Jag vill bara inte dö ensam.

Här ute där träden och skogen slukar mig. Himlen som sjunker ner mig. Stela fingrar slår, hans nummer. Jag ringer honom, han svarar inte. Min kärlek når inte fram.

Vi är utan täckning, bara nödsamtal möjliga.

Så jag skriver ett sms: ”Du vet att av alla olika sätt jag skulle kunna vara lycklig är du det jag väljer. Men vad väljer du?”

Jag sitter med telefonen i handen. Väntar på vibrationen som säger mig att min kärlek har nått fram till honom. Men min hand är stilla. Inget når fram.

Jag är ett av träden. Känner hur årsringarna breder ut sig i min kropp. Jag vägrar röra mig tills något händer. Tills något brister. Antingen av lycka, eller av sorg.

Och något brister.

Han brukade hitta mig på balkongen om natten. Invirad i täcket, ciggen mellan läpparna. Jag sov aldrig, tänkte bara. Han satte sig bredvid. Händer ihop, händer isär.

Jag lutade mig mot hans axel. För han såg ingången i mig, bad om mina sårs stängning. Men inte ens han hade tillräckligt med kärlek för det. Hur mycket jag än ville.

Så jag bara lät honom ändå.

Hans skratt gav mitt hjärta rysningar. Varje gång älskade jag honom lite mer. Det var så svårt att låta bli. Hur hans ögon glittrade i ljuset. Som om mörkret försvann för ett tag.

Nu hör jag hur grenarna går sönder under mina fötter. Alla dessa uppslitna rötter. Jag känner dem varje gång i min ensamhet. Jag känner honom varje gång i min ensamhet.

När jag har min mörkaste timme. När jag känner mig kraftlös. När jag bara vill tro på en människa när den säger att allt kommer att ordna sig. Då vill jag tro på honom.

Han är den enda som när han har sagt att allt kommer att ordna sig så har jag inte bara trott på honom, utan känt det ända in i benen, in i hjärtat.

Jag vill inte dö ensam.

Jag vill inte dö ensam.

De enda armarna runt min kropp. De är hans. Jag vill inte ha någon annans hand i min. Trots alla år som har gått, alla kärlekar. Det är i hans famn jag skulle vilja lämna denna värld.

Vår relation dog, och den skulle säkert dö i dag också. Men ändå. Det finns så få personer i ens liv som ger en de där absoluta ögonblicken av lycka.

Alla mina brustna hjärtan skulle vara värda något om han blir den sista att hela dem. Jag känner det här i skogen, med himlen vid hjärtats höjd. Jag är inte ensam.

Jag vill bara inte dö ensam.

Jag vill bara inte dö ensam.

Mitt i mörkret lyser min telefon upp. Ett nytt meddelande. Jag läser, och något brister. Av lycka.

”Linus, du är den jag alltid kommer välja.”

7 responses to “Jag vill bara inte dö ensam.

  1. Stor eloge til dig. Vackert skrivet. Hoppas du och din prins lever happily ever after. Kram!

  2. Det var väldigt fint skrivet. Väldigt fint.

  3. Det var förbanne mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades… som man brukar säga. Jag frestas att överanvända varenda vokal och skriva att det var såååå braaaa, men det ser fånigt ut, jag vet. Hur som helst – det var väldigt fint❤

  4. Så himla fint och känslosamt skrivet Linus.

  5. Pingback: Att leva kvar i ett hem någon har lämnat. |

  6. Pingback: Det som gör ont är hjärtat och dess farväl. |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s