Att känna att man är för ful för att ha sex.

Jag tillhör, liksom många av er, generationen som växte upp med att varenda kändis eller halvkändis ”råkade” tappa bort en sexvideo som sedan ”råkade” hittas av en skvallersajt.

Trots att sex är överallt, i reklamerna, i tv-serierna och i tidningarna, blev jag ändå alltid lika förvånad över den axelryckning många av kändisarna visade över det inträffade.

Hoppsan, och inget mer.

Ofta såg de väl det bara som gratis pr. Ofta hade de väl själva läckt sexvideon.  Men ändå.

Jag funderade varje gång på hur jag själv skulle reagera om min egen sexvideo kom på villovägar. Jag skulle bli helt bestört. Jag funderade på om jag ens skulle filma mig själv ha sex.

Nej.

För jag har haft så svårt att ens se delar av mig själv när jag har haft sex. Under mina år med bulimi närde jag ett hat mot varenda del av min kropp. Jag hittade ständigt nya delar att göra om, göra smalare, göra mindre.

Och jag kände mig för ful för att ha sex.

Själva tanken på att vara nära någon annan gav mig en fruktansvärd ångest. Jag föreställde mig att den jag hade sex med skulle ta på min kropp och känna samma äckel som jag kände inför den.

Jag minns en gång då jag träffade en jättefin kille och efter ett tag ville jag inget hellre än att ligga med honom. Men jag kunde inte. Det var som att tanken på att den här killen skulle se mig naken fick mig att känna ännu större hat inför mig själv än det jag redan hade.

Tanken var helt outhärdlig.

Jag träffade inte honom igen.

Jag vet. Det här är privat. Så väldigt privat. Det är ok att tycka det. Men jag vet att jag inte är den enda som har känt så, vare sig man har haft en ätstörning eller inte. Och det är därför det är viktigt att prata om det.

Att inte älska, tycka om eller ens acceptera sig själv och sin kropp hindrar en från att utvecklas och uppleva saker. Det hindrar en från att leva. Jag vet det, jag har genomlevt det.

Och jag vet att den enda som kan ändra på det är jag själv.

Det är svårt. Jag har gråtit så många gånger efteråt, tyst i sängen bredvid. Men i takt med att jag lämnade bulimin bakom mig lämnade jag även de värsta tankarna om mig själv.

Jag träffade mitt livs största kärlek, och lärde mig att låta någon annan ta på mig. Utan att känna äckel inför det, i stället njutning. Han lät mig vara sårbar, och såg mig växa mig starkare.

Han hjälpte mig att hjälpa mig själv. För den enda som kunde förändra mina tankar var jag själv. Och de förändrades med tiden. De blev lättare att bära. Och jag kunde njuta igen.

Jag tror att ett första steg, som alltid, är att erkänna tankarna och kunna prata om dem. Det är ok att känna att man är för ful för att ha sex, men det går också att känna något annat.

Det går att må bättre.

6 responses to “Att känna att man är för ful för att ha sex.

  1. Åhh, ja.
    Älska med lampan släckt. Under täcket. Kanske.
    Att vilja, men inte vilja. Känns välbekant.
    Slåss med tanken på att jag måste vara värd att få saker.
    Jag skulle hellre tycka att jag gör eller får saker för att jag väljer det och vill det.
    Utan att tycka att jag måste förtjäna det.

    L’oreal får ursäkta, men dom har fel. Det är inte för att man är värd det. Man väljer själv. För att man vill.

  2. Jag känner igen mig väldigt i de känslorna. Särskilt efter att jag blev sjuk och gick upp i vikt (var inte särskilt smal innan heller), känns det ännu värre.

    Har dessutom träffat någon, och nu är jag orolig över att de ska hata min kropp lika mycket som jag gör. Vilket förstås är helt fel inställning. Men det är svårt ibland att tänka ”rätt”. Ska dock försöka.

    Jag tror verkligen på att man ska få känna sig ”ok” oavsett hur man ser ut, vad man väger etc. Varför ska man behöva klanka ner på sig själv, eller samhället klanka ner på en för att man inte ser ut som idealet?

    Men att sedan ta steget från att tro det till att verkligen känna det.. Det tar tid.

    • em, ja det tar tid att känna att man är ok. men om man hela tiden siktar dit kommer en dag dit. tills dess är det bara att inte låta sig hindras av de dumma tankarna.

  3. Fint skrivet. Och jag känner igen det, speciellt från tiden då jag hade väldigt grava ätstörningar. Spår av det finns fortfarande kvar, men jag låter det inte hindra mig. Det är väl den största skillnaden på nu och då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s