Jag säger mina sista ord till min våldtäktsman.

I solljuset är det svårare att gömma sig. Även i skuggorna syns jag. Och han ser mig. Jag har lyckats gömma mig från honom alla tidigare gånger. Lyckats lämna honom med bara ett ögonkast.

Men nu står han framför mig, och jag har ingenstans att ta vägen.

Alla sår jag har tvingats läka. Ärren som sitter under huden. Rivmärkena på hjärtat. Hur han gav mig allt det. Hur han slog kärleken ur mig, och all min självkänsla.

Min före detta pojkvän, min våldtäktsman.

Och han ler. Han kramar om mig innan jag hinner stoppa honom. Känner värmen från hans kropp mot min. Hans lukt, hur ska jag få den ur kläderna, ur huden?

Hur ska jag få bort honom ur mig?

Allt det tänker jag för jag vet inte vad jag ska säga. Jag bara står där, med armarna döda längs sidorna. Med hjärtat. Han frågar hur jag mår, vad jag gör nu för tiden. Jag bara stirrar på honom.

Det är som om jag är tillbaka i det där rummet.

När han trängde in i mig trots att jag inte ville. Och allt blod, allt blod över sängen. Som droppade på golvet när jag sprang in i badrummet efteråt. Blodet som var det enda beviset på att jag ens levde.

För jag levde inte med honom, han hade slagit livet ur mig.

År efteråt står han nu framför mig och frågar hur jag mår. I mitt huvud slår jag honom. Jag slår honom så hårt att blodet sprutar, så att benen i hans näsa knäcks. Jag bara slår och slår tills jag tror att han känner samma smärta som han gav mig.

Men i verkligheten står jag bara där. För jag är inte som honom. Om jag slår honom är jag som honom. Då är även jag någon som använder våld för att uttrycka min smärta, min frustration, mina tillkortakommanden.

Istället säger jag:

”Vet du vad jag gjorde förra veckan? Jag satt i en tv-studio och fick berätta om samma händelse om och om igen. Den där du våldtog mig. Jag var tvungen att säga exakt samma ord om och om igen för att de skulle få alla olika vinklar med kameran. Jag satt i en kvart och sa samma ord om och om igen. Och du frågar mig hur jag mår?”

Han bara stirrar på mig. Försöker ta in orden, hoppas jag. Jag ber honom flytta på sig. Han gör det. Jag går förbi. Några meter bort vänder jag mig om.

”En dag hoppas jag att du inser vad du gjorde mot mig. Den dagen hoppas jag att du känner ansvar nog att göra något åt dig själv. För jag ångrar så att jag aldrig såg till att du fick betala för det. Jag ångrar det ännu mer nu när du har mage att fråga hur jag mår. Nästa gång du ser mig, gå åt det andra jävla hållet. För jag vill inte ha dig ens i utkanten av mitt liv.”

Sedan lämnar jag honom, utan att se mig om. Jag hittar en toalett, låser in mig och gråter. Först efter en kvart torkar jag tårarna, ser mig själv i spegeln. Kan se mig själv i ögonen igen.

Sedan går jag ut i solen, och går vidare.

35 responses to “Jag säger mina sista ord till min våldtäktsman.

  1. Du är så modig Linus. Mycket modigare än vad jag skulle våga vara om jag mötte min våldtäktsman igen. Du är min största inspiration. Tack.

    • linus fremin

      matilda, tack för så snälla ord! men tvivla inte på ditt eget mod, det finns där!

  2. Okej, det var ingen bra idé att läsa det här när man sitter på jobbet. Sitter med tårar i ögonen nu och vill gråta för dig. Gråta för det du blev utsatt för, och gråta av någon sorts stolthet för att du var modig nog att säga det du sa.

  3. Åh, vad bra sagt! Kram!

  4. Oerhört starkt. Ditt sätt att agera, ditt sätt att skriva om det, ATT du faktiskt skriver om det.

    Det måste ha varit en väldigt jobbig situation. Jag hoppas verkligen att du är stolt övr dig sälv. För det borde du vara.

    • linus fremin

      lisa, tack! ja, jag är stolt över mig själv och att jag har kommit så långt i min bearbetning.

