Tack vare mina ätstörningar lever jag än i dag.

Jag hörde honom innan jag somnade. Kände hans hand mot kinden. Där i mörkret låg han, bredvid mig, på sidan närmast väggen. Jag låg alltid ytterst.

För det var alltid jag som har behövt ha en flyktväg.

Från mig själv.

Jag fann flyktvägen i mat. Tryckte i mig allt jag kunde. I takt med att magsäcken tänjdes tänjdes även mitt hjärta. Det fick luft, utrymme att andas. För ett tag.

Jag fann senare flyktvägen i att spy upp mat. Grävde i halsen tills det lossnade, och hela mitt innandöme ramlade ut över toalettstolen. Lukten av allt det ruttna, som nu var utanför min kropp, utanför mig.

Jag behövde komma loss från mig själv, all den smärta jag bestod av. Jag behövde det för att orka. För att orka mig igenom de där dagarna, de där timmarna, de där minuterna.

Jag låg varje kväll i sängen och ville dö. Jag ville bara somna för att aldrig vakna upp igen. Jag önskade det varje kväll. Bad till alla gudar jag inte ens trodde på. Låt mig bara dö.

Låt mig bara dö.

Bredvid mig låg delen av av mig som ville något annat. Han viskade att allt kommer att bli bra. Bara orka en dag till. Bara orka en dag till. Han viskade att gör vad du måste, bara du orkar.

Så jag flydde in i ätstörningarna. Fann kontroll och lättnad i fixeringen vid mat och min kropp. En ny smärta som kunde överskugga den andra. En smärta lättare att känna kontroll över.

En smärta som var lättare att bära.

Jag är här i dag tack vare mina ätstörningar. Det är sanningen. Det var inte den bästa flyktvägen, men det var den jag tog. Och tack vare den fick jag andningspauserna jag behövde för att orka mig igenom varje dag.

Till slut gick dagarna lättare. Ännu mer efter att jag släppte ätstörningarna också. Släppte alla smärtor. La ner mina bördor.

Att erkänna att även fel beslut, fel handlingar, fel tankar ledde en dit man är i dag är att erkänna livets komplexitet. Det är att erkänna livets planlöshet.

För det finns inga kartor, bara kompasser.

Att erkänna att det svarta, det sorgliga, det smärtsamma har tagit en dit man är i dag. Att ens lycka är resultatet av tidigare olycka. Det är en tröstande tanke, då den betyder att all smärta kan övergå till lycka.

Bara man låter den.

Än i dag. Jag hör honom innan jag somnar. Känner hans hand mot kinden. Där i mörkret ligger han, bredvid mig, på sidan närmast väggen.

Han säger att allt kommer att bli bra.

9 responses to “Tack vare mina ätstörningar lever jag än i dag.

  1. Tycker att du skriver en av de bästa bloggarna, Linus. Så genuint och ärligt och samtidigt så välskrivet. Givande läsning!

  2. Trösterikt ändå – för en som liksom håller på att ge opp igen.

    • linus fremin

      halldigpamattan, ge aldrig upp. låt dig själv istället ha dina tankar, men försök att bryta det skadliga beteendet. om du inte orkar det på egen hand, sök efter hjälp.

      • TACK. Det är bara det att jag sökt och fått hjälp i så många år nu. Terapier och mediciner. Och det liksom går i faser. Går och går och kommer aldrig till dörren. Men, jo, det borde ju komma en ljusning snart ändå. En dag skall den orange osjöjungfrun döden dö.

      • linus fremin

        halldigpamattan, förstår att det är jobbigt, det är en kamp för mig också. för mig hjälpte det också att verkligen försöka satsa på annat i mitt liv, försöka flytta fokus från det till annat. som att jobba på min karriär. det har gjort att min kropp inte har varit mitt främsta fokus som det var förut. men det är svårt, jävligt svårt. men ta hand om dig, och hör av dig om du behöver snacka eller whatever.

  3. vad fin du är. håller med Elin, din blogg är guld.

  4. Jag säger’t här: varmingtacks.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s