Felicity var en lysande guide in i vuxenheten.

När jag var tonåring var min favoritserie på tv Felicity. Den handlade om en tjej, utmärkt spelad av Keri Russell, som efter high school följer en kille, Ben, som hon är förtjust i över hela landet för att gå på samma universitet som honom.

Hon ger till synes upp alla sina egna drömmar för en killes skull. Men så är inte fallet. Snarare använder hon honom som en ursäkt för sig själv att rebella mot alla krav och förväntningar hennes omgivning har satt på henne.

Och hitta sin egen väg i livet.

Det var en tv-serie som berättade genomtänkta historier om hur det är att ta steget från ungdom till att bli vuxen. Allt nytt ansvar, alla nya känslor, alla nya insikter.

Den var lysande som en guide in i vuxenheten.

Det får mig att tänka på vilka ungdomsserier som går nu. Som Gossip Girl. Det är det främsta exemplet på dagens typ av ungdomsserie. En serie där det handlar lika mycket om yta och det rätta modet som genuina betraktelser från unga människor.

Eller är det så att allt det är genuina betraktelser från dagens unga? Där yta och utseende nästan har ersatt drömmar och livsmål? Nja, den diskussion är nog inte vettig att ta utifrån en serie om superrika och bortskämda kids på Manhattan.

Felicity spelades in med grått ljus, gråa bakgrunder och gråa kläder. Ytan var inte ens i närheten av det viktigaste i serien. Istället var ångesten, osäkerheten och lyckan över att växa upp i fokus.

Underhållning i all ära, och det kan även jag se att serier som Gossip Girl kan vara ibland, så kan jag inte hjälpa att tänka att den serien är soundtracket till ungdomsgenerationen nu.

Att det är sorgligt ändå.

Att den är en reflektion av de förändringar som har skett de senaste tio åren. Att kraven på att se ut på ett visst sätt, bete sig på ett visst sätt och, ja, numera än mer äga de rätta sakerna, känns hårdare än under min ungdom.

Samtidigt är det en annan verklighet att växa upp i nu. Den är på många sätt hårdare och mer kaotisk. Det finns färre jobb, inga bostäder att flytta in i och betygen blir allt sämre.

De förutsättningar ungdomar har i dag för att bli en del av vuxensamhället är helt andra.

Och jag vet att allt det inte reflekteras i tv-serier som Gossip Girl. Snarare blir det väl en flykt in i allt det moderiktiga och rika. Och det är inget fel i det, men det stannar där. Vid en flykt, utan större lärdomar.

Så jag tänker: de skulle behöva Felicity i dag också.

11 responses to “Felicity var en lysande guide in i vuxenheten.

  1. Älskade (älskar!) också Felicity. Otroligt bra serie.

  2. Åh Felecity, den hade jag nästan glömt bort. Jag tyckte den var jättebra! Jag tyckte även mycket om mitt såkallade liv (My So-Called Life)

    • linus fremin

      thina, my so-called life minns jag inte så bra, men vet att många som gillar den. borde kanske se om den…

  3. Jag växte upp med Beverly Hills. Jag ville se ut som dem. De hade så fina kläder och hår som aldrig blev tovigt. Det var omöjligt att ha nyborstat hår hela dagarna i verkligheten. Det var omöjligt att se ut som dem. Men jämför man Kelly och Brenda med tjejerna i gossip girl eller tanterna i tex desperate Housewives, märker man hur det förändrats. Snacka om omöjligheter, sillisar, botox, armuskler, magar plattare än pannkakor! Dagens tv-stjärnor får 90 210-skådisarna att se riktigt fula ut, tjocka, dålig hy, sladdriga armar. Ja, det ät verkligen mycket som förändrats! Utseendehetsen är outragegous!

    • linus fremin

      sanna, ja det är sant. bara att jämföra skådisarna i remaken på 90210 och det gamla gänget. natt och dag!

  4. Fast here’s a thought for you. De om växte upp i början av 1990-talet hade Beverly Hills som guide in i vuxenvärlden. Jag kan se två saker gemensamt mellan början av 90-talet och slutet av 00-/början av 10-talet: lågkonjunktur. Slump? I don’t think so.

  5. Ja alltså för att förklara mig närmare och inte vara så förbannat kryptisk: när det är lågkonjunktur och framtiden ser dyster ut så behöver man inte realism, man behöver eskapism.

    En intressant parallell (eller så inte) är annars mode och ideal, där man kan jämföra kjollängder med världsekonomi och kroppsideal med det världspolitiska läget.

    • linus fremin

      peaches, ligger nog något i det absolut. så då kan jag hoppas på att en felicity-klon nu kan bli poppis igen…

  6. Hur hade jag överlevt tonåren utan Felicity och Dawson’s Creek? Felicity och Ben som viskade. Allt de sa liksom viskade de. (Helt obegripligt att de kunde arbeta på café egentligen och överrösta kaffemaskinerna med sina väna stämmor.) Det var så fint. Och Dawson’s Creek. Jen. Jag älskade Jen. Om jag vill plåga mig själv och må riktigt dåligt en stund lyssnar jag på signaturmelodin till Dawson’s och får ont i magen – fast på ett bra vis, liksom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s