Hur förälskar man sig i en massmördare?

Anders Behring Breivik får kärleksbrev. Kvinnor från hela världen skriver ut sina hjärtan till Norges mest hatade man. De friar till och med till honom.

Inga av breven når honom, men det gör inte handlingarna ogjorda.

Vilka är dessa kvinnor som skickar breven? Är de lika störda som Breivik? Så fruktansvärt jävla ensamma att den enda öppning de ser till något som liknar kärlek är hos en man med 77 människors blod på händerna?

Det är så svårt att förstå.

Men troligtvis kommer kvinnorna att analyseras av relationsexperter och psykologer i morgonsoffor och i tidningsartiklar. Men lika lite som de kan veta något med säkerhet, vet jag något med säkerhet.

Ingen av oss känner ju de här kvinnorna.

Men jag får ändå en tanke av vikt. Det är att de troligtvis inte har lärt sig något av allt de har varit med om i livet. För något måste ju ha föregått att man skickar ett kärleksbrev till Norges mest hatade man.

Det är lätt att tänka att något måste ha brustit inom dem som aldrig har lagats.

Precis som med Breivik.

Kanske är det det där såriga, det där mörka, de delar. Kanske tror sig kvinnorna att de har hittat en själsfrände där på ensamhetens utkant. Och vad gör de åt det? Vad gör vi?

Ja frågan är, vad gör vi med vår smärta?

Jag vet att all sorg och all smärta jag har tagit igenom i mitt liv har jag tagit mig igenom för att jag har försökt lära mig av vartenda sår, vartenda ärr. Lära mig så att jag tar mig så långt bort jag kan från det som sårade mig.

Och inte springa rakt in i det mörka igen.

Jag vill ständigt veta bättre för att kunna må bättre. Att efter att sorgen har lagt sig är det dags att pussla ihop mig själv igen. Och varje gång hittar jag fler pusselbitar.

För när ett brustet hjärta läker läker det sig starkare.

Om jag bara låter det.

Vad gör du?

27 responses to “Hur förälskar man sig i en massmördare?

  1. Om klassiskt tema – med empati. Bra början, Linus. Det finns förstås inte ett svar eller ett sätt att förstå dylikt kontaktsökande. Fördömande är det enklaste. Men vi är väl alla mer eller mindre trasiga och vilse i livet? Kanske lär man sig också något av att skriva brev till en massmördare?

    • fredrik, nej, det finns ingen poäng att fördöma dem som skriver till breivik. däremot är det tankeväckande för just hur vi hanterar vår egen sorg och smärta. och absolut tror jag att man kan lära sig något av att skriva brev till massmördare. jag hoppas iaf det.

  2. De kvinnor jag känner som förälskat sig i seriemördare så har det inte handlat om några våp alls. Utan om kvinnor som trivs i mörkret. Som inte har nån önskan alls att omvända eller rädda männen bakom brotten. (trasiga har de dock

    Därmed inte sagt att det är fallet med ALLA. Bara de jag varit i kontakt med.

    Själv brevväxlar jag med mördare för att jag tycker det är fascinerande. Intressant. Lite spännande. Jag tror det här med ”kärleksbrev” ska tas med en nypa salt, för jag misstänker att större delen av dem är kvinnor som jag som vill komma nära elden utan att bränna sig. Lite som att se på skräckfilmer fast med verklighetens boogiemen.

    • lady dahmer, intressant! ja, anledningarna till varför man gör detta är säkerligen många och olika. men det är fascinerande.

      jag undrar dock vad det ger dig förutom spänningen att brevväxla? lär du dig något om dig själv? och hur känner du inför att det på något sätt ger dem uppmärksamhet/omtanke/whatever de inte ”förtjänar”? (obs, dömer inte, utan är bara genuint intresserad)

      • Nej jag lär mig inte så mycket genom brevväxlingen. Inte generellt, eftersom att de ljuger och inte vill tala om sina brott. Det blir väldigt ytligt med vissa medans andra kanske är mer villiga att öppna upp sig på andra plan. Man kan säga att man lär sig mer om MÄNNISKAN, inte monstret. Får en bredare bild av förövare.

