Sorgens mörker berövar livet på färg.

På min mammas gravsten sitter en vit duva. Den har suttit där i över fjorton år. Den har blivit sliten och missfärgad av väder, vind och alla år.

Och av min misskötsel.

Jag besöker aldrig min mammas grav. Jag känner ständigt att jag borde. För vem besöker inte sin mammas grav? Hjärtlösheten i det.

Jag minns en sen kväll. Hur jag där i mörkret la mina fingrar i jorden. Där under, min mammas aska. Små korn av hennes jordsliga jag. Mina fingrar kände jorden, och henne.

Men ändå, ingenting.

Hon är inte där. Hon är inte här. Hon är inte.

Hur jag vårdar mitt minne av henne. Det sitter i mina ben, i mina andetag, i mina hjärtslag. Det sitter inte i en gravsten. I en vit duva.

Men skulden, den sitter i mig.

Jag skrev en dikt något år efter hennes död. Jag skrev att jag skulle sörja henne lika länge som hon levde. 49 år.

Jag har 35 år kvar.

Jag har min livstid kvar.

Sorgen slutar inte. Den slutar fan inte. Den smyger på, breder ut det svarta så att alla andra livets färger försvinner. Där, där, där är den.

Jag kan stå i en kassakö och plötsligt kastas tillbaka. Där min mamma gick med min gamla barnvagn. Hur jag gick bredvid henne nerför backen förbi kiosken som någon försökte råna något år efter att hon hade dött.

Hur vi gick den där vägen till centrumet, till mataffären som min mamma hade klippt ut kuponger till. Vi gick med min gamla barnvagn för att färda hem fynden.

Jag vet inte vart den barnvagnen har tagit vägen. Jag vet inte vart min mamma har tagit vägen. Döden raderar alla vägar vi kunde ha gått.

Alla vägar leder nu till mörker.

Den här helgen borde jag ha tänt ljus på hennes grav. Men det spelar ingen roll om jag tänder ett där, när mörkret är vad jag lever med. Mörkret är vad som har blivit den svarta punkten i mitt hjärta.

Sorg är konstant, men inte lika kännbar i varje andetag. Men när det blir svårt att andas. Då ser jag den där duvan ovanpå min mammas gravsten. Hur den har stått där genom varje årstid jag har genomlevt, men hon inte.

Det är då ljuset släcks.

10 responses to “Sorgens mörker berövar livet på färg.

  1. Kunde inte sagt det bättre själv… Puss & kram

  2. Skulle vilja skriva något tröstrikt och klokt men det är så oerhört svårt att säga något som får en sörjande att må bättre. Annat än att jag beklagar sorgen och hoppas att din mamma har det bra någonstans och är stolt över dig! Kram!

  3. Vilken fin text Linus.

    Staden där vi bodde och där min pappas aska är gravsatt i minneslunden har jag inte längre några band till, jag har ingen naturlig anledning att åka dit. Han valde att inte ha någon grav eller gravsten för att vi skulle kunna gå till en minneslund var som helst och minnas honom, men jag måste säga att det aldrig funkat så. I början hade jag faktiskt behövt en gravsten.-Jag hade behövt en stor jäkla sten med hans namn inhugget för att förstå att han verkligen var borta. Men idag är det lite skönt att inte ha en grav att inte kunna besöka. Jag har minneslunden i mitt hjärta istället.

    Tidigare när min mamma och styvpappa bodde kvar i staden där jag växte upp brukade jag ta tåget till staden där jag föddes, bussen ut till vårt bostadsområde och bara promenera runt där, förvånas över hur litet allt såg ut, titta upp mot vår balkong och bara minnas. Sedan bussen in till stan, promenad förbi stora kyrkan i centrum där begravningen hölls och så vidare till kyrkogården några kvarter bort för att lämna en blomma där och stå och böla totalt okontrollerat tills gråten tog slut.

    Nu är det en lite väl omständlig resa att ta bara för att promenera runt utan att ha någonstans att ta vägen så jag besöker samma ställen via google maps. Det känns knäppt och lite besatt, men jag tror att många barn som förlorat föräldrar precis som jag aldrig slutar leta efter den där kontakten som för alltid gått förlorad.

  4. Du behöver inte gå till en grav för att bära med dig någon i hjärtat, någon som inte längre finns. Det räcker med att tänka på dem.
    För det är först när de som minns oss dör, det är då vi dör på riktigt.
    Sorgen däremot, den bär man alltid med sig. Ibland gör den ont, ibland är den bara vacker. Men den gör oss också till bättre människor, för den som inte har varit med om något, den vet heller inte särskilt mycket om livet. Livet och döden hör ihop.

  5. Herregud så fint. Sällan läst något mer träffande om sorg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s