Jag upprätthöll mina killars garderobsväggar

Åh, allt jag gjorde för kärleken. Som att gå in i garderoben igen. Alla killar jag var ihop med vars föräldrar och vänner inte visste om att de var och är bi- eller homosexuella.

Jag åkte upp till pojkvänners mammor i Norrland och tvingades sova på en jävla tältsäng i källaren för att inte mamman skulle misstänka något.

Jag smög ut bakvägen genom buskarna bara för att inte päronen skulle se att jag hade spenderat natten med deras fina son. Jag klättrade ut genom fönster som om jag vore Spindelmannen.

Jag har presenterats som kompisen, polaren och bästa vännen lika många gånger som killarna har sugit av mig i sina pojkrum efter att deras föräldrar hade somnat.

Åh, allt jag gjorde för kärleken. Allt jag stod ut med. Allt jag tolererade bara för att jag trodde mig vara kär i killen, kåt på honom eller både och.

Då sket jag i att jag ständigt låtsades vara någon annan.

Men jag vet, det kan vara så jobbigt att komma ut. Det är så jobbigt att leva i en heteronormativ värld som kräver att man ens måste komma ut för att vara ”sann” mot sig själv.

Komma ut för att ”vara” sig själv.

Ändå. Jag hjälpte knappast dem eller mig själv genom att upprätthålla deras garderobsväggar, och därmed även mina. För varje gång jag träffade en kille i garderoben gick även jag in i den igen.

Jag som sedan tonåren har varit helt öppen, som inte har ursäktat mig för någon. Jag som i stället har försökt vara en så högljudd hbt-aktivist jag har kunnat. Jag tillät mig själv leva ett alternativt liv.

Där i skuggorna, bakom de stängda dörrarna, levde jag mitt kärleksliv. Och på ett sätt kunde det kännas så tryggt därinne i garderoben. Världen kunde inte röra mig där. För den kände mig inte, den såg mig inte.

Det gjorde det enklare att älska någon annan.

Men samtidigt var det ett ständigt förminskande av både mig själv och kärleksrelationen genom att alltid förneka och förställa dem. Inget kändes till slut äkta nog för att klara sig i solljuset. Så jag lämnade det bakom mig.

Så jag gick till slut ut i solen ensam.

Och efter ett tag fann någon mig där.

För jag syntes.

9 responses to “Jag upprätthöll mina killars garderobsväggar

  1. Pingback: Länkkärlek, pt 12 « Jo, men visst!

  2. Nu börjar det bli desperat läge för mig känner jag för vad jag tänkte när jag läste det där var ”jag vill också bli avsugen på ett pojkrum”:/

  3. Vad glad jag är att det börjar komma inlägg igen!🙂 Fint skrivet, as usual. Tycker precis som kommentatorn här uppe att det känns sjukt trist att man ens ska behöva komma ut. Att man ska behöva höra alla ”jag är helt okej med att du är gay” som om det inte skulle vara det..

  4. Tycker du satte fingret på något väldigt viktigt där.

    ”Men jag vet, det kan vara så jobbigt att komma ut. Det är så jobbigt att leva i en heteronormativ värld som kräver att man ens måste komma ut för att vara ”sann” mot sig själv.

    Komma ut för att ”vara” sig själv.”

    Sig själv ÄR man ju, oavsett vad man låtsas vara. Och även om man inte är sann mot andra, kan man mycket väl vara det mot sig själv. (Fast ja, jag fattar poängen med och instämmer i ditt inlägg i övrigt också.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s