Mitt livs enda novell.

Jag har bara skrivit klart en enda novell i mitt liv. För över tio år sedan. Jag brukar sällan gilla något av det jag skrev som ung, men den här gillade jag på något sätt.

Hyfsat språk för en 15-åring ändå.

Novellen är dock extremt inspirerad av en viss författares debutbok. Den som gissar rätt är grym. Jag inspirerades av den bokens klarsynta barndomsskildringar. Det här var mitt försök att efterapa.

Originalet är bättre.

On.

Han kallar fortfarande läraren för fröken och är en tönt. Så jag tar en omväg varje gång jag ska till hans hus. Det är spygrönt och luktar faktiskt också. Hans mamma frågar alltid om jag vill ha saft och bullar och är en tönt hon med. Hallå, jag är väl inte fem heller. Men jag gillar att hon ler trots sitt russinansikte. Och ludna armar.

En gång när jag var där i hans rum. I garderoben hittade jag en docka. Rosarutig. Han sa att det var hans syrras gamla. Men jag vet, han har ingen. Efter det kollade jag varje gång jag var där i hans rum. Den var inte längre där. Jag hittade den senare i soptunnan utanför. Den hade bara ett öga.

Vi brukar leka kull i skolan. Killarna springer efter tjejerna och kullar dem på brösten. De fnittrar och killarna asgarvar. Vi brukar spela fotboll. Jag spelar, han är avbytare. Jag får oftast bollen på mig för jag är oftast målvakt. De skjuter så hårt. En gång fick jag ett blåmärke som täckte hela låret. Illblått.

Duscharna gör alltid hela omklädningsrummet fuktigt och det är inga som har punghår. Jag behöver inte ens fukta mig på toan. Jag blir aldrig svettig. Han blir alltid svettig, men duschar aldrig ändå. Det stinker. Ibland skriker en kille fy fan vad äckligt att ni inte duschar! Men jag vet att den killen alltid går in i duschrummet när alla andra är klara. Och förresten så blir jag aldrig svettig. Det är inte jag som stinker.

Men nu en onsdag som alla andra men i dag i skogen. Kartor med kryss och överallt i skogen finns frågor om just skogen. Vi är om två och jag är med honom. I den jävla skogen. Som består av miljoner likadana träd. Fast ibland är de vita och svarta som hundarna. Han skriker Pongo varje gång vi ser ett. Det var inte ens roligt den första gången.

Vi har inte hittat några frågor för de jävla träden och jag åt upp min matsäck innan vi ens nådde skogen. Jag ser honom springa där borta som en iller. Knappt så jag ser för de jävla träden. Var fan är han? Efter några meter hör jag något och efter några meter till ser jag att han ligger vid en stam. Jag tycker inte att det är roligt när han spelar död. Han ska alltid göra det. Men jag låtsas aldrig om att jag blir skitskraj. Jag brukar bara sparka till honom. Hårt så att han gnyr.

Jag för foten bakåt och tänker på vilken sorts blå hans märke kommer att få. Men det är då jag ser blodet. På barken. Blodet på hans jacka. Hur det är som en sörja i fleecet. Nu skriker jag hans namn. Högre och högre. Men tystnaden som följer bedövar mig och plötsligt är det som trädens bark är vassa rivjärn som kan riva upp honom. Ännu värre. Så jag vänder försiktigt på honom och drar bort honom från träden.

Mitt hjärta slår snabbare än jag kan andas. Det är som om hela min mun är full av damm. Mina ben bär mig knappt. Min ryggrad sitter fast i marken, som förstenad, som ett träd. Jag har ruskat om honom. Jag har torkat bort blodet från såret i pannan, men det kom direkt nytt. Jag har skrikit efter hjälp. Jag har sprungit runt efter en skymt av någon lärare, men jag ville inte lämna honom ensam allt för länge. Men nu är det mörkt och jag är så ledsen att jag inte ens kan gråta.

Jag ligger mot hans bröstkorg och han har inte öppnat ögonen en enda gång. Tänker på vart allt dött blod tar vägen. En gång råkade jag springa in i fotbollen som kom farande. Fick den på näsan och allt blod. Det slutade inte komma. Han sprang hela vägen till sjuksyster trots att hon inte är där på torsdagar. När han kom tillbaka var allt blod borta. Nerspolat på servetter från matsalen. Jag tror han alltid undrade.

En gång sprang vi hela vägen hem till honom. Vi blev så trötta att vi inte lekte på hela dagen. Han sa att han skulle önska sig hantlar för han är så klen. Jag sa inte, men tänkte, att du är bra precis som du  är. Jag tänkte inte, men sa, jag kommer ändå kunna klå dig hur mycket skrot du än lyfter. Jag önskar att han hade skrattat. Men han brottade bara ned mig och jag vann.

Vi brukade leka kull i skolan. Killarna sprang efter tjejerna och kullade dem på brösten. De fnittrade och killarna asgarvade. Vi brukade spela basket. Jag spelade, han var avbytare. Jag fick oftast bollen på mig för jag var oftast i vägen. De sköt så hårt. En gång fick jag ett blåmärke som täckte hela magen. Illblått.

Men nu en onsdag som alla andra fast i dag i skogen.

Jag ligger fortfarande mot hans bröstkorg och han känner inte hur jag håller hans hand. Jag har kramat den så hårt att våra ben har skrapats. Mörkret runt oss är som ditmålat och när jag tar på det färgas jag. Jag känner på min muns torka hur många timmar som har gått och kylan från hans kropp skrämmer mig. Jag lägger mina läppar mot hans kind och blåser. Den blir inte röd eller varmare. Jag lägger mina läppar mot hans och kysser honom. Min tunga letar efter on-knappen i hans gom.

Hans hjärta slår ändå inte.

12 responses to “Mitt livs enda novell.

  1. Skriv fler noveller vetja! Nu har det gått tio år, kanske dags att skriva en novellsamling. Jag tycker novellen var oerhört imponerande skriven för en 15 åring, kommer dock inte på vilken novell du var inspirerad av… ??

    Ha en fin onsdag Linus!

    Kram

  2. omg. seriöst.
    fyfan va bra. blev helt tagen.
    vet inte vad jag ska skriva.

  3. Herregud vad bra!

  4. Oh! Mörkt! Det gillar vi!

    Äh jag kommer inte på nån självklar förlaga som också är debut OCH att en 15åring skulle orkat läsa. Kanske Johanna Nilssons ”Hon går genom tavlan ut ur bilden”? Om inte den är för ny kanske?

  5. Gud så bra du skriver Linus! Jag håller med Ellen, du borde ge ut en novellsamling.

  6. Jag förstår mig inte på noveller som litteraturform, men den påverkade mig, och jag har tänkt på den ett par gånger efter att jag läste den. Gillar hur du har lyckats fånga det osköna i skolvärlden, och med att vara lågstatus (även om det inte är huvudpersonen som har den låga statusen). Hade jag varit din lärare när du var 15 så hade jag blivit grymt imponerad😀 Tycker också det är tufft av dig att publicera så gamla grejer. Det hade jag nog aldrig gjort.

    När jag var 15 skrev jag bara fantasy. Vi hade en uppsatstävling om rasism, och jag lyckades göra fantasy av det också😛

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s