Att stå i vännens ljus och inte i dens skugga.

Alla som kan något om Oprah Winfrey vet att hennes allra bästa vän sedan 35 år är Gayle King. De är så nära vänner att de i alla år har misstänkts vara lesbiska, vilket jag har skrivit om här.

Det intressanta med deras vänskap, precis som med Oprahs förhållande med sin man Stedman Graham, är att de ständigt får frågan om hur det är att vara nära någon som är så populär och framgångsrik som Oprah.

Att det måste vara svårt att aldrig få komplimanger för sina egna prestationer, utan endast benämnas som Oprahs bästa vän eller Oprahs pojkvän. Att de aldrig är sina egna personer.

Men jag tyckte att Gayle King sa det så fint nu under våren när hon gjorde sitt allra sista framträdande i The Oprah Winfrey Show. Hon fick frågan om det har känts som att stå i Oprahs skugga.

”I’ve said this, and I really do genuinely feel this: I don’t see myself standing in her shadow. I really do see myself standing in her light.”

Hon sa att hon kunde känna så för att hon alltid har varit nöjd med sig själv och sitt eget liv. Att det har gjort att hon aldrig någonsin har missunnat sin bästa vän något. Tvärtom.

”I just want to cheer her on.”

Jag tycker det är så fint. Och själva essensen i en vänskap. Att man känner det som att sin väns framgång, lycka och välmående också är ens egens framgång, lycka och välmående.

Om man inte känner så i en relation är det ingen bra relation, för någon av parterna. Självklart har man sina dåliga dagar, men i grunden måste hjärtat slå rätt för personen.

Jag känner igen det där. Jag har haft fina vänner som jag har skrattat och gråtit med, som har betytt extremt mycket för mig, men där det där prestigelösa och reservationslösa inte fanns.

Detta ledde till slut till svartsjuka, bitterhet och kommunikationsproblem. Helt plötsligt var vänskapen något som fick mig att må dåligt istället för bra. Jag försökte rädda det hela, satte in återupplivningsmaskinen.

Men till insåg jag att det var lika bra att dra ur sladden. Att bara låta vänskapen dö ut. För den var inte längre byggd på några av de värden jag behöver för att en vänskap ska vara bra för mig.

Numera har jag bara vänskaper som jag verkligen känner är bra för mig, som är byggda rätt och där grundförutsättningen är att den enas lycka även är den andres.

Det hela låter ju självklart, men det tog många år innan jag fattade det här. Och det var i takt med att jag också fann mig själv, mitt eget självvärde och min egen lycka. Allt det hör ihop, precis som Gayle King säger.

Om man inte vet hur man gör sig själv lycklig vet man inte hur man gör andra lyckliga.

Då vet man inte hur man finner den andres ljus.

Allt börjar i en själv.

Advertisements

23 thoughts on “Att stå i vännens ljus och inte i dens skugga.”

  1. Åååh jag känner igen mig så otroligt mycket i dina ord Linus! Jag hade en mycket destruktiv vänskap med en tjej som tog ett abrupt slut för snart ett år sedan. Hon missunnande mig allt, och skämdes inte ens för att tala om det för mig. Hon fick MINA framgångar att handla om att HON blev utan. När jag umgicks med andra kompisar när hon inte var med, fick jag sura sms där hon sa att hon kände sig sårad över att jag inte hade bjudit med henne, trots att jag umgåtts med henne varenda dag en hel vecka dessförinnan. Hon blev svartsjuk när jag var lycklig för att jag hade träffat en ny kille, och sa att jag inte hade tid med henne längre eftersom jag bara spenderade all min fritid med honom. Hon blev otroligt upprörd över att jag och hennes syster blev goda vänner. Hon ville helt enkelt ha mig för sig själv, och kunde inte förstå varför jag hade behov av att umgås med andra människor.

