Födelsedagsljusen blåstes ut för längesen.

Det är så svårt att fira någons födelsedag när den personen är död. För födelsen jag vill fira slutade som ett begravet liv sex meter under jorden. Mina fingrar kan inte nå ner dit.

Jag gräver och gräver, men hittar bara sorg.

64 år. Det skulle min mamma ha fyllt i dag. Men det blev bara 49 år i livet. Och jag har inget att fira. Jag har inga ljus att blåsa ut.

De blåstes ut för längesen.

Hon har varit död i över 14 år nu. Och jag känner henne fortfarande i varje andetag. Det är en tröst, det är en sorg. Och det är hela tiden något jag måste hantera, känna, bearbeta.

Döden är inget slut för de som blir kvar.

De första åren efter mammas död skrev jag ofta dikter om henne. Det var mitt bästa sätt att bearbeta. Mitt sätt att famla i mörkret efter ett ljus. När jag gick igenom mina gamla anteckningsblock var det en jag fastnade för.

”dagar går över mitt hjärta
och hur kan någon tro att det snart är helt
för i livet står jag böjd och krokig, som ett frågetecken
snart, snart, snart står jag inte
längre

ut”

Trots att jag skrev den för tio år sedan känns allt precis så. Fortfarande. Ibland. För sorgen har aldrig ett slut, den bara gör sig lättare att bära vissa dagar.

I dag tynger den ner vartenda ben i min kropp.

12 responses to “Födelsedagsljusen blåstes ut för längesen.

  1. Linus, en väldigt fin dikt. Jag saknar henne också. Skall gå till graven idag. Jag älskar dig.

  2. Sorg och saknad över vad som aldrig kommer att ske är jobbigt att bära. Jag brukar, när det rör sig om mer banala saker, försöka tänka ”when life gives you lemons – make lemonade”. Men när det är tyngre, (tja, döden eller kroniska livsförändrande sjukdomar räknas hit, iaf för mig) så fungerar oftast devisen ”en sekund, en minut, en timme i taget” och plötsligt har det gått en liten tid och man överlevde ändå, på något sätt.

    • erika, ja, det är en minut i taget, en timme i taget, en dag i taget. sen handlar det om att försöka sluta överleva och börja leva.

  3. Fantastiskt fin dikt. Öppet och ärligt om ren och skär smärta,

  4. Innanför bröstbenet, just under halsgropen, där sitter en klump – eller mer en slags dov spänning – som aldrig riktigt försvinner.
    I början av juli har jag ”min dag”, ta hand om dig!

    • katarina, känner igen den känslan. brukar beskriva den som en liten svart prick som alltid finns där, som alltid känns.

  5. I början av den här månaden skulle min mamma ha fyllt 72 och just den dagen kändes det faktiskt ganska bra. Bra och bra men det var inte så tungt och jobbigt som det brukar kännas på hennes födelsedag sen det året hon dog. Däremot slog denna tunga svåra känsla till en dag under den här veckan. Det var i personalrummet när alla i rummet satt och pratade om sina mammor – alla i livet och som gjorde allt för sina barn, ett typ jämförelsesnack. Jag orkade inte sitta kvar utan gick ut i friska luften och försökte andas och bara längta…… och sakna så in i h-vete….

    Gôtt att du är tillbaka och bloggar igen.

  6. Min goda vän hittades död i badrummet för 8 år sedan, han höll fortfarande sin tandborste i handen, så det måste ha gått fort. En massiv hjärtinfarkt, och han var i mitten av sitt liv, hade just börjat ett nytt jobb. Även om sorgen dämpas efter några år, så har mitt liv fullkomligt förändrats efter detta. Tänkte aldrig på döden förut. Det gör jag nu. Vi var lika gamla. Tänker på honom ofta. Tre veckor senare gick min pappa bort. Men det var ändå lättare att greppa på nåt sätt. Han fick ju bli 70.

    • karin, ja, den där insikten om att döden är så jävla nära en och de runt en, det förändrar hur man ser på livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s