Skapa utrymmen för män med ätstörningar.

Eftersom jag ofta skriver om ätstörningar ombeds jag regelbundet att ställa upp på intervjuer till artiklar, arbeten och uppsatser om män och ätstörningar.

Det de flesta om kontaktar mig påpekar är att jag i princip är den enda killen med egna erfarenheter av ätstörningar som de har lyckats hitta. Att de knappt har hittat någon mer.

Det gör mig alltid lika bekymrad.

För grejen är ju inte att det inte finns män som har eller har haft ätstörningar. Vi är snarare många och blir tyvärr allt fler. Men allt som har med män och ätstörningar att göra är omgärdat av tystnad.

Både i verkligheten och i de mediala skildringarna av den.

I grunden handlar det om att män i regel inte pratar om ätstörningar. Det är kopplat till manlighetsnormer om styrka, rationalitet och förnuft som har skapat en maskulinitet där något så svagt och kroppsligt som en ätstörning inte passar in.

Det har gått så långt att det har skapats en begreppsvärld kring män och deras kroppar där ätstörning, anorexi och bulimi just inte är några begrepp.

Män kan uppvisa alla tecken på att ha en ätstörning, men varken de eller andra tänker kring det i termer av ätstörningar. Med kvinnor gör man det hur lätt som helst, nästan för lätt i vissa fall.

Hela samhällsdiskursen kring ätstörningar är att män inte har dem. Det är också den bild som reproduceras i medierna. Det är ett systematiskt osynliggörande av alla män och pojkar med ätstörningar.

Det är självklart oerhört problematiskt då ätstörningar lever och utvecklas i tystnaden, i ensamheten. På grund av den struktur som vi har i dag har därför män och pojkar det betydligt svårare att ta sig vidare från sina ätstörda beteenden.

För hur kan man göra det om man varken har språket för att tala om sitt beteende eller utrymmet att ens göra sin röst hörd?

Att jag så ofta skriver om mina personliga erfarenheter av bulimi är för att jag är övertygad om att det så många män, och kvinnor, som kan känna igen sig i min berättelse. Som kanske kan känna att de inte är ensamma med att vara en man och ha en ätstörning.

Det är oerhört viktigt för att påbörja vägen tillbaka att veta att man inte är ensam. Och med all den respons jag har fått genom åren vet jag att det har hjälpt människor.

Om än bara en enda människa kan hjälpas av det jag skriver kommer jag att skriva det.

Men jag är bara en person med min lilla plattform. Det behövs fler män som vågar och ges utrymmet för att prata om sina erfarenheter av ätstörningar för att samhällsdiskursen verkligen ska kunna förändras.

Det var därför jag blev glad när jag läste Andreas Kleerup öppenhjärligt berätta om sin kamp mot sina ätstörningar i DN Söndag. Han var väldigt ärlig om hur det påverkar honom och om att det är en livslång kamp.

Självklart är det oerhört sorgligt att han har ätstörningar, men det är befriande att höra en man så rakt och öppet berätta om något de flesta män inte vågar eller kan prata om.

Det är sådant som kan förändra saker och ting. Det är det som kanske kan öppna upp det utrymmet att prata som män med ätstörningar verkligen behöver.

Att kunna konstatera: jag är inte ensam, hur går jag vidare nu?

14 responses to “Skapa utrymmen för män med ätstörningar.

  1. Donny Hedlund har skrivit och pratat om det. Ifall du behöver tipsa folk i framtiden. =)

    • linus fremin

      julia, åh ja, brukar alltid tipsa om donny! han är den enda jag brukar komma på när jag ska tipsa. det finns ju fler män som har pratat och skrivit om det, bara att de är extremt få och kanske svårare att hitta.

  2. Bra att du lyfter frågan, Linus.
    Jag tog mig friheten att skriva några rader om det jag också: http://www.visomaldrigsasexist.net/2011/03/lastips-linus-fremin-om-man-med.html

    Bästa hälsningar,
    Martin

  3. Jag har inte skrivit jättemycket om det, men brukar återkomma till ämnet då och då. Mest synligt blev det nog i min krönika i Insikt för några år sedan. http://www.fredrikwass.se/2008/07/15/ofta-vljer-jag/

    Håller dock med dig och tror också att det finns väldigt stora mörkertal i sammanhanget. De jag pratat med som delar mina erfarenheter tycker ju att det känns jättejobbigt att gå ut med en sån sak. Att bli ”han som pratar om ätstörningar”. De tankarna har jag själv haft också. Men samtidigt behövs det förebilder eller personer som har ätstörningar men också är något annat liksom. Inte bara en identitet utan flera.

    • linus fremin

      fredrik wass, bra att du tar upp det! och fin text!

      håller med om att många män kanske undviker att lyfta frågan just, som du skriver, för att inte bli ”han som pratar om ätstörningar”. jag har tänkt på det också, och vet att jag på vissa sätt har blivit ”han som pratar om ätstörningar”, men för mig gör det ingenting. då lyfts ju åtminstone frågan om män och ätstörningar. jag får vara en sorts poster boy för det så länge jag tror det kanske gör någon skillnad för någon.

      men så klart är det inte oproblematiskt. min berättelse är bara min, din berättelse bara din, och det finns så många andra sorters som skulle göra skillnad om de hördes. jag hoppas att de gör det mer och mer. jag ska försöka lyfta upp varenda en jag ramlar över.