  5. Du är så himla stark.

  6. Skickar en STOR KRAM !!

  7. Fröken Frodig

    Shit vad bra du är! Så starkt gjort att ens orka tänka ut något att säja när man är i den situationen.

    • linus fremin

      fröken frodig, tack! vet inte var orden kom ifrån, men de har legat och väntat länge.

  8. Jag är så stolt över dig! Du är så fantastisk stark!

  9. Åh vad du är modig! Jag tycker du ska vara stolt! Häftigt att du kom på precis de rätta orden. Själv hade jag nog inte vågat säga nått sånt av rädsla att han skulle käfta emot och att det skulle få mig att känna mig lika liten som jag kände mig då.

    • linus fremin

      tildaf, tack! jag var aldrig rädd, och har inte varit det för honom på flera år. jag var mest förbannad. ilska gör en modig ibland.

  10. Åh Linus! Kan inte ens föreställa mig hur det kändes att träffa honom och han sa en så plump sak. Du är stark, vacker och kommer att gå vidare i livet, förhoppningsvis stärkt av hur du hanterade denna upplevelse.

    • linus fremin

      erika, tack snälla! och ja, jag har redan gått vidare, men allt detta stärkte mig ännu mer.

  11. Pingback: Att gå vidare utan den sista triumferande scenen. «

  12. du är jättebra och modig!

  13. Bra gjort Linus. Det smärtar mig att läsa vad du har fått utstå av denna Nobody. Hade jag varit med hade han inte funnits alls. Love you.

  14. Hon som alltid finns där

    Finaste vännen, att du våga! Brukar inte kommentera men det här krävde ett inlägg.
    Du har sådan styrka i dig. Är fruktansvärt stolt och imponerad. Hoppas nu du kan börja våga hoppas igen. På det goda. På det fina. På livet. Puss darling!

    • linus fremin

      hon som alltid finns där, åh tack darling! ja, jag tror verkligen att det kommer bli ännu lättare att tro på det goda och fina igen. puss!

  15. Fan. Jävlar. Herregud. Idiot! Idioti!

    Det var de mest beskrivande ord jag kunde komma på. Samtidigt.. samtidigt beskriver de inte alls och jag har ingen aning om hur du känner dig, inte ens lite förstår jag hur du måste känna dig. Men den här texten gjorde mig jävligt berörd och jag måste allvarligt talat erkänna att jag satt med tårar i ögonen på slutet. Vilket är, tja, det är konstigt för att vara mig för jag gråter nästan aldrig. Så på något vis, tror jag att du har lyckats. Inte bara kan du se dig själv i ögonen igen – det dock måste ju vara en av de största grejerna med det hela – utan du har också lyckats… göra andra berörda. Och det kan verka som en småsak, men va fan, du har lyckats få varje litet inlägg att bli som en hel bok fylld med detaljer och upplevelser..

    ”För det finns människor som kan förflytta oss tillbaka. Till en tid i våra liv som förändrade oss. Som slog sönder oss. Och blåmärkena på kroppen och på hjärtat ska man sedan försöka läka.”

    Jag kan ta sjuttiofem citat till men känner att det blir för mycket. Jag vill bara säga att… jag vill egentligen inte läsa mer, en del av mig tror att det är bäst att skydda sig själv och inte skicka iväg det här, inte läsa mer av det du skrivit. Men så tar den andra delen av mig över, som är så mycket större. Och den kommer läsa varje litet ord trots att det gör ont. Så, vem du nu än är, vad du nu än gått igenom, jag hoppas att du aldrig slutar skriva. Jag hoppas också – möjligen skulle jag sagt det innan? – att du slipper uppleva så mycket smärta.

    //Sofi

    P.S. Det här blev en ganska lång kommentar, ändå känner jag att jag kan skriva så mycket mer. D.S.

    • linus fremin

      sofi, åh tack snälla du. fint att kunna beröra så. även om det är med sorgliga saker.

  16. Herregud, så stark du är. Verkligen beundransvärt. Ta hand om dig, vännen. Kram!

  17. Pingback: Att gå vidare är nog det svåraste som finns. «

  18. Pingback: Påslakanet är sönderrivet när jag vaknar. |

  19. Fy fan vad du är stark Linus, var bara tvungen att skriva det till dig! Önskar dig allt gott i framtiden, du verkar som en riktig toppenkille!

    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s