Jag vill vara normal.

Vissa stunder vill jag bara vara normal, vad fan det nu är. Jag vill vara en typisk man. Hetero. Som gillar pikétröjor och knullar runt med en massa med brudar. Jag vill lira fotboll med grabbarna, dra skämt i omklädningsrummet.

Vara en riktig karl.

Jag vill vara vem som helst bara jag tillhör normen. En i mängden. En av grabbarna. En bland alla andra. En del av tapeten. Jag vill vara vem som helst bara jag inte sticker ut.

Jag vill bara säga till mig själv att sluta köpa blusar, sluta släpa på de där jävla handväskorna, sluta vara så kass på varenda bollsport, sluta noja över vikten och kroppen, sluta snacka relationer, sluta tycka om Madonna, sluta älska killar, sluta tjafsa om könsroller och feminismskit, sluta suga kuk, sluta vara så jävla svag, sluta blogga om allt.

Sedan inser jag att det skulle göra allt så jävla mycket tristare.

Jag vill inte vara någon annan än mig själv. Men ibland känns det för mycket att vara annorlunda, att gå mot normen i stället för med den. Varje blick och varje viskning från människor  tar vissa dagar all kraft ur mig.

Och ibland blir jag så jävla trött på att ständigt behöva kämpa för rätten att vara mig själv. Att kämpa för att få samma rättigheter och möjligheter som normen som samhället är uppbyggt omkring.

Jag blir bara så trött. Ibland vill jag bara inte tillhöra en minoritet, utan kunna gömma mig i majoritetens skuggor. Tänk att ses som en i mängden. Någon folk knappt lägger märke till.

Men de allra flesta stunder skiter jag i allt det. Jag pekar ett fuck you i mitt huvud mot alla de som vill annorlundagöra mig. De stunderna får jag styrka från att vara mig själv i en värld där ingen är som jag är.

Då kan normal dra åt helvete.

10 responses to “Jag vill vara normal.

  1. Normal är ju det tråkigaste man kan vara. Jag vill inte alls vara normal, men det e just det är jag är. jag ser verkligen ut som en i mängden. Men jag har ingen lust att skaffa andra kläder, färga håret i en annan färg, så jag e en del av tapeten.
    Även om det är jobbigt, försök vara glad för att du sticker ut. Du har ju grym stil!

  2. Om jag en sen kväll vill undkomma kylan eller kanske inte missa en buss kan jag ibland önska att jag inte springer som en liten flicka. Bara av rent praktiska skäl liksom. Alla uppskattar ju inte sånt som du vet.

    • simon, och jag kan önska att mina skor med för killar hög klack inte låter så mycket mot asfalten…

  3. ”Normala” människor är fruktansvärt trista och genomskinliga. De allra mest ”normala” människorna är ofta personer utan specifika/starka intressen, mål, ideal och ambitioner. Att vara normal är att inte synas, för det finns ingenting att fästa blicken på.

    Du syns Linus, för att du inte är normal. Det är därför jag läser din blogg. Det är därför du berör. Det är tur att människor som du finns, (blogg-)världen hade varit tristare och mer allmängiltig utan sådana som dig.

    Vad du än gör; bli aldrig en riktig karl.

  4. Känner igen mig, ibland känns det så jobbigt att vara annorlunda, att sticka ut och att folk hänger upp sig på det. Samtidigt kan jag också få en rejäl skräck över att vara eller verka vara normal. Det ger mig kalla kårar!

  5. Jag tycker det är jobbigt att läsa om hur folk ogillar sådana som inte sticker ut. Att man skulle vara så tråkig och trist. Människor har fördomar, men det verkar på något sätt vara okej att tycka att de människor som ser ut som precis vem som helst, de som smälter in, de kan man säga vad man vill om. För vem vill vara som dem? De kan omöjligen ha drömmar och åsikter. Jag läser kommentaren här ovanför och undrar hur man faktiskt, på riktigt, kan tro att bara för att man passar inom mallen till ”normal” så är man inget. Man är ingen. Och vad tusan är egentligen ”normal”?

    Det tar tid att hitta sig själv, veta vem man är, men hur man än ser ut, om man tillhör normen eller inte, så är man ta mig fan fortfarande en individ och man har rätt att vara den man är utan att få höra att man är för beige eller för alldaglig.

    Själv har jag alltid varit den där som varit lite mitt emellan. Jag tillhörde inte de populära tjejerna på högstadiet, men jag var inte heller osynlig. Även jag trånade efter skolans snyggaste kille, tittade önskande efter honom i kaféterian. Längtade, men visste att han aldrig skulle titta efter någon som mig. Jag har och mår fortfarande väldigt dåligt över att jag är så alldaglig. För vem vill inte vara speciell? Dagligen läser jag bloggar som ger mig prestationsångest. Det ska pysslas, odlas och inredas samtidigt som det ska fotograferas och vara poetiskt på samma gång. Man ska klä sig i vintage och det ska fyndas på second hand. Man SKA stå ut.

    Jag tycker helt enkelt att man kan sluta ha så jävla mycket åsikter om andra och speciellt om andras utseende, för det är inte upp till andra att tycka högt och lågt om vad som är bra eller okej, för de har ingen aning för det mesta. Jag vill inte förminska någons känslor, även jag har blivit retad och utstirrad Är det inte för att man sticker ut, så är man för alldaglig, eller så har man inte de rätta kläderna. Jag menar bara på att INGEN egentligen kan ta sig rätten att ha en uttalad åsikt om MIG och hur jag ser ut och det gäller alla.

    • maggie may, det viktiga är att vi skapar utrymmen för människor att vara sig själva och inte förtrycker de som inte tillhör normen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s