Att ständigt träna hjärtmuskeln.

 

De säger, sjunger, skriver att kärlek är allt. Att det är vad som ger livet mening. Att det är vad som håller ens huvud uppe, ens hjärta slående. Att utan kärlek, då finns ingenting.

Då är man ingen.

Men det är inte sant. Man är någon, även utan kärlek.

Sanningen är att det finns någonting utan kärlek. Livet går vidare ändå. Andetagen kommer att komma tills de slutar. Utan en enda känsla i hjärtat, de kommer att komma ändå. Tills de slutar.

Jag har lärt mig den hårda vägen att kärlek är någonting man måste lära sig att känna. Hjärtat är en jävla muskel. Seg, envis och härdad. Ibland orkar den jävla muskeln bara inte veta bättre.

Men som vilken muskel som helst kan den tränas för att bli starkare, för att orka mer och för att kunna användas till allt det den är till för. Som M.I.A sjunger:

”It takes a muscle to fall in love.”

Denna träning och täring av hjärtat ser jag i filmen Blue Valentine. Det är en drabbande berättelse där lysande Michelle Williams och Ryan Gosling spelar ett par som går från överväldigande förälskelse till instängd tvåsamhet och familjeliv.

Det är en framtida filmklassiker som på ett oerhört närgånget sätt visar upp vad som görs med människan när den är full av kärlek. Och när den är helt uttömd. Om hur ofta kärleken gör att man bryter ihop, bryter isär och bryter upp.

Hur lätt det är att tappa bort den där kärlekskänslan på vägen, om man ens hade den från början. Kvar är inte ingenting, utan någonting som gör en mindre än den man kan och vill vara. Som Michelle Williams karaktär säger:

”How do you trust your feelings when they can just disappear like that?”

Och hon får svaret:

”I think the only way you can find out is to have the feeling.”

Det krävs en insikt om att kärleken i sig är otillräcklig, och att den gör människor otillräckliga. Den tar en inte igenom allt, men mycket. Den krossar ens hjärta, men hjälper att hela det igen. Den är vad som håller ihop oss, och vad som särar oss.

Det som gör Blue Valentine så jobbig att ta sig igenom är att den beskriver just det. Känslorna är så råa, så blottade och jag känner igen mig i dem alla. Den ständiga förändring som kärlek skapar hos en.

Först en vacker sådan, sedan i allt mörkare färger, för att sedan ljusna lite igen.

Ett livslångt ständigt känslokretslopp.

Oavsett hur lite eller mycket kärlek man känner att man har i sitt hjärta för andra, hur lite eller mycket kärlek andra har för en i sina hjärtan, så är man någon.

Men denna någon kanske inte är den man vill vara.

För med riktig kärlek kommer också viljan att bli bättre, för sig själv och för andra. Det gäller bara att hålla i den där viljan även när man närmar sig öknen och en trösteslös och ensam vandring tar vid.

För den har alltid ett slut, och något annat kan ta vid igen.

Om man bara vågar se framåt.

(Se alltså gärna Blue Valentine. En annan av sakerna jag älskar med den är hur mannen har fått bli den känslomässiga och klängiga som nöjer sig med att vara familjeman och kvinnan blir som den som tar avstånd, ser åt annat håll och vill ha ut mer av livet än relationen. Det är en utmaning av traditionella könsroller som bara tillhör ett modernt relationsdrama värt namnet.)

6 responses to “Att ständigt träna hjärtmuskeln.

  1. Hej Linus!
    Ramlade in på din blogg för ett tag sedan vi ditt sommarprat om ätstörningar. Är nu helt fast. Jag har länge letat efter att någon skärpt människa ska skriva om ätstörningar på ett känslomässigt plan, men även ett politiskt och feministiskt. För det saknas! Minns min besvikelse när jag i min enfald trodde jag skulle hitta liksinnade inom ätstörningsvården. Äntligen skulle jag få diskutera och dissekera ätstörningar på ett intellektuellt plan! Jag hade själv gått på myten om att ångest och elände innebar något slags djupsinne…

    Hur som. Här har jag kommit rätt. Och just denna text (som inte handlar om ätstörningar men likväl kärlek) fick mig att börja gråta. Tack för att du finns och skriver. Om allt, det som skaver och gör ont och det som upprör.

    Du är grym!

    // Anna

  2. Bra att du lyfter fram detta, tycker jag. Att kärleken inte tar en igenom allt, men mycket.

  3. ååhh, den måste ses!! Tack för den ingående recensionen!🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s