Döden och vad den gör med oss levande.

Döden och vad den gör med oss som fortfarande är i livet. Den lämnar nästan alltid total förstörelse och förödelse efter sig. En massa med brustna hjärtan.

För när någon som man stod närmare än livet dör, då finns det inga gränser för vad döden kan göra med en. Den blir en ständig närvaro, ett permament hot. En rädsla innanför huden. Plötsligt vet man att den är på riktigt.

Att döden är det enda man kan räkna med i livet.

Ändå förväntas vi kämpa mot den. Vi förväntas strida för våra liv till sista bloddroppen, till sista andetaget. Vi får aldrig ge upp. Vi ska kämpa. Hoppet får aldrig lämna oss. Vi ska kämpa även när vi vet att vi är döende.

Jag förstår det, men jag har ändå så svårt att greppa det.

För jag minns för några år sedan när SVT sände en serie som hette Himlen kan vänta. Den skildrade fem personer med dödliga sjukdomar. Hur de försökte stå emot och skratta döden rakt upp i ansiktet.

De ville inte stilla och tyst lägga sig ner under jorden.

När jag såg serien och hur de döende så krampaktigt försökte att hålla i hoppet minns jag att mina ögon svämmade över. Jag grät för att de inte grät. Jag grät för att de hade styrkan att vakna varje morgon med vetskapen om att det kunde bli deras sista.

Jag grät för att de så duktigt dolde sina brustna hjärtan, och bara log.

Jag vet, vi vill inte se det svarta om vi inte vet att det kommer att blekna. Vi vill ha hoppet. Men himlen kan inte alltid vänta. Sorgen kan inte alltid skrattas bort som den gjordes framför tv-kamerorna.

Ibland lägger sig den bara som ett molntäcke över en.

Jag vet det allt för väl. Som tolvårig pojke förlorade jag allt. Marken gav vika och mitt hjärta gav upp. Min mamma, min älskade mamma. Hon tvingades säga adjö till jordelivet och inget kunde göras åt det.

Hon visste att hon skulle dö.

Inga fler fläskkotletter på söndagarna, inga fler dagar med barnbarnet i knäet. Inget mer. Hon fick 49 år i livet och jag fick resten av åren att sörja. Det är inte rättvist, men livet är inte det.

Bara döden är, då den inte gör skillnad på människa och människa.

Den tar oss alla, en vacker dag.

Min mamma låg där med slangar i varenda blodåder. Hon låg där och visste att när som helst, nu eller om en månad, kommer jag att dö. Hon log inte, hon skrattade inte. Hon kämpade inte.

Hon använde i stället sina sista krafter för att få oss som älskade henne att tro att allt var som det skulle. För att kanske göra vår sorg lite mindre. För att hålla vårt hopp levande trots att hennes eget hade dött.

När jag efter hennes död låg med huvudet mot hennes bröstkorg visste jag att hon hade vetat om sitt eget slut. Att det skulle ske i en sjukhussäng i sjukhuskläder. Att det skulle ske på någon annans villkor.

Det är en sorg som vägrar ge sig, inte ens nu efter 14 år.

När jag såg Himlen kan vänta blev jag påmind om att döden inte gör skillnad på människa och människa. Den tar oss alla en vacker dag, och vi handskas alla olika med den vetskapen.

I programmet såg jag inga döende människor, utan endast överlevare med leenden på sina läppar. Och det må vara väl för dem, men det krossade mitt hjärta. För i min verklighet var det ingen som log.

I min var det bara någon som dog.

Kanske är det meningen att vi ska vara tappra och duktiga, låtsas vara starka när vi har gjorts svaga, bara för att inte låta döden ta allt i från oss. Kanske är det så. Men jag kommer aldrig förbi ett faktum dock.

Att döden faktiskt tar allt i från oss hur mycket vi än kämpar.

4 responses to “Döden och vad den gör med oss levande.

  1. Du skriver så himla bra Linus. Jag borde inte läsa din blogg när jag har kafferast på jobbet. Folk tror att det är något fel på mig när jag sitter och grinar framför datorn i fikarummet…

  2. Min mamma dog i cancer när jag var 27, så det är en jättestor skillnad jämfört med dig, jag var ju vuxen. Jag saknar henne nästan varje dag, trots att jag är 41 år nu. Hon fick aldrig träffa mina barn och de får aldrig träffa henne. En enorm bit av mitt liv är bara borta, allt hon och jag hade (vilket inte alltid var så bra) är överlämnat till bara mig.

    Men en sak jag också känner är att även om sorgen och ibland ilskan över att hon inte fick leva vidare alltid finns där, så finns också en stor kärlek till henne. Det kärleken kunde inte frigöras förrän hon just skulle dö. Det hade säkert att göra med att vår relation inte var så bra. Men den kärleken bär jag med mig genom livet som någonting vackert i mig. Jag älskar henne för att hon var min mamma och fanns där, så gott hon kunde.

    Den känslan är jag inte säker på att jag hade haft om hon hade levt. Jag kan inte veta hur vår relation hade utvecklats. Men kärleken är någonting jag kan värdera högt, mitt i sorgen.

    • linus fremin

      ulrika, ja jag tror definitivt att man lär sig så mkt om ens kärlek och relation till sin mamma först när hon är död. det gäller att försöka uppskatta de insikterna mitt i sorg och saknad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s