Den tystnaden har ekat inom mig sedan dess.

Alla flyktvägar jag har sprungit i försök att springa i från sorgen efter dig. Men jag har bara sprungit rakt in i nya. Två fingrar i halsen fick mig bara att se smärtan mot vitt porslin.

Jag gråter för dig i dag precis som jag gjorde framför din döda kropp. Jag har oändligt med tårar för dig. De är en flod som inte leder någon annanstans än runt, runt, runt.

För döden kommer snabbt, men den stannar en livstid.

Jag hatar att du bara fick känna mig fram till mitt 12-åriga jag. Att du aldrig fick skälla ut mig för att jag smygrökte dina cigg. Att du aldrig såg mig hålla tal inför hela skolan när jag tog studenten.

Att du aldrig fick träffa killen jag har älskat mer än någon annan. Att du aldrig fick skryta om att mina texter publiceras i de största tidningarna. Att du aldrig fick trösta mig efter att någon hade krossat mitt hjärta.

Att du aldrig fick se mig som vuxen.

Och jag hatar att jag aldrig får se dig igen. Att jag aldrig kommer få en kram från dig. Varje gång det slår mig, vilket det fortfarande gör, så krossar det mitt hjärta.

Om och om och om igen.

Jag undrar ofta hur världen skulle se ut med dig i den. Hur min värld skulle se ut. Jag har inga svar, förutom ett. Den skulle innehålla så mycket mer kärlek.

Så snälla kom tillbaka, och den här gången kommer mina armar räcka runtom.

Snälla kom tillbaka, och du förblir inte bara skuggan i mitt minne. Snälla kom tillbaka, och ditt skratt blir aldrig bara levande genom mitt.

Snälla kom tillbaka, och läk alla dessa sår, alla dessa smärtor.

Snälla mamma, älskade mamma.

Annonser

48 thoughts on “Ett brev till min mamma på hennes dödsdag.”

  1. Mycket mycket fint och berörande. I morgon är det sju månader sen min mamma dog, och jag har nu förstått att sorgen aldrig försvinner, den ändrar bara karaktär.

    1. cecilia, tack. och jag beklagar sorgen. den blir lättare att bära med åren, men den finns alltid kvar.

  2. åh det känns nästan för privat för att kommentera här – men jag vill i alla fall skriva att det var ett helt fruktansvärt sorgligt och så gråtfärdigt fint och kärleksfullt inlägg och att nu gråter jag alltså.

  3. Så kärleksfullt och hjärtskärande skrivet.
    Ibland, men alldeles för sällan, slår det mig vilken tur jag har som har två levande, kärleksfulla föräldrar. Men det är väldigt lätt att inte uppskatta det nog.

    (Och jag läser fortfarande din blogg idogt, jag har bara inte kommenterat så mycket.)

  4. Åh sjutton. Här trillar tårarna. Jag har nyligen blivit förälder själv och fan det värsta nånsin vore att dö ifrån mitt barn. Så jäkla vackert skrivet att jag måste svära. Massa kärlek och styrka till dig, jag hoppas att många klappat och kramat på dig idag.

  5. Åh finaste du! Vilken text… det är precis så jag formulerar mina tankar till min älskade mamma som dog för sju år sen.

    Jag skulle kunna göra vad som helst för att få en mamma-kram. Känna hennes armar omkring mig och just där och då känna att allt, oavsett vad som hänt, kommer bli bra igen. Nu måste jag klara mig igenom allt utan hennes kärlek och omsorg och visst går det också men det är så jäkla tomt utan hennes stöd. Hon saknas mig varje dag även om jag har andra omkring mig.

    Tack för att du delar med dig Linus. Stor kram till dig!

    1. ❤ känner exakt som du skriver, skulle kunna göra vad som helst för en mamma-kram..

  6. Så sorgligt och jobbigt att läsa för mig som är sjuk och inte kommer att leva så länge till. Men ändå så mycket kärlek och tröst i dina ord, all den kärlek som finns där till din mamma efter alla dessa år. Det gör att det känns lite bättre i alla fall. Eller lite mindre dåligt åtminstone.

    1. kajsa, åh beklagar verkligen. men snälla vet att hur tung och stor sorgen än må kännas ibland så är kärleken alltid så mycket större.

  7. Jag vill bara krama dig när jag läst detta inlägg… grät på riktigt. Sen vill jag bara passa på och berömma dig, för du skriver alltid så angeläget, klokt, och med ett stort hjärta. Varje gång jag läser din blogg så känner jag mig lite klokare. Tack Linus!

  8. En fin sak med det här inlägget är att bilden på dig(?) och din mamma hamnar precis bredvid din profilbild och man ser hur väldigt lika ni är.

    Jag känner igen mig så i din text, allt du beskriver funderar jag också på. Och ändå känner man sig ensammast i världen med sina känslor. Konstigt. /Karin som precis trillade in på din blogg för första gången.

    1. karin, tack! ja det är mamma och bebisen är jag. vi är ganska lika till utseendet, jag gillar det.

  9. fyra månader sen jag förlorade min. allt är fortfarande dimmigt och overkligt, när jag väl gråter gör det fysiskt ont i hela kroppen. men jag vet att hon finns i allt jag gör. så klarar jag det kanske. tack för din text.

  10. Så dessa rader kom in i mitt hjärta. själv så miste jag min lillebror för 4 och ett halvt år sedan i cancer och nyligen min finaste pappa. Sorgen lämnar mig aldrig men förändras allt eftersom tiden går.
    Lena<3

  11. Jag hittar knappt ord. Saknar några som dött ifrån mig. Du skriver så träffande att tårarna trillar. Döden är en del av livet som man alltid bär med sig på något sätt. Kram

  12. Och tårarna bara forsar. Så fint skrivet, och så sorgligt. Jag själv förlorade min pappa för några månader sen, och just nu tänker jag så otroligt mycket på hur mycket han kommer missa. Han kommer missa mitt bröllop i sommar, och fan, det för så ont.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s