En främmande man varnar mig för fett.

När jag var yngre, precis innan jag hade stoppat två fingrar i halsen för första gången, tröstade jag mig med mat. Fyllde tomrummen med fett. I hopp om att de skulle sluta kännas då.

Jag minns en gång när jag stod i kön i mataffären. I min korg fanns chips, kakor och glass. En kvällsranson kärlek. Bakom mig stod en man. Han var väldigt tjock. Helt plötsligt sa han:

”Akta dig. Annars kommer du att bli som mig.”

Jag minns hur jag vände mig om, stirrade på honom. Bakom ögonlocken, tårarna. Jag var mitt i tonåren. Hatade min kropp, mig själv. Och en främmande man säger att jag kommer att bli lika fet som honom.

Jag mådde illa.

Jag skyndade mig att betala mina varor. Gick hem och tryckte i mig allt. Några veckor senare började jag att spy upp. Några månader senare var det en vana. Något år senare ett beroende.

Jag tänker på den där mannen ibland. Det han sa var säkert menat som något snällt. Som ett ”akta dig för hjärtattacken!” Men det var hans ord som attackerade mitt hjärta.

Det visar hur farligt det är att kommentera andras kroppar, oavsett hur välmenande intentionen än är. För du vet inte vad personen tänker om sin kropp och vad dina kommentarer kan trigga för beteenden.

För där och då i kassakön växte nämligen min insikt om att jag var fet. På riktigt. Där och då började jag att leta efter sätt att bli av med fettet. Till slut hittade jag det i spyorna.

Jag kan så här i efterhand inte förstå att illaluktande utspydda klumpar av mat blev mitt liv. Men det blev det, under en lång tid, men det är även en lång tid sedan.

Nya blad har vänts. Jag misshandlar inte mig själv längre. I alla fall inte på det sättet. Men jag kan ibland undra vad som hände med den där mannen i kassakön.

Om fettet tog honom. Om en ätstörning gjorde det. Eller om han hittade ett hälsosamt sätt att leva och se på sig själv. Oavsett kroppsstorlek.

Trots smärtan han gav mig hoppas jag att han mår bra.

7 responses to “En främmande man varnar mig för fett.

  1. Åh. Kan verkligen relatera till det där, även om jag inte varit med om exakt samma sak. Men min mamma är överviktig, ganska kraftigt dessutom. Hon har höftproblem som förvärras av sin övervikt och är ständigt sjuk p.g.a. all skit hon stoppar i sig. Min största fasa har alltid varit att bli som hon, oavsett jag varit nöjd med min kropp eller inte, ätstörd eller ej, så har tanken alltid funnits där i bakhuvudet: ”Jag vill inte bli som hon”. Så när jag led av bulimi och pappa en gång såg hur mycket jag åt och sade: ”Akta dig så du inte blir som mamma” blev jag alldeles förkrossad. Det bekräftade liksom mina farhågor. Och ledde givetvis till att jag spydde och svälte mig ännu mer, varvat med de sedvanliga hetsätningarna då.

    • sugarhearted, även om det är ens eget ansvar att ta hand om sig själv så är du sårbar ibland och då tar såna kommenterar. det bästa är att förhoppningsvis ta sig ur det hela.

  2. Man kan aldrig anklaga någon annan för det man själv känner. Andra människor kan säga och göra saker som påverkar, men det är alltid ens eget sätt att hantera den aktuella situationen som skapar känslorna.

    /psykologen

    • m, håller helt med. jag skulle ha reagerat totalt annorlunda om jag fått samma kommentar i dag. på den tiden var jag ung och sårbar och tog det på ett annat sätt. det ligger hos mig. så jag håller med dig och min text är inte menad att lägga all skuld på den där mannen. men trots det tycker jag inte att ens eget ansvar ska frånta andra från deras ansvar för vad de säger till folk.

    • Fast det är ju inte alltid så lätt att bara hantera saker som händer på ett bra sätt. Även om det yttersta ansvaret för ens välmående ligger hos en själv, behöver folk inte bete sig som idioter- vilket jag anser att de gör när de varnar en för fett, att man kommer att bli som ens överviktiga och sjuka mamma, m.m.. Att ansvaret för ens välmående ligger hos en själv ursäktar liksom inte andra människors klumpiga handlingar, men jag förstår absolut hur du menar.

      Idag skulle jag, precis som Linus, reagera annorlunda på att få höra olika varningar om min vikt och hälsa. Jag är mycket modigare och säkrare i mig själv nu, så jag skulle förmodligen säga något i stil med: ”Vad jag äter eller inte äter är min ensak, inte din. Jag uppskattar att du bryr dig om mig, men sättet du uttrycker dig på är som upplagt för missförstånd, så snälla: uttryck dig inte så i fortsättningen.” Just för att jag tycker att folk inte har någon anledning att varna en för fett eller vad man äter, hur väl de än menar- man är förmodligen redan medveten om hur ens kost kan påverka en, så det är bara onödigt. Och en person som är mer sårbar än jag, t.ex. någon som redan mår riktigt dåligt eller är väldigt ung, kan ta det extremt hårt.

      Att man som barn börjar må dåligt är ändå inte ens eget fel, eller ja: det är aldrig ens eget fel, ens om man är vuxen. Men givetvis har man själv ansvar för att ta dig ur sitt dåliga mående. Man kan inte förvänta sig att ens omgivning ska göra det åt en- men det är väl ändå fullt rimligt att kräva att ens omgivning försöker bete sig? För även om varje individ har det yttersta ansvaret för sig själv, har vi alla ett gemensamt ansvar att försöka ta hand om varandra. vi är ändå flockdjur.

  3. Oj det var en insikt för mig att du tog det så. Jag tog det som att mannen syftade på chipset, godisen och glassen när han sade så. Och att han nog själv mådde dåligt för varför skulle man annars säga så? Tänk det är så lätt att såra varann när vi mår dåligt, vi tar åt oss lättare och kan samtidigt lätt såra varann.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s