Min ätstörning lever kvar som en fantomsmärta.

Den är en fantomsmärta, min ätstörning. Det känns ibland som att den fortfarande är en del av mig. Ibland smärtar den som om den fortfarande är en del av mig.

Min ätstörning är min amputerade kroppsdel. Och fantomsmärtan känns verklig just för att signaler från de kvarvarande delarna av de amputerade nerverna uppfattas av kroppen som kommande från den borttagna kroppsdelen.

Min ätstörning är min borttagna kroppsdel.

Jag var tvungen att skära loss den från min kropp, från mina tankar, innan den blev slutet på mig. Innan den dödade mig.

Jag var tvungen att amputera bort den för att få tillbaka mitt liv.

Precis som en person som amputerar bort ett ben eller en arm så var jag tvungen att lära mig att leva med andra förutsättningar. Lära mig att röra mig utan ätstörningen som krycka.

Lära mig att röra mig utan den som börda.

Det kan vara så svårt att lära sig att leva utan smärta. Speciellt när den har varit en så stor del av ens liv. Att skära loss den, det tar inte bort den. Resterna lever kvar.

I alla fall i huvudet, i hjärtat.

En fantomsmärta är också en smärta. Den känns precis lika mycket. Men det den inte kan rå på är sanningen. Att den inte finns längre.

Att den inte finns längre som en del av mig.

Det är trösten när det gör ont. När jag bara vill skära loss fettet från min kropp. När jag bara vill spy upp allt det såriga.

Det är trösten när det gör ont.

Att den inte är en del av mig längre. Hur nära den än må kännas så är den bakom mig. Jag känner fantomsmärtan av den som ett smärtsamt minne. Men bara ett minne.

Men bara ett minne.