    Hon krävde min totala uppmärksamhet dygnet runt, och hon utnyttjade min välvilja till bristningsgränsen. Hon var själv arbetslös medan jag jobbade heltid, men hon visade ingen respekt för mina arbetstider utan kunde ringa mig medan jag var på jobbet eller sent på kvällarna när jag gått och lagt mig, och blev skitsur när jag inte hade tid att prata. Att jag hade mer pengar att röra mig med än vad hon hade, tog hon som en personlig förolämpning. I synnerhet när jag blev less på att bjuda henne på allting. Att jag är en ensamstående mamma med ett lågavlönat arbete inom vården, så att min ekonomi var inte heller den bästa, (även om den naturligtvis var större än hennes) tog hon ingen större notis om. Hon tog bara för givet att jag skulle lägga ut för henne, men kunde aldrig riktigt visa tacksamhet över det jag gav henne.

    Efter ett år i denna destruktiva vänskap fick jag nog och sa ifrån. Men hon kunde inte tåla det utan sade upp bekantskapen med mig på stående fot. Vilket jag ganska snart insåg var otroligt skönt. Jag hade inte velat erkänna ens för mig själv att jag mått fruktansvärt dåligt under hela det år då vi varit vänner, eftersom jag hela tiden haft så dåligt samvete eftersom hon så uppenbart behövde mig, att jag inte hade haft mod att bryta upp. En vänskap ska ju vara jämlik, annars är den ingen riktig vänskap. Fast att vi aldrig hade varit riktiga vänner insåg jag inte förrän efteråt.

    Därför tackade jag vänligt men bestämt nej till hennes förfrågan, när hon efter ungefär en månad kontaktade mig igen och var djupt ångerfull och ville återuppta bekantskapen. Jag hade insett att mitt liv var så otroligt mycket bättre utan henne i det.

    Samtidigt känner jag idag en sorts tacksamhet till henne, för att hon fick mig att förstå vad riktig vänskap innebär. Och nu vet jag vilka sorts människor jag vill omge mig med. Och numera omger jag mig bara med vänner som får mig att växa, som uppskattar mig för den jag är och det jag har att erbjuda och som ger lika mycket av sig själva som jag ger av mig till dem, och som gläds med mig när jag är glad.

    1. matilda, tack för att du delade med dig. precis ett sådant exempel jag menar. bra att du lämnade den vänskapen bakom dig…

      1. Ja, det här är en erfarenhet som jag har mått väldigt bra av att berätta om. För varje gång jag har pratat om hur allting var mellan henne och mig, så har jag kommit till ny och djupare förståelse för hur jag mådde, tänkte och fungerade under den där tidsperioden, och det har varit något av en terapi för mig. För varje gång jag har berättat, så har jag fått litet större perspektiv. Och jag tycker om perspektiv. Det hjälper mig att växa som människa.

  2. Jag är lite som Matildas kompis (inte lika mycket hoppas jag, men jag känner definitivt igen drag). Jag har jättesvårt för att glädjas åt andra, och att inte bli avundsjuk eller svartsjuk. Skitjobbigt är det. Jag vet faktiskt inte hur man arbetar bort sånt.

    Gäller dock inte alla kompisar. Inte de jag känner mig tryggast & bekvämast med och som jag varit vän med länge. Antar att det handlar om att vara rädd att bil övergiven.

    1. marysaintmary, modigt av dig att erkänna det. ett steg till att försöka överkomma det. mitt råd är annars att undvika de vänskaper som får en att må dåligt. vad är poängen med dem då egentligen?

      1. Hmm, ja, jag har inte så många vänner, så försöker hålla i dem jag har. Försöker hellre jobba på mig själv i så fall hellre än att säga upp kontakten även om tanken naturligtvis har slagit mig. Men det är klart att det inte bara är jättedåligt och jobbigt hela tiden, då hade det ju inte funnits nån poäng med att vara vänner. Det är väl oftast med de vänner jag tycker allra mest om, som jag har en ”förälskelsefas” med, som det blir sådär. Det är lite som när man är nykär i nån, man vill ha den för sig själv liksom. Sen går det förhoppningsvis över efter ett tag. Sen går det ju också i perioder, hur jag mår. När jag mår bra är det oftast inga större problem.

