I sorgen är vi lika, hur olika vi än är annars.

Jag minns nyheten som i går. Då en kvinna och hennes fem små döttrar dog i en brand i Rinkeby för några år sedan. Kvar var en sörjande pappa med de två överlevande sönerna i famnen.

Det är en bild som har etsat sig fast i mitt huvud, och hjärta.

Att den har gjort det beror mycket på att medierna var där inom en timme och intervjuade en man som precis hade förlorat sin fru och fem små döttrar. Som krampaktigt höll sina gråtande söner nära sig.

Nära hjärtat.

Men det var inte hjärtat medierna tänkte på då. Som så ofta invaderar de sörjande människors liv med ett konstruerat ”allmänintresse” som sämsta argument.

Låt folk sörja i fred.

Men jag minns denna händelse än mer av andra skäl. För den kändes så nära. Jag bodde då och bor fortfarande i ett liknande hus, i en liknande förort. Det kunde ha varit jag, som när det började brinna, kastade mig ut i trapphuset.

Och dog där.

Men det var inte jag. Det var istället en muslimsk familj ursprungligen från Somalia. På begravningen av mamman och de fem döttrarna kom över 2000 personer från hela världen.

Kvinnorna stod i skogen bredvid, medan männen stod framför kistorna. helt enligt muslimsk tradition. Svårförståeligt för vissa, men ett annat sätt att leva, att tro. Och handskas med saker. Som sorg.

Imamen Bashir Aman sa då:

”Vi är alla människor. Om vi öppet visar varandra hur vi hanterar olika situationer blir det inte längre så farligt. Jag har mött mycket samförstånd och respekt under de här dagarna, det är fantastiskt.”

Och det var det som var ljuset i allt det svarta.

Rinkeby-branden lärde mig att när sorgen drabbar oss, när tragedin är ett faktum, då närmar vi oss varandra. Då sörjer vi kollektivt. För i sorgen är vi lika, hur olika vi än är annars.

Men det ska inte krävas sorg för att skapa öppenhet och gemenskap. Vi måste hitta alla sätt vi kan för att möta varandra.

För hur olika vi än är så är vi alla människor.

Advertisements

4 thoughts on “I sorgen är vi lika, hur olika vi än är annars.”

  1. Jag bor i närheten där de begravdes och råkade vara ute och jogga den dagen. Det stod så många bilar på fältet utanför att det inte ens gick att räkna, och om jag minns rätt stod det fyra-fem SL-bussar på en fotbollsplan i närheten. Det var så fint, bara synen av alla dessa bilar gjorde att jag kände mig både sorgsen och glad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s