Vikten är en värdering av hur älskvärd jag är.

Ibland tänker jag på min kropp. Det är en stor skillnad från förr. Jag la så många år på att ständigt, varje minut, tänka på min kropp. Och vad den gjorde mot mig.

Hur den stod där i vägen.

För lyckan, för kärleken, för utvecklingen.

När jag efteråt kände smaken av surt, av ruttet, i min mun. Av det där onda som jag nyss hade spytt ur min kropp. Lättnaden jag kände. Hur min kropp för några sekunder kändes lätt att bära.

Sedan inte mer.

För sekunderna efteråt kände jag hur kroppen tyngde ner mina tankar. Mitt hjärta, Det kändes som att jag bar runt på olycka. På sorg. Att all världens svärta fastnade som på flugpapper.

Som om tusen blomflugor satte sig på min kropp, och tillsammans tyngde ner den. Men det var bara fett, men det var bara fett. Men då, fett var världens undergång. Nej, min.

Ibland tänker jag på min kropp. Känner av minnena. De vittrade tänderna, den störda matsmältningen. Märken efter bristningar, som krigsärr. För min kropp var ett slagfält.

Striden mot mig själv.

Jag ville bara känna lite lycka. Kunna andas utan att lungorna kändes som bly. Kunna blunda utan att känna hjärtat vilja sluta slå. Jag ville bara känna lite lycka.

Ett enda ögonblick av vila.

Ibland tänker jag på min kropp. Jag ställer mig på vågen hemma hos någon jag känner. Blundar nästan alltid för vad den ska visa. För jag vet hur djupt den siffran sätter sig.

Fortfarande.

De säger att vikt bara är en siffra, men det är en värdering. Av hur älskvärd jag är. Det är så det känns i mina mörkaste stunder. Då jag står med ljuset släckt framför spegeln.

Mitt i allt det svarta ser jag ändå mina fel.

För det sitter inte i ögat, det sitter innanför revbenen. Det är en känsla av fel. Och just därför är den så svår att släppa. Tankarna kan jag hantera, men en känsla. Den ger sig inte av vilja.

Ändå känns den numera likt en tonårsförälskelse. Som ett allt svagare minne. Ibland färdas jag tillbaka, känner precis allt, men för det mesta är det som ett bleknat fotografi.

Denna känsla av fel är inte längre min enda. Det är skillnaden. Den känns inte lika mycket eftersom så mycket annat också känns. Allt känns för att jag är en annan.

Ibland tänker jag på min kropp. Men sedan inte. Den är där, den är alltid där. Den är vad jag färdas i, vad jag andas i. Den är för alltid min. Just därför behöver jag inte tänka på den.

Den är där oavsett mina tankar.

Jag kan existera utan elaka tankar om den. Det jag gör, det jag säger, det jag känner, kan ske oberoende av om jag gör, ser och känner min kropp samtidigt. Den är inte vad jag är, den är bara en del.

Ibland tänker jag på min kropp.

Men sedan inte.

12 responses to “Vikten är en värdering av hur älskvärd jag är.

  1. ❤ så himla fint skrivet
    Sorgligt, men positivt. Jag känner igen mig.

  2. Rakt in i hjärtat. Sådär bara. Känner igen mig alltför väl.

  3. Det är helt sjukt hur vissa behandlar andra människor bara för att de anses överviktiga, eller har varit överviktiga. Jag såg en helt sjuk grej på Dr Phil igår. En man sade i programmet att han inte kunde åtrå sin fästmö sexuellt eller gifta sig med henne innan hon opererat bort all överflödig hud. Hon verkade acceptera sin fästmans ord om henne för han var den enda hon hade enligt henne själv. Det är så sjukt tragiskt.

  4. Du skriver så vackert och sorgligt att det gör ont. För att jag känner igen mig fast jag aldrig har varit där. Det gör ont också för att jag vet en som var där, som borde ha fått läsa det här, som borde ha fått veta och känna att det finns hopp.

  5. Du är så himla bra! Som alltid! Och jag gillar verkligen hur du poängterar att lösningen inte är att sluta tänka på sin kropp, utan att tankarna får finnas men att man sedan kan släppa dem.

    • lissie, tack! ja jag tror att det är svårt att helt sluta tänka på sin kropp, därför bättre att försöka tänka annorlunda.

  6. Fantastiskt skrivet Linus!
    Av en slump hitta jag hit. En vän hade länkat till ditt inlägg om feministiska män som vill ha cred. Och så va det du.
    Läste precis om din sorg och så följde detta. Galet. Men jag visste du varit där och att delar stannar kvar det vet jag. Jag visste att du skrev. Bra. Men det här är bättre. Och jag kommer alltid minnas ditt avslutningstal. Alltid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s