Att se in i min våldtäktsmans ögon igen.

Jag vet inte vilken ögonfärg han har. Mitt livs största kärlek. Jag försöker att minnas alla de där gångerna då vi såg varandra djupt i ögonen, men jag kommer bara ihåg att jag skrattade bort dem.

För jag kände mig som i en dålig romantisk komedi.

Jag ser sällan människor i ögonen. Jo, hela dagarna, men inte på riktigt, inte intensivt, inte med all min närvaro. Just därför kan jag inte säga vad någon jag känner har för ögonfärg.

Jag vet inte vad mitt livs största kärlek har för ögonfärg.

Men jag vet en persons. Jag såg in i dem när jag sög av honom. När min mun värkte, när mitt hjärta gjorde. Jag såg rakt in hans ögon för att jag ville att han skulle se nejet i mina.

Det gjorde han aldrig.

Jag såg in i hans ögon när jag låg där på sängen och bara lät honom. Bara lät honom göra vad han ville, vad det än var. Jag såg honom i ögonen när jag tröstade honom efter att han hade våldtagit mig.

Hans ögon är blågråa, med ett stänk av svart.

År efteråt ser jag in i dem igen. I mina kvarter, där min vardag utspelar sig. Jag har sett honom på avstånd flera gånger, men lyckats undvika honom. Fram tills nu.

Han är där, några meter i från mig. Min näve är knuten i fickan. Inte för att jag annars skulle slå. Utan för annars skulle inte ilskan ha någonstans att ta vägen.

Vi går förbi varandra, och av någon anledning vänder jag mig om, och då ser jag rakt in i de där ögonen igen. De blågrå med ett stänk av svart i. Min våldtäktsmans ögon. En bråkdel av en sekund, men det räcker.

För där i hans ögon ser jag den jag var med honom.

Och det krossar mitt hjärta.

Allt det värde jag aldrig såg i mig själv då. Som han hade slagit ur mig. Jag tröstade honom efter att han hade våldtagit mig. Jag grät tårar över att han mådde dåligt över att ha fått mig att blöda.

Jag var ingen.

Det är det jag ser nu flera år senare när jag står där och ser in i ögonen på mannen som har skadat mig mer än någon annan. Men i det ögonblicket lossnar också något.

All den skuld jag har lagt på mig själv och långsamt försökt jobba bort med åren.

Allt lossnade, de sista lilla bitarna av skuld.

Och jag hoppas att den fastnade på honom istället.

Men det vet jag inte, för jag vände mig om och gick. Jag gick vidare. Jag må ha varit ingen en gång i tiden, men inte längre. Jag är någon, som lämnar smärtan hos personen den tillhör.

Nästa gång jag ser honom kommer jag inte att rycka till. Nästa gång jag ser honom i ögonen kommer jag inte att se vem jag en gång var, utan den jag har blivit. Och fortsätter att bli, utan honom.

För alla mina lyckliga dagar har varit utan honom.

Och alla mina kommande.

Annonser

14 thoughts on “Att se in i min våldtäktsmans ögon igen.”

  1. Jag ville bara säga att det här var något av det starkaste jag har läst på länge. Dina ord berör mig och det är fruktansvärt att läsa om vad du har blivit utsatt för men du avslutar texten på ett bra sätt, genom hopp, mycket bra skrivet!

  2. Otroligt fint och starkt, Linus. Jag fick tårar i ögonen. Jag älskar hur det ändå lyckas hålla en sådan positiv ton och älskar ännu mer att du verkligen har gått vidare från det.

    1. jennifer, åh tack! jag gör mitt bästa att gå vidare, och jag är åtminstone på väg i rätt riktning och med hopp om att läka allt mer.

  3. jag vet inte hur jag ska reagera, snyfta eller tungt och hackande sucka. fint var det iaf.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s