Varför blev jag inte mobbad mer?

Jag vet inte vad barn mobbar varandra för nu för tiden. Troligtvis för allt de är rädda för hos sig själva. Den vanliga gamla visan. Osäkerhet dold bakom hårda ord och slag mot andra.

När jag tänker tillbaka på min grundskoletid tänker jag inte att jag var mobbad. Jo, jag blev kallad bögjävel och liknande emellanåt. Men allt det satte aldrig djupare spår. Jag minns inte min skoltid genom en mobbads ögon.

Det är jag glad för.

För jag tänker att det fanns saker att mobba mig för.

innan jag hade fyllt tio år hade jag genomgått tre ögonoperationer. de gick in bakom ögat och kortade av ögonmuskeln som styr ögats blickriktning. Allt för att korrigera min skelning.

Jag gick till en ögonläkare regelbundet långt upp i tonåren. Fick ibland gå runt med en piratlapp över ena ögat i skolan. Eller ännu värre en konstig glasögonmackapär som skulle registrera hur mina ögon rörde sig.

Ni kan ju föreställa er. En liten pojke med en massa med konstiga grejer framför ögonen. Vad populär jag var. Jag försöker också föreställa mig, för jag minns inte. Det är inget minne för det är inget att minnas.

Jag fick inga ärr av det.

Nu över 17 år senare sitter jag med ett vänstra öga som är slappare än det högra. Det är mindre, för det har mixtrats med, ögonmuskler har kortats. Och min skelning, ja den syns mest när jag är trött och full.

Det vill säga hela tiden.

Av allt jag kunde ha mobbats för. Det var aldrig för att jag var en skelande liten unge med piratlapp. Det jag fick skit var för att jag var för tjejig, för bögig.

Men när jag tittar på mig själv i spegeln och ser mitt slappa vänstra öga, då tänker jag som en mobbare. Jag undrar varför jag inte blev mobbad för det. Det är min första tanke. Varför blev jag inte mobbad för det?

Det är lite läskigt. Någonstans på vägen i mitt liv godtog jag att människor blir mobbade och att de som inte blev det bara hade tur. Jag tänker på något sätt att mobbning är oundvikligt, en del av att växa upp.

Hur sorgligt det än är.

Det handlar inte om att jag tycker man inte ska göra något mot mobbning, tvärtom. Men jag menar att min första tanke, den som har växt sig fast, är att mobbning inte går att undvika.

Att jag bara hade tur att inte bli mobbad för min skelning.

Det är deprimerande och jag måste jobba bort det. Jag måste ingjuta hopp i mig själv. För jag vet hur mobbning kan förstöra barns förutsättningar i livet. Jag vet hur ont det kan göra.

Mobbning ska inte vara oundvikligt, det ska vara utraderat. Och för att arbetet för det ska lyckas måste inställningen vara att det går att radera den.

Så jag måste justera min inställning.

2 responses to “Varför blev jag inte mobbad mer?

  1. Det stämmer som du säger, det var ren tur att just du inte blev utsatt. Jag skrev för något år sedan på min blogg som endast handlar om mobbning, där skrev jag 20 punkter om vem som blir utsatt. Den sista punkten var att man råkar vara där vid fel tillfälle. Det vill säga, vi alla i samhället kan bli utsatta för mobbning, sen är det klart att dom blyga löper större risk, men vi alla kan drabbas. Det är slumpen som avgör. Man kan hitta ”fel” på varenda kotte, den har ful nästa, den går konstigt, den har konstig dialekt osv.

    Jag föreläser ute i skolorna om ämnet och möter många elever som berättar att de inte ens vet varför de blir mobbade.

    • linus fremin

      björn hultman, ja för mobbning är hur konstigt det än låter inget personligt. att mobbaren agerar ut sin egen osäkerhet och sorg handlar inte om mobboffret i sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s