  4. Visst är det sjukt att män inte tros kunna lida av ätstörnngar! Det jag minns starkast från min tid med anorexia är ifrågasättandet. Väldigt många ”trodde inte” att jag hade ätstörningar, men de kunde ändå inte sluta påpeka hur onaturligt, sjukt, vansinningt, konstigt smal jag var. Att jag skulle kunna ha anorexia var minst lika provocerande som när jag kallade mig feminist. Ofta kunde människor bli ritkigt irriterade bara de såg mina armar.

    Som tur var tog mina psykologer tecknen på allvar. Tjejer som är ohälsosamt smala provocerar inte, det upprör ingen och verkar inte få folk att flippa ur på samma sätt. Ur behandlingssynpunkt tror jag att vi killar har en fördel, är det så onormalt att människor med kuk slutar äta, då blir det nog mer fokus på att få oss friska.

    Att gå från anorektisk till smal var oerhört bekvämt. Jag som alltid känt mig osäker inför andra människor slapp plötsligt all negativ uppmärksamhet på mig och min kropp (som jag fortfarande har svårt för). Skulle jag ”outa” mig som ex-anorektiker skulle jag ju dra fokus på den igen. Ärligt talat tror jag inte att jag skulle orka med det…

    Tusen tack för att du ger alla oss andra ett ansikte Linus!

    • linus fremin

      am, tack! känner igen mig i mkt av det du skriver. och jag förstår om du inte vill bli ex-anorektikern igen. alla ska göra det som de mår bäst av. mitt välmående äventyras inte av att jag bli ”bulimikern”, annars skulle även jag sluta skriva och prata om det. ens eget välmående är viktigast här!

  5. Pingback: Hjälp mig ge ut en antologi om ätstörningar. «

  6. Det förvånar mig att de inte hittar några ”män” med/som haft ätstörningar… Det känns som en oerhört (och allt för) stor andel av de bögar som jag känt haft ästörningar i någon form, inklusive jag själv… Inom en del kretsar känns det till och med som om det verkligen romantiseras på ett väldigt olustigt sätt.

    För övrigt fastnade jag en stund på din blogg nu. Den är fantastiskt bra.

    KRAM

  7. Hej. Öppnar mej väldigt sällan på det här viset, men känner att ja måste få ut min röst på något sätt.. Hamnade i en sorts ätstörning när ja var 13 år, idag är ja 23.. Ja kan inte ens säga vad ja har för sorts ätstörning för ingen verkar kunna svara på det. kan knappt gå utanför dörren innan man blir påmind av någon hur man ser ut, eller folk som bara stör sig på en. Har varit o sökt hjälp överallt, men ingen verkar ens kapabel att förstå. Dom senaste 4 åren som var gick ja på soc o arbetsförmedligen, dom drog in mina pengar för att ja inte klarade av att göra det dom bad mej om. Dom drog in mej på drogtest hela tiden för jag verkade så trött o seg jämt. Vart negativt men ändå trodde dom inte på mej när ja sa som det var. Dom kom hem till mej flera gånger oinbjudna o ville ha drog test, som om ingen ens brydde sig om vad man sa. Hade inkasso på mej varje månad under hela den tiden. Var ner o bad om mat pengar ibland, men gav upp efter ett tag. Dom ville få in mej på säters sjukhus ett X antal gånger, men ja totalvägrade. Efter det lämnade jag soc o allt sånt där o tvingade mej själv att börja jobba hos min far, som ja inte snackat med sen jag var barn av bra anledningar, annars hade ja blivit vräkt.. Men ändå har ja inte råd med nånting för att lönen är alldeles för dålig.. Men hellre det än myndigheter. Idag finns det inte mycket kvar mer än hat för allt och alla, jag kan inte ens vara trevlig längre mot mina allra närmaste, finns snart ingenting kvar.. Jag kan inte kolla folk i ögonen längre när ja pratar för att det är för jobbigt med en bemötande blick. Varje doktor ja varit till har bokstavligt talat skrattat åt mej när ja frågar om sjukskrivning för att ja inte orkar längre. Dom kallar mej för lat. Där jag bor kastar dom ägg o glas på min balkong, min bil har jämt inbrott, dom misshandlar mina katter. Finns så otroligt mycket mer o säga men.. Jag vet att det finns en bättre värld, att det kan bli bättre, att det går att vända, men HUR ska det ens gå med det man möter där ute? VAD SKA JAG GÖRA???

    • daniel, tack för att du är så stark och modig att du delar med dig. det verkar som att du har varit med om mkt tungt i livet. det viktiga tror jag är att du inte går igenom det på egen hand. försök få ett utlopp hos en vän eller släkting du litar på. det hjälper att berätta om det som gör ont. så be om hjälp.

      och våga även söka professionell hjälp. gå till din närmaste ungdomsmottagning eller vårdcentral och träffa psykologen där och se om det känns bra. när det gäller dina ätstörningar är det viktigt att du även där ber om stöd och hjälp. anorexi/bulimi kontakt är en jättebra organisation. de har mentorer över hela landet du kan snacka med. de hjälper dig även att få mer hjälp om det skulle behövas. http://www.abkontakt.se/

      om du bara vill snacka får du gärna mejla mig. det viktigaste är att du vet att du inte är ensam och att det finns hjälp att få. min mejl: linus(dot)fremin(at)gmail(dot)com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s