Är aldrig för sent att bli den man kunde ha blivit.

Sprang på en gammal klasskompis. En sådan vi alla har på Facebook numera. En sådan som vi annars skulle ha noll kontakt med. En sådan vi skulle korsa gatan för att slippa träffa.

Inte för att personen i fråga är en dålig person, eller ens det minsta otrevlig. Bara att ni inte hade någon riktig relation då, så varför skulle ni ha någon nu?

Men nu sprang jag på en sådan person. Vi utbytte de vanliga frågorna och svaren. Vad man gör, om man har en partner, vilka man har kontakt med från klassen. Men så sa personen:

”Du har inte förändrats ett dugg, du är samma Linus.”

Det var bara ett påstående, varken menat som en komplimang eller förolämpning egentligen. Bara ett konstaterande. Men det satt kvar i mitt huvud efteråt. Hur jag har förändrats.

Eller inte.

För vi förändras ständigt. Av det vi ser, av det vi hör, av det vi upplever. Vi är i ständig förändring. Många av oss spenderar hela våra liv åt att försöka förstå denna förändring.

Att acceptera den, även när den känns fel.

För tyvärr är det oftast det sorgliga, det såriga, det ärriga som förändrar oss så radikalt att det känns som att våra jag, våra liv, helt har bytt färdriktning. Vägar bort från de vi trodde oss kunna bli.

Vägar ut i mörkret, det okända.

Ibland skapar det en bitterhet. En sur jävla bitterhet. Att livet gjorde att vi förlorade chanser och möjligheter till att bli andra jag, leva andra liv. Den bitterheten förändrar oss, den också.

För jag kan tänka på alla dessa år jag har ägnat åt att sy ihop och försöka läka såren min mammas död gav mig. Eller såren min före detta pojkvän gav mig när han våldtog och misshandlade mig.

Mycket av det är läkt, men inte allt. Jag vet det. För när jag ser in i mina ögon ser jag vem jag en gång var, men också vem jag nu är. Jag är en annan nu.

Jag blev en annan än den jag kunde ha blivit.

Men det är inte helt sant, egentligen. Det är en tankarnas återvändsgränd. För vi är i ständig förändring, och det skulle vi vara oavsett vad som än händer. Till och med att ingenting händer förändrar oss.

Och den vi kunde ha blivit, det idealet, det målet, den aspirationen. Den försvinner aldrig. Bara hamnar längre bak. Som författaren George Eliot skrev en gång, ett citat nära mitt hjärta:

”It’s never too late to be who you might have been.”

Det är aldrig för sent att bli den du kunde ha blivit. För den personen är inom räckhåll, den är inom en. Men det gäller att släppa taget om det som håller tillbaka en. I tankarna. Och utanför.

Det är som Stina Nordenstam sjunger i Now That You’re Leaving:

”Between what I was
And what I will be
I’m held back by your ghost
And what I couldn’t be”

Vi förändras ständigt. Ibland utom vår kontroll, men ofta inom. Det vi kan ta i våra händer, det vi kan välja. Det vi kan upptäcka, det vi kan se om vi gnuggar ögonen. Det vi kan säga hej och hejdå till.

Det kan vi använda för att förändra oss till de vi kunde ha blivit.

Till de vi blev.

2 responses to “Är aldrig för sent att bli den man kunde ha blivit.

  1. Ryser. Det här gick rakt in.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s