Varför lät jag min våldtäktsman gå fri?

Vilken skuld bär jag. Det är egentligen en fråga. Men ändå inte. För jag känner så ofta att jag bär en skuld, jag vet bara inte hur mycket av den som är berättigad, om alls.

För vilken skuld bär jag för att de män som försökte och lyckades våldta mig fortfarande är på fri fot?

För tänk er vilken kriminalserie som helst. I dem har vi sett samma scen om och om igen. Att en polis försöker övertyga (det kvinnliga) våldtäktsoffret om att hon måste se till så att hennes våldtäktsman åker fast.

”För du vill väl inte ha på ditt samvete att du lät en våldtäktsman gå fri och våldta fler människor?” brukar polisen tjata tills offret ger med sig.

Så, mitt samvete då?

Ja, jag känner en skuld, ibland en väldigt stor sådan. För att jag aldrig anmälde någon av de som försökte våldta mig, varav en lyckades. Det är tre våldtäktsmän jag har på mitt samvete.

Jag kan räkna upp anledningar till varför jag aldrig anmälde, men de främsta var att jag bara ville lägga det bakom mig och att jag inte ville riskera att inte bli trodd då män ofta ses som ovåldtagbara.

Jag hade helt enkelt inte ork i hjärtat för det.

Jag hade mina anledningar. Men finns det ens några anledningar stora nog för att ursäkta att jag inte gjorde allt för att se till att de här männen fick sina straff? Att de inte kunde göra samma sak mot andra offer?

Jag vet inte. Nu i efterhand tycker jag att det är självklart att jag borde ha anmält dem. Att det faktiskt var fel att inte göra allt för att hindra dem från att skada någon annan.

För jag tänker på de eventuella offren innan mig. De som utsattes för övergrepp av samma män som förgrep sig på mig. Är det för att de inte anmälde som gjorde att jag kunde utsättas för de här männen?

Vem vet.

Samtidigt lägger jag ingen skuld på dem om det skulle vara så. För de var offer precis som jag var. De var inga förövare, de var inte de som medvetet skadade och sårade. De bara försökte hantera en händelse de aldrig hade bett om.

Så jag tänker: varför ska skulden i sammanhanget vara min? Jag var offret, jag var den som skadades, jag var den som tvingades att bearbeta, jag var den som fick ärren. Det var inte jag som försökte våldta. Det var inte jag som våldtog.

Det är inte jag som är boven här.

Skulden borde bara ligga hos de män som försökte våldta mig. Skulden är bara deras. Likaså om de försöker våldta någon annan. Det är deras handlingar, deras skuld.

Men tyvärr lever vi i en våldtäktskultur där skulden så lätt förflyttas från förövaren till offret, på så många sätt och vis, varav detta bara är ett av dem. Men skulden ligger bara hos förövaren. Vi får aldrig glömma det.

Det är deras handlingar, deras skuld.

Men.

Jag må inte behöva ta på mig en skuld som är deras, men som medmänniska, som medborgare, anser jag att vi alla har ett visst ansvar att se till att vi skyddar våra medmänniskor från skada om vi så kan.

Det tycker jag. Det är en grundprincip. Men samtidigt så är det inte lätt alla gånger. Att vara stark när man har gjorts svag. Och ingen kan och ska behöva bära hela världens lycka och olycka på sina axlar.

Ansvaret måste fördelas och det mellan oss alla. Och mellan olika samhällsaktörer som har ett uttalat extra ansvar, som polis, rättsväsende och kriminalvård.

Så, vilken skuld bär jag? Ingen, egentligen, även om det är svårt att känna så ibland. Däremot har jag ett ansvar, precis som vi alla har, att så gott vi kan försöka att ta hand om och skydda varandra.

Men skulden, den tillhör bara förövaren.

19 responses to “Varför lät jag min våldtäktsman gå fri?

  1. Du har ingen skuld. Våldtäktsmännen ensamma bär skulden.

    Klart det hade varit BRA om du orkat. Men låt oss inte göra förövare av offer. Du blev angripen, därför orkade du inte. Fair enough. Rätt självklart.