  3. Väldigt bra skrivet! känner att allt missunnande, all svartsjuka på vänner är som bortblåst nu på lite ”äldre” dar. Kanske för att jag mår bra i mig själv och känner att jag själv får framåt.

    Men om det går jättebra för en och dåligt för kompisen så kanske man inte heller behöver sitta och ”rub it in”, eller skryta om det för mkt.

    1. sofia i london, tack! ja tror man blir klokare och bättre vän med åren i och med att man blir mer trygg i sig själv.

  4. Oerhört bra skrivet, Linus!

    Har precis som Matilda ovan låtit en vänskap dö ut och det känns så skönt! Körde hjärt-och lungräddning på den relationen i evigheter, fick ingenting tillbaka utom bittra kommentarer och ett tydligt, om än omotiverat, avståndstagande. Ibland måste man släppa taget. Såg nyligen att hon har tagit bort mig på facebook (ja, barnsligt, helt utan förklaring eller att vi varit osams) och jag kände ingen sorg eller saknad alls, bara ”skönt att det äntligen är över!!”

    1. ingrid, tack! ja, man måste släppa taget om de vänskaper som får en att må dåligt.

    2. Ingrid, det är väl inget konstigt att ta bort någon man inte längre pratar med på Facebook. Varför tycker du det är barnsligt?

      1. Om man har 300 vänner på fb så har man nog inte regelbunden kontakt med alla dom – tar man bort en kompis man känt i 6 år så försöker man nog på så vis poängtera något utan att behöva säga något eller stå för det. På så vis anser jag att det är omoget av en 31-åring att hantera/avsluta relationer

        Vi har inget otalt, vi är inte osams om något och har på senaste tiden använt facebook som ett sätt att hålla lite koll på vad den andra gör – korta mail osv. Problemet är väl att samma person under senaste åren ”gallrat” på ett mycket märkligt vis bland sina vänner och under konstiga omstädnigheter som jag själv inte riktigt ifrågasatte innan det hände mig.

  5. Jag är helt säker på att det är det som är dödssynden, missunnsamhet. Inte avundsjuka. När jag blir avundsjuk på en fin tröja, ett vackert hus, en härlig relation etc. är det för mig något positivt, som ger en kick.
    Jag vill OCKSÅ ha det där fina. Jag vill inte att den som har det ska ha något sämre eller vara utan.
    Jag hade en missunnsam väninna förut, hon gnäller fortfarande i sitt träsk av skulder hon dragit på sig själv, och på att det inte finns några jobb för de som bara kommer varannan arbetsdag och sjukskriver sig resten.
    Tror hon är inne på sitt tredje kompisgäng i den här stan nu, för alla gör henne så ”besviken” hela tiden.
    Varje gång hon ser mig på stan kan man lita på att det finns något inlägg i hennes blogg om hur hemsk jag är.

    Det är det bästa jag har gjort på flera år att sätta kängan i röven på henne.

    1. anny, åh ja håller med. missunnsamhet är ett av människans fulaste personlighetsdrag.

  6. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver och i kommentarerna, som i Matildas. Sånna vänskaper har jag nu raderat från mitt liv. Jag behöver det inte! Men det har tagit tid och en hel del besvikelser längs vägen innan jag har insett mitt egna värde i vänskapen.

    Däremot så hade jag en relation där det blev konstgjord andning och där jag tillsist gav upp. Däremot fortsatte jag läsa den personens blogg och kommenterade när jag såg att hen mådde jättedåligt. Detta ledde till mailkontakt där vi redde upp våran relation och sen när vi väl sågs, så var det som att vara tillbaka där vi en gång var. Så ibland hittar man tillbaka till varandra, bara båda vill och ja jag kan säga att nu är vi tillbaka till när vi var som bästa kompisar i tonåren. Sånt gör mig glad. Att man kan komma tillbaka till varandra.

    Sen har jag sån tur som har hittat världens bästa bästis, hon som skriver bloggen ”det badas för lite”, som du har som blogglänk
    Med henne har jag det som Gayle beskriver; att vi kan skina i varandras glans.
    Det är ovanligt och jag är extremt lycklig att få ha henne i mitt liv!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s