Sorg raderar minnen, men aldrig lyckan.

Sorg raderar minnen. Sliter ur dem från hjärnan, om än inte från hjärtat. Där ligger en känsla kvar. Utan sammanhang, men med kärnan intakt.

När jag tänker på min mamma, som jag har levt utan i snart 15 år, är det just så. Minnena, bilderna är få, och de blir bara färre med åren.

Jag minns inte min mammas kramar. Hur min lilla pojkkropp kändes med hennes mammakropp runt mig. Jag minns inte, jag känner inte, ingenting.

Det är en annan sorg.

Och det är just det jag sörjer mest. Där både minnet och känslan är borta. Kvar är ett tomrum. Ett innerligt djupt tomrum.

Det är de jag långsamt har försökt lära mig att hantera.

För de kan inte fyllas. Det är tomrum som bara kan fyllas av just det minnet, just den känslan. Och hur ska det kunna ske?

Jag har turen att jag har världens bästa pappa och syster. De minns mer, och fyller i några av de där tomrummen. Åtminstone så mycket att att jag kan känna något igen.

Känna den där kärnan.

Sorg tar energi, den tar allt. Som ett mörkt moln över varenda dag. De säger: efter regn kommer sol. Men nej, solen är alltid där bakom.

Värmen känns om du känner efter.

Det är nog så det är. Att även om allt känns mörkt måste jag lära mig att se mig om efter ljuset. det finns alltid där.

Och det är den där strimman jag ska fokusera på, och inte på det som jag inte ser längre.

Jag minns inte min mammas kramar. Men jag minns hur mitt huvud kändes mot hennes axel. Hur hennes hår luktade. Det är det jag minns som betyder något.

Sorg raderar minnen, men aldrig lyckan de innehöll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s