Hur en katt räddade mitt liv varje kväll.

Min bästa vän när jag växte upp hette Stina. Hon var min katt. Hon sprang som liten unge alltid in i vårt hus ute på landet och la sig i min säng.

Och där sov hon sedan i 15 år.

Min mamma gillade inte husdjur och mina äldre syskon hade därför inte fått ha några. Men mamma förälskade sig i Stina och hon fick komma med oss hem från landet.

När mina föräldrar skilde sig när jag var nio år flyttade hon med mig när jag varannan vecka bytte hem. Hon satt i sin bur i mitt knä i bilen.

Hon hatade det, men jag strök henne alltid genom burgallret.

Varje natt sov hon i min säng. Först lade hon sig på min bröstkorg för att jag skulle klappa henne. Hon spann och jag kände hur hjärtat mitt lugnade sig bakom revbenen.

Varje natt avslutade jag med att pussa henne tre gånger på huvudet. Sedan lade hon sig vid mina fötter, och vi somnade båda två.

När min mamma dog grät jag mig själv till sömns varenda natt i flera år. Den enda som visste om det var Stina. För hon lade sig alltid nära mitt ansikte. För att trösta, för att torka tårarna.

Varje natt, i min ensammaste timme, fanns hon där. Hon var någon som gav mig närhet, som gav mig sällskap. Jag viskade alla mina sorger i hennes öra.

Hon räddade mitt liv varje kväll.

När jag hade blivit äldre flyttade jag hemifrån och lämnade Stina hos pappa. Med åren blev hon allt sjukare, tappade i vikt, började äta sin egen päls. Pappa var till slut tvungen att avliva henne.

Varje gång jag tänker på det blir jag tårögd. För det var precis som att förlora sin bästa vän. För den som aldrig har haft ett husdjur kanske det låter fånigt, men det är det inte.

För ingen kunde ge det hon gav till mig. Hon var min livboj under stormiga tider. Hon var mitt enda sällskap. Den enda jag berättade allt för. Den enda som fick se mina tårar.

Jag saknar henne varje kväll när jag ska somna.

14 responses to “Hur en katt räddade mitt liv varje kväll.

  1. Får tårar i ögonen av att läsa detta. Min älskade kisse blev överkörd i somras och ibland tror jag att jag ska bli vansinnig utan honom. Han var min bästis. Visst har jag älskat personer tidigare, men jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskade min katt. Trodde inte man kunde älska någon så gränslöst mycket!

    Jag skulle göra vad som helst för att få vara med honom en dag till, hålla honom en gång till, snusa på honom en sekund till. Det känns som att jag blivit amputerad. Han fattas mig.

    Djur har en förmåga att ge så mycket som inte riktigt går att sätta ord på.

    • maria, åh vad sorgligt. ja, djur ger en nåt människor inte kan. jag tror det är en sorts förståelse.

  2. Våran golden retriver oskar var min bästa vän när jag växte upp. När han sedan avlivades för nu 8 år sedan fick han somna in i mina armar. Saknar honom fortfarande. Kärleken till ett djur är stark och liknar inget annat

  3. Stina var speciell. Du är speciell.

  4. Känner igen det så väl. Jag hade 3 katter när jag bodde själv och hade blivit sjuk i depression och ångest. De var mitt sällskap i ensamheten och ångesten. Det fanns alltid någon som välkomnade vid dörren när jag kom hem, någon som sov hos mig i sängen, som satt i mitt knä och spann när ensamheten och livet gjorde ont. Jag kallade dem för mina barn. De var de enda som alltid fanns där. Nu är 2 av dem döda, alldeles för tidigt. Den tredje sprang bort 6 veckor i somras ochkom tillbaka med anorexia och infekterade sår. Det blev många dyra besök hos veterinären men nu mår han bättre. Önskar så att vi kunde flytta ut på landet så att han får springa ute och få en kompis.
    Katter ger en ordlös närhet som säger mer än ord.

    • tantmango, djur har ju dokumentar bra effekt på människor med alla sorters problem för att de lyfter människor och ger dem kärlek utan krav.

  5. Hade också en katt som bara fanns där, när jag växte upp. Han fick stanna hos mamma på landet när jag flyttade hemifrån. Några år senare drunknade han i en brunn.. Jag har varit på ett antal begravningar, men den som tog mest var när vi begravde lilla Musse, delvis för att hans död var så fruktansvärd, men mest för att han var en av de få som jag verkligen såg som familj. Djur ger verkligen något helt oersätterligt.

  6. Grät mig igenom hela inlägget, och känner igen mig något så brutalt. Utan katterna som fanns med mig under min uppväxt så hade jag inte överlevt. För nästan ett år sedan förlorade jag dessutom en av mina katter. Fönstret jag så grundligt hade reglat flög upp och hon trillade ut. Hon var fortfarande vid liv när jag kom ner, men inom fem minuter låg hon död i min famn.

    Smärtan är fortfarande lika obeskrivlig och saknaden river upp stora hål i mig. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta att längta efter henne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s