Att se mitt ansikte i spegeln ger mig ångest.

Jag klippte håret i fredags och kom över lite av min frisörfobi. Ska inte gå in närmare på den, men en del av det handlar om att jag känner mig oerhört sårbar i den där stolen.

Framför den där spegeln.

Jag satt där och stirrade på mitt eget ansikte i en timme. Det händer ju aldrig annars. Och jag vill inte att det ska hända annars, för det är en märklig situation som tar fram fler osäkerheter än vanligtvis.

För när jag sitter där räknar jag alla fel med mitt ansikte.

Jag kan inte låta bli. Jag ser på mitt höga hårfäste, hur min panna ser gigantisk ut. Känner mig tvungen att skoja med frisören och säga att jag har en Tyra Banks-panna.

Som om han brydde sig.

Jag ser på mina ögonbryn, hur det ena sitter högre upp än det andra. Jag ser på mina ögon, hur det ena är mindre och slappare än det andra. Jag ser på hur runt mitt ansikte är och hur stor dubbelhaka jag har.

Jag ser alla mina fel. Eller snarare, jag får tiden på mig att hitta dem och hitta på dem. För grejen är ju att vanligtvis så tänker jag inte särskilt mycket på hur mitt ansikte ser ut. Jag känner inget speciellt för det.

För jag ser det i princip bara i någon minut på morgonen och på kvällen i badrummet när jag gör mig i ordning för dagen och natten. Och då tycker jag för det mesta inget särskilt. Det är mitt ansikte, det enda jag har.

Det duger.

Men att sitta fast framför en spegel i över en timme gör något med mig. Tiden drar ut alla mina osäkerheter och jag sitter där med ångest. Det händer varje gång.

Jag tror att det finns situationer som gör att man plötsligt blir sårbar, hur stark och tillfreds man än må vara annars. Enkla vardagliga situationer som man då försöker att undvika. Men det är inte alltid det går.

Med åldern har jag dock märkt att när jag väl är i en sådan situation finns även möjligheten att lära sig från den. Jag satt i den där frisörstolen med ångest, men även med ett allt större lugn i den ångesten.

För jag visste att den skulle släppa när jag reste mig upp.

Och det gjorde den.

8 responses to “Att se mitt ansikte i spegeln ger mig ångest.

  1. Det är ju nått med den förbannade frisör-capen (eller hur det stavas) som fläskar till fejan på nolltid. Numer har jag långt hår och kan klippa mig själv så jag skippar frisören😀

  2. Har du provat att göra ett självporträtt eller två?

    Jag har haft samma problem som du med min spegelbild och tycker att det hjälpt mig mycket att betrakta mitt ansikte på ett distanserat sätt. Länge och noga… utan att släppa med blicken… mer ögon på ansiktet än på pappret. För att avbilda det. För att se alla de där små egenheterna som faktiskt är rätt och inte alls fel… för de måste ju vara med – precis som de är – för att det ska kunna bli likt mig. Det är ju de olika stora ögonen, potatisnäsan, plutläppen och hängkinderna som gör det där ansiktet i spegelbilden till mitt.

    Kanske skulle det vara något för dig med?

  3. Personligen har jag tack och lov så grava synfel att jag slipper se nåt när jag sitter där

    • Jag gjorde en gång misstaget och tog av mig glasögonen när jag skulle klippas. 1 timme senare var mitt hår slaktat av total uppklippning (som inte funkar på ett tunt och flygigt hår) och kycklinggult med orange stråk. Nävör again.

    • linus fremin

      david, haha!

  4. Åh jag har oxå ångest när jag är hos en frisör, därför undviker jag frisörer så mycket det går.. Men vad skönt att läsa att det finns fler som känner lika. Själv har jag sjukt hög panna, avlångt ansikte o ful näsa o stora öron.. Fattar inte hur någon nånsin ska kunna tycka man är snygg.. Men du ÄR fin Linus, det ska du veta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s