        Jag tänker inte på huruvida jag ger dem uppmärksamhet som de inte förtjänar. Däremot så tänker jag på dem som trasiga människor. För det är de. Ingen uppmärksamhet i världen kan få dem att må bra eller känna tillfredsställelse.

      • lady dahmer, ja det är sannerligen intressant. och jag tror också att det är trasiga människor. dock tror jag att vissa får tillfredsställelse av att få uppmärksamhet. tror t ex breivik skulle känna så.

  3. Dom ser det väl ofta som en utmaning. Att kunna förändra den värsta av dom värsta med sin kärlek. Tänk vilken bedrift och tänk vilken stor kärlek det msåte vara då!

    • bambi, ja kanske gör vissa det. men tyvärr tror jag inte att man kan ”bota” någon enbart genom att älska den, utan det är upp till personen själv vad den gör av den kärlek den får.

    • Jag tänker också lite så, att vissa vill trycka honom mot sin barm och få honom att vekna till den gosiga kille de tror att han är innerst inne. Jag tänker också lite på det man lärt sig som barn genom sagor som ”Skönheten och odjuret” och liknande.
      Många av oss lär oss genom livet att det inte går att förändra andra människor, men vissa slutar aldrig att försöka.

      • tildaf, nej det går inte att förändra andra människor, bara att inspirera dem att förändra sig själva.

  4. Det handlar väl om att folk dras till ”starka” män. Inte så konstigt egentligen, med tanke på hur mycket det värderas i samhällets ögon som en manlig egenskap.

  5. Det är knappt jag vågar kommentera här med risk för att dränka kommentarsfältet med rabida feminismer.😉

    Men tack Linus för att du orkade sätta ord på detta. När jag läste om att ABB fått ”kärleksbrev” kände jag mig faktiskt rätt trött. En man som uttrycker ett sådant kvinnoförakt får alltså kärleksbrev från kvinnor. Jag har svårt att se anledningen till att skriva till honom, annat än i rent studiesyfte. Men visst jag förstår att det finns kvinnor som trivs med mörkret och söker det eller som tror att dom skall kunna skingra mörkret.

    Nu lär ju inte ABB komma ut på ett tag men jag kan inte annat än undra vad som skulle skett om karln fått bli riktigt, riktigt kär, fått ett par ungar och skaffat ett jobb där man träffar andra människor på dagarna. Kärlek kanske inte kan bota, men borde den inte kunnat förebygga?

    Anna-Karin/Rabiatfeminism

    • anna-karin, haha! och ja, definitivt tror jag att kärlek hade kunnat förebygga i breviks fall. ingen föds till massmördare.

    • Narcissister och sociopater går inte att bota (och karln verkar ju vara både och), men de föds inte sådana utan skapas av fördjävliga barndomar.

  6. Tyvärr är han inte den enda idioten i världen.

    Ett ärr talar bara om var vi har varit, inte vart vi ska. Det väljer man själv.

  7. Det lär väl inte vara helt ovanligt att galna män drar till sig kvinnors kärlek, även om dessa galna män sitter i fängelse. Tycker mig ha läst att Helge Fossmo, ”pastorn”, har gift om sig med någon utanför murarna. Märkligt. Undra hur det gått för ”tyskan”.
    Brustet hjärta har jag icke, men annan sorg behandlar jag med meditation och en massa bra musik. Nu (alltid) Simon & Garfunkel. Godis och bakverk är också tröst, men i längden en förrädisk vän att förlita sig mot… sägs det.

  8. Karla Homolka har också varit omåttligt populär bland män som skrivit till henne.

  9. Väldigt gammalt inlägg, men kändes som ett litet fint sammanträffande att jag precis såg dig på twitter och ett par minuter senare googlar jag brevväxling med seriemördare, och då dyker du upp igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s