Att lämna missbruk är en livslång process.

En kvinna sprutar och andas in ett medel som är gjort för att rengöra datorer. Hon gör slut på tio burkar per dag. Varje dag. När hon inhalerar medlet blir hon någon annan.

”I feel like I can conquer the world.”

Det säger hon, medan hon ligger ihopkrupen på golvet och inhalerar. Så stor är världen hon erövrar. Den lilla platsen blir hennes, då den blir hanterbar för ett tag.

Kvinnan heter Allison och är med i dokumentärserien Intervention där anhöriga till missbrukande personer försöker se till att de får hjälp ur sina beroenden.

Förutom missbruket av rengöringsmedel lider Allison även av anorexia och skär sig själv regelbundet. Allt självskadebeteende är uttryck för smärtan efter ett sexuellt övergrepp som barn.

I slutet av programmet tar Allison emot den hjälp hon erbjuds, att åka till rehab i tre månader. I eftertexterna får tittaren veta att hon har hållit sig nykter sedan sin tid där och ser positivt på framtiden.

Men jag vet att det tuffa arbetet ur ett missbruk, vad det än är, är resten av livet. Det låter förjävligt, men det är sant. Det blir lättare för varje steg, men det är en lång process.

”Recovery is not a sudden landing, it’s a long journey.”

Jag hörde någon säga det om missbruk en gång och det fastnade. För det är så det är. Att återhämta sig, att tillfriskna, att läka såren, är en process.

Det är en väg, inte en destination.

Ibland blir jag så fruktansvärt trött på mig själv. Att jag inte har kommit längre. Att jag fortfarande kan tänka samma destruktiva tankar, fortfarande göra samma misstag.

Jag vill bara vara klar.

Men sanningen är att min återhämtning från mitt missbruk, min ätstörning, är en livslång en. Det har blivit lättare för varje dag, varje år, men det är en process.

Jag tror insikten om att det är just en process gör den lättare. Det gör att du tillåter dig dumma tankar, snedsteg och misstag på vägen, så länge blicken är riktad framåt.

För mig har den insikten frigjort mig från ångest, skuld och skam. För det finns en skam även kring att inte tillfriskna snabbt nog. Omgivningen vill så gärna se en hel människa när de ser på en.

Det kan lätt bli en ytterligare börda.

Uppbyggandet av sig själv bör i stället ses som ett livslångt projekt, och det finns inget negativt i det, för det är vad som kallas utveckling.

Ju mer vi lär oss om oss själva desto bättre blir vi på att ta hand om oss själva. Jag ser det som något oerhört hoppfullt.

Att den där vägen framför oss inte är oändlig.

Den är vår att leda vart vi vill.

4 responses to “Att lämna missbruk är en livslång process.

  1. brittmarie hedborg

    Jag har varit destruktiv hela mitt liv sedan 14 års ålder, då jag förlorade min alkoholmissbrukande Pappa. Han var fin. Fick anorexia vid 16, innan dess bantade jag med hjälp av viktväktRna. Detta var 1976.- 77. Är adopterad. Sedan gick anorexin över till bullemi åt massor som jag sedan kräktes upp. Livet var hemskt. Är fortfarande efter många olyckliga förhållanden. Kom över min anorexi 1982, tack vare jag var tillsammans med en kock. sedan blev det en massa andra problem som jag inte orkar berätta om just nu.

    • brittmarie, trist att höra att du har gått igenom så mikt eländigt. men bra att du vågar prata om det och jag hoppas du ser hopp i ditt liv.

  2. Jag blir ofta så berörd av dina texter. Denna är en av dem!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s