Jag har bröst.

Jag har bröst. Eller snarare, jag har så kallade mansbröst. Små feta klumpar som sticker ut lite. Som blir till en liten urringning om jag trycker ihop dem.

Det är få kroppsdelar som jag har hatat mer i mitt liv än de här brösten. Och jag har hatat jävligt många delar av min kropp genom åren.

Jag minns att jag utvecklade små knoppar redan när jag var liten och fortfarande var relativt smal. Och med varje kilo jag la på mig växte de sig större och större.

Och med det min skam och äckelkänslor.

Då när jag var yngre hatade jag dem för att de var ett kvinnligt attribut. Det är ju för fan kvinnor som har bröst, inte småpojkar, tänkte jag.

Jag kände en stor skam kring att jag bar på något så kvinnligt kodat. Som om det gjorde mig ännu mer annorlunda. Ännu sämre.

Så jag försökte dölja dem så gott jag kunde. En gång snurrade jag till och med in överkroppen med plastfolie för att göra brösten mindre.

I efterhand vet jag att de där små bröstknopparna knappt syntes. Precis som så många av mina destruktiva tankar om min kropp hade de lite med min verkliga kropp att göra.

Jag såg fel som inte fanns.

Men i dag har jag faktiskt små fasta bröst. Efter att jag lämnade bulimin bakom mig för flera år sedan gick jag upp i vikt och då kom brösten på köpet. Tydligen är bröstkorgen ett område på min kropp som fettet älskar.

Men älskar jag mina bröst?

Nej, det kan jag inte påstå. Men samtidigt har jag inget särskilt emot dem. De är där, oavsett mina tankar om dem, så då kan jag lika gärna acceptera dess existens.

Jag bär till och med ganska urringat ibland, för att jag gillar att visa upp bröstkorgen.

Framför allt har jag inga problem med att bära något som är kvinnligt kodat. Det är jag ju inte över huvud taget. Jag klär mig som en tant för att jag fullständigt skiter i vad som anses vara kvinnligt eller manligt.

Det är den stora skillnaden. Det har släppt skammen. Jag har accepterat vem jag är. Mina mörka tankar må vara många ibland, men kärnan av vem jag är, den är alltid ok.

Bröst eller inte.

6 responses to “Jag har bröst.

  1. Skönt att du kommit över komplexen. Visst är det härligt att kunna lägga sin energi på viktigare saker? Känner igen mig med komplex jag haft. Bryr mig allt mindre om dem. Känner också numera att jag är ok. Så skönt att kunna säga det och mena det.

  2. Som du skriver – man ser fel som inte finns. Eller kanske att man ser fel på utsidan som inte finns för att det speglar ens insida. Tycker man om sig själv spelar det ingen större roll hur man ser ut. För det mesta. För visst finns tvivlet där ändå ibland.
    Att älska sig själv är en livslång process, ibland en livslång kamp. Liksom valet att leva i kärlek.
    Du är stark, Linus, som orkar skriva om det.

  3. Modig text. Imorgon, 25/1, är det bröstspecial i Christer i P3. Lyssnarna bjuds in att dela med sig av sina brösthistorier. Är nog välkommet om en kille ringer in också.

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3130&artikel=4926936

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s