    • linus fremin

      ola berg, ja det borde vara självklart var skulden ska ligga, men tyvärr är det inte lika lätt att alltid se det.

  2. Jag kan absolut förstå att man inte vill anmäla förövaren när man vill glömma och gå vidare.

    • linus fremin

      svalin, ja det är förståeligt och måste vara det. samtidigt är det ett stort underbetyg för polis- och rättsväsendet att fler inte känner att de ska kunna anmäla utan att behöva gå igenom en massa nytt hemskt.

  3. Som du säger: Skulden är våldtäktsmännens. Ingen annan kan ta ansvar för det de gör.

    Att du ändå ibland känner skuld inför eventuella andra offer gör dig bara till en empatisk och sympatisk människa. Att fundera kring hur ens handlingar påverkar andra kan ju inte ses som fel. Men som sagt ansvaret är inte på något sätt ditt.

    • linus fremin

      lisa, ja försöker se det så. att det är bra att jag ändå reflekterar över hur mina val, hur förståeliga de än må vara, kan påverka andra människor.

  4. Klart det hade varit bra om du klarat av att anmäla dem. Så att det satts stopp för dem en gång för alla. Men, precis som Ola Berg skriver så är det förståeligt att du inte anmälde. Du orkade ju inte p.g.a. att du utsattes för deras brott. De bär skulden för sina handlingar.

  5. Jag hade kunnat skriva detta… (Fast du formulerar dig mycket bättre.) Har tänkt på precis samma sak så många gånger, om och om igen. Och så har jag dessutom skuldkänslor inför mig själv – för om jag hade gått till läkaren och polisen hade jag kanske mått bättre idag?!
    Helt omöjligt att veta, men det är svårt att släppa såna här tankar. Tack för att du skriver om detta!

    • linus fremin

      lina, hoppas du också inser att skulden inte är din. hoppas du kan må bättre och bearbeta trots att du inte anmälde.

  6. Vad ”lustigt”, jag skrev precis om detta. Jag förstår dig precis, jag känner igen mig precis. Kram på dig!

  7. Hej Linus!

    Jag förstår precis vad du menar. Så var det också för mig, men jag mötte ingen som kunde förstå varför jag inte ville polisanmäla mannen som våldtog mig. Varför jag bara åkte hem efteråt och duschade, varför jag bara försökte glömma. Ingen förstod att jag inte kunde gå till polisen, eller åka till sjukhuset för att bli undersökt.

    För mig skulle det nämligen vara som att våldtäkten skulle fortgå. Den skulle aldrig ta slut, den skulle fortsätta genom polisarbetet, genom samtalen, genom mitt ständiga återberättande. Och jag ville inget hellre än att glömma.

    De personer jag till slut berättade för, hade dock ingen förståelse för mitt sätt att tänka. Det var till och med en (numera före detta) vän till mig som påstod att jag inte var trovärdig som våldtäktsoffer, eftersom jag inte ville anmäla händelsen. Som sa till mig att hon inte trodde att jag upplevde händelsen som en våldtäkt förrän senare när jag tänkte på den. För hade jag känt mig våldtagen så skulle jag inte ha sprungit ut i gatan och stoppat en taxi och åkt hem efteråt. Jag skulle ha åkt direkt till sjukhuset, eller plockat upp mobilen och ringt polisen. För jag visste ju vilket hotellrum han tagit mig till, det skulle varit så enkelt att gripa honom. Nej, våldtagen kan jag ju inte ha blivit, menade min vän. För så beter sig inte ett riktigt våldtäktsoffer. I synnerhet inte ett våldtäktsoffer som är feminist. För jag visade ju ingen solidaritet mot den här mannens eventuella kommande offer genom mitt tigande. Och vore jag en riktig feminist så skulle jag tagit mitt ansvar. Annars hade jag inte blivit våldtagen. Hon valde att tro på det senare, eftersom hon trodde mer på min moral som feminist än på min våldtäktsberättelse. (Vi fortsatte inte att vara vänner efter det.)

    Men såhär var det. Jag antingen blev inte betrodd eller skuldbelagd. Jag visade ingen solidaritet, jag tänkte inte på andra kvinnor. Bara på mig själv och min egen ångest. Jag var antingen egoistisk eller rentutav korkad. För våldtäktsmän åker ju alltid fast efter en anmälan, eller hur? Våldtäktsoffret blir ju aldrig ifrågasatt, eller hur? Det är ju bara själva våldtäkten som är förnedrande, inte att måsta återuppleva den i veckor, månader eller år efteråt genom förhören, återberättandet, vittnandet, eller hur? Fattade jag inte det så var jag bara korkad.

    Det var mitt fel att han gick fri. Det fick jag hela tiden veta. Han hade förvisso våldtagit mig, men skulden var ändå min att han inte åkte fast för det. Jag anmälde inte, således kunde jag inte förvänta mig mycket empati. För min del lät deras anklagelser nästan som om jag fick skylla mig själv för att jag blivit våldtagen i första taget.

    Det är inte så konstigt att jag till slut inte ville berätta. Att jag teg ännu mer.

    • linus fremin

      matilda, åh känner igen det där så mkt. din vän var ju ingen vän, eller saknade empati. för det många inte verkar förstå är ju hur stark ångesteten, skammen, smärtan kan bli efter en våldtäkt. att det kan slå ut ens förnuft och rationalitet. man vill bara gå vidare och må bättre, inte genomleva allt igen genom ett polisärende. vi måste få tillåtas känna oss som de offer vi faktiskt var/är. att det inte är vi som ska bära någon skuld för att vissa våldtar. det är inte vår skuld.

  8. Jag änmälde, polisen tog in honom på förhör 7 månader senare, han nekade, utredningen las ner… Min tilltro till polisen finns inte längre! Min ilska mot idioten och polisen har äntligen börjat lägga sig, nu, 18 månader efter våldtäkten!
    Skuld finns alltid i alla jobbiga situationer…men man måste försöka se till att själv må bra! Man kan faktiskt inte göra så mycket mer… Man kan inte vara ansvarig för andra, mer än vad som är rimligt.
    Stå på dig!
    Man får starka ben i uppförsbacke!

    • linus fremin

      lena, usch vad sorgligt. har hört så många sådana historier. men bra att du börjat må bättre. det är det vårt främsta mål borde vara: att försöka må bättre.

  9. Vi kan aldrig komma ifrån att vi har ett kollektivt ansvar.
    Jag anmälde inte heller, av liknande skäl som Matilda här ovan, och jag tar absolut inte på mig skulden för vad han utsatte MIG för – Däremot ser jag mig som medskyldig till hans framtida eventuella (most likely) offer.
    Hans beteende har funkat för honom tidigare, sannolikheten att han fortsätter med ett invant beteende är större än att han utan att mött minsta motstånd (rättsliga påföljder och/eller att hans nära och kära blir varse om vad han gjort OCH tar tydlig ställning mot det) helt plötsligt inser att han har fel.

    Att man så ofta inte blir trodd som våldtäktsoffer – speciellt som man – är ju också en uppmuntran till förövaren att hans beteende faktiskt går hem och att han kankse inte direkt har lagen på sin sida men att han kommer undan med sina önskemål – DOCK kommer nästa offer har större möjlighet att få rättvisa om hon/han har den styrkan som i dagens samhälle krävs för att orka anmäla, då han redan blivit anmäld tidigare.

    Jag hoppas du förstår vad jag menar och att jag absolut inte lägger skulden på våldtäktsoffren eller dömer dessa för att dom inte anmälde – det krävs en enorm styrka och uppoffrande av ens psykiska välbefinnande.

    • linus fremin

      sandra, förstår precis vad du menar. är precis det jag har brottats med och försöker beskriva i texten. dock tycker jag det blir fel att prata om det som skuld när det gäller ens del i ens förövares framtida övergrepp. det är ingen skuld vi har som offer, den är bara förövarens i alla fall.

      tycker ett bättre ord är just ansvar, att vi alla har ett kollektivt ansvar för varandra att anmäla, för att skydda varandra och se till att förövaren får straff och vård. dock är det som sagt oerhört svårt som offer att orka anmäla och det bör vi alla ha förståelse för.

  10. Pingback: Jag pratade våldtäkt med Malou von Sivers